Kolumn DN 2008-01-10


Jordens ranson

 

ANDRA VÄRLDSKRIGET tog slut 1945 men ransoneringen av bristvaror fortsatte in på 50-talet. Ransonering innebar att staten bestämde hur mycket av en viss vara som var och en fick köpa. Inför julhelgen 1950 bestämde staten att varje hushåll i Sverige skulle få köpa ett halvt kilo extra kaffe, vilket var en glädjande förstasidesnyhet i flera svenska tidningar. Den senaste ransoneringen i Sverige infördes under oljekrisen 1973 då olja och bensin bara fick säljas mot av staten tilldelade kuponger. 
Som vid alla ransoneringar sattes därmed marknaden ur spel. Det spelade plötsligt ingen roll hur mycket pengar man hade för hur mycket olja och bensin man fick köpa. 
En annan metod för att fördela den begränsade tillgången på olja och bensin hade ju annars kunnat vara just marknaden; ju mindre tillgång i förhållande till efterfrågan desto högre pris bara. Förmågan att betala skulle då bestämma vem som skulle få. 
Den främsta anledningen till att vi i akuta bristsituationer på livsviktiga varor och tillgångar har valt fördelning genom ransonering framför fördelning genom marknad är att vi i sådana situationer inte har kunnat acceptera de politiska och sociala konsekvenserna av fördelning genom marknad, dvs att begränsade mängder av sådant som var och en behöver ska fördelas efter vem som kan betala mest.
En fråga om solidaritet om man så vill. Eller om kollektiv självbevarelsedrift.

TÄNK ER ETT samhälle vars väl och ve är beroende av den kollektiva förmågan att snabbt och kraftigt sänka konsumtionen av en i det dagliga livet central men för miljön alltmer katastrofal produkt. Tänk er också att detta samhälle huvudsakligen överlåtit åt marknaden att reglera vilka som måste sänka sin konsumtion kraftigt och vilka som bara måste sänka den lite grann eller inte alls. Tänk er till sist att medan klyftorna växer mellan de som har råd att köpa sig fria från konsumtionssänkningen (och redan konsumerar mest) och de som inte har det (och redan konsumerar minst), sjunker den samlade konsumtionen av den farliga produkten varken tillräckligt snabbt eller kraftigt för att undvika en miljökatastrof. 
Vad ni därmed just har tänkt er är det globala samhällets hittillsvarande försök att snabbt och kraftigt sänka de samlade utsläppen av växthusgaser för att undvika eller mildra en global klimatförändring med potentiellt katastrofala följder för alla. 
Vad klimatkrisen har ställt det globala samhället inför är kort sagt en klassisk ransoneringssituation; förbrukningen av en tillgång som är central för alla måste snabbt och kraftigt begränsas, och fördelningen av konsumtionsbegränsningen ske på ett sätt som är politiskt och socialt acceptabelt för de flesta. 
Likväl står ordet ransonering inte på det globala samhällets dagordning, och det är lätt att inse varför. Det finns nämligen inget globalt samhälle, eller i varje fall ingen global ransoneringskommission med befogenhet att sätta ett bindande tak för hur mycket växthusgaser alla på jorden sammanlagt får släppa ut, än mindre med befogenhet att med bindande verkan fördela utsläppen mellan nationer och individer. 
Vilket inte avskaffar ransoneringssituationen. Sambandet mellan produktionen av växthusgaser och förändringen av klimatet är numera otvetydigt. Gränsen för hur mycket växthusgaser som jordatmosfären tål utan att klimatbalansen drastiskt rubbas har vi förmodligen redan passerat och kommer att passera ytterligare om vi inte snabbt och kraftfullt ransonerar utsläppen.

KLIMATPROBLEMETS KÄRNA är de samlade utsläppen; allas vår gemensamma växthusgasranson om man så vill. Kan världens stater inte enas om hur stor den ransonen är och hur den rättvist ska fördelas och hur den effektivt ska genomdrivas, är det svårt att se hur de samlade utsläppen ska kunna begränsas så snabbt och så kraftigt som situationen kräver. 
Kan den gemensamma ransonen så småningom bestämmas, återstår fördelningsfrågan. Ett dussin globala aktörer (the dirty dozen), däribland USA, EU, Ryssland, Japan, Kina och Indien, svarar för åttio procent av utsläppen. Skillnaden mellan dem (i utsläpp per person) är enorm, skillnaderna inom dem likaså. Alla måste de fås acceptera dramatiska begränsningar av sina utsläpp. Alla måste de fås att acceptera bindande principer för hur begränsningarna ska fördelas. 
Frågan om vem som ska få förbruka hur stor del av den globala utsläppsransonen (som vi ännu inte lyckats bestämma), har hittills i praktiken gjorts till en prisfråga; den som kunnat betala har i princip kunnat förbruka. 
Att fördela en ranson som man ännu inte fastställt är svårt nog. Att fördela den efter betalförmåga är i längden politiskt och socialt ohållbart. 
Å tminstone i en värld där skillnaderna i utsläpp per nation och person är enorma.
Visst ska det vara möjligt för den som behöver mindre att ”sälja” sina utsläpp till den som behöver mer, men det förutsätter i sista hand en global överenskommelse om den samlade ransonen.
Och om hur den ska fördelas på ett politiskt och socialt acceptabelt sätt.
En fråga om global solidaritet naturligtvis, men allt tydligare också en fråga om global självbevarelsedrift.