Krönika i Godmorgon världen, P1, den 16 april 2017.

hopplöshet och exTremism

Det sägs att det sista som överger människan är hoppet.
Man skulle också kunna säga: utan hoppet dör människan.
Jag tror det ligger en sanning i det.
Att ta ifrån en människa allt hopp är att ta ifrån henne meningen med att leva.
Hopplöshet och självmord hänger samman.
Liksom hopplöshet och vansinne.
En av de saker som skiljer oss människor från andra djur är att vi inte bara lever i världen som den är eller råkar vara utan också i en värld byggd av våra egna förhoppningar och förväntningar på livet som det borde vara eller skulle kunna bli.
Dödas alla våra förhoppningar och förväntningar kan världen som den är kännas outhärdlig att leva i.
Det är väl känt att dödandet av allt hopp var en dödsorsak i nazismens koncentrationsläger.
”Ni som här träder in, låt hoppet fara”, står det skrivet över porten till Helvetet i Dantes gudomliga komedi. 
Vilket kanske också skulle kunna skrivas: ni som låtit hoppet fara, ni befinner er i helvetet.
I varje fall så tror jag att förlusten av allt hopp – den totala hopplösheten om man så vill – är ett underskattat helvete i vår tid.

Nyligen publicerades i USA en brett upplagd studie som visade på en signifikant ökning av den förtida dödligheten hos vita män med låg utbildning och dåliga framtidsutsikter. En stor del av den snabba ökningen, på några årtionden bara, visade sig bestå av vad forskarna kallar deaths of despair, död i desperation; död genom självmord, genom alkohol- drog- och läkemedelsmissbruk.
Forskarnas förklaring så här långt är att död i desperation  är den samlade effekten av de dramatiskt försämrade möjligheterna på den amerikanska arbetsmarknaden för män i den här kategorin, och deras växande oförmåga att hävda sig socialt, och deras sjunkande status i samhället, och den snabbt växande skillnaden i livsvillkor mellan dem och andra män.
Kort sagt, effekten av hopp som dödas och förväntningar som sviks.
I det amerikanska presidentvalet visade det sig finnas ett mycket starkt samband mellan självmordsfrekvens och röstning på Donald Trump. Nivån på hopplöshet, mätt i siffror över ”död i desperation”, var i själva verket den enskilt viktigaste gemensamma nämnaren för de valdistrikt där Donald Trump fick flest röster.
När människor inte anser sig ha något att hoppas på, när det uppenbarligen inte spelar någon roll om de lever eller dör, ja då kan de bevisligen börja hoppas och tro och rösta på vadsomhelst.
Det här var vad hopplösheten gjorde med människor i Europa på 1920- och 30-talen och det är vad hopplösheten riskerar att göra med människor idag.
Jag tror att hopplöshet är en underskattad förklaring till de faktaresistenta och verklighetsföraktande opinioner och rörelser som växer fram inte bara i USA utan också i Europa.

Jag tror också att det är en underskattad förklaring till extremism, terrorism och vansinnesdåd.
På frågan varför extrema idéer från tid till annan får fotfäste i samhället så tror jag svaret har med hopplösheten att göra.
Det är inte de fattigaste och mest maktlösa, de som har minst att hoppas på, som dras till extremism och terrorism, utan de som haft anledning att hoppas stort men av olika skäl förlorat hoppet och börjat hata världen som den är.
De finns de som vill förklara de besinningslösa terrordåden runt om oss med extrema ideologier, och det är klart, de extrema ideologierna finns där, och den våldsdyrkande jihadismen är idag en ovanligt brutal sådan, men utan hopplösheten skulle ideologierna inte ha så många själar att fiska bland.
Och omvänt, utan ideologierna skulle hopplösheten ta sig andra uttryck. 
Hoppet är som jag ser det en skör planta som kräver ständig näringstillförsel i form av kollektiv tillit, tillförsikt och framtidstro.
Hopplösheten däremot är ett ihärdigt ogräs som gärna frodas i de sprickor och klyftor som öppnar sig när förväntningar sviks och tilliten till samhället försvagas och ingen ny och hoppingivande samhällsordning ännu finns i sikte.