Expressen Kultur, 13 november 2016

Sömnlös i Europa

Jag noterar att Göran Persson inte tycker Donald Trump är något att förlora sömn över. Jag förstår att det är sådant som gör en framgångsrik politiker, förmågan att sova gott närsomhelst och skaka av sig vadsomhelst. Jag har ibland undrat hur Hillary Clinton sovit om nätterna och hur hon sover nu. Hon har åkt på fler smällar och måst skaka av sig mer skit än någon annan politiker i mannaminne, så jag hoppas att hon åtminstone är begåvad med samma sömnförmåga som Göran Persson.
Det är inte jag. Sedan Donald Trump blev vald till USA:s president sover jag sämre. Inte minst av att Donald Trump aldrig tycks sova, i varje fall har han i valrörelsen suttit och twitterförföljt folk inpå småtimmarna. Människor som aldrig sover kan hitta på vadsomhelst när vi andra tvingas sluta ögonen en stund.
Jag har naturligtvis lika lite som någon annan den minsta aning om huruvida president Donald Trump kommer att genomföra något av allt han sagt, exempelvis sätta ”crooked Hillary” bakom lås och bom, bygga en mur mot Mexiko och låta Mexiko betala, terroristmisstänka alla muslimer, ”dränera träsket” i Washington DC, göra något åt ”dishonest media”, återinföra tortyr, starta handelskrig, dra sig ur Nato, bryta USA:s förpliktelser mot Europa, och så vidare. Med kongressens båda kamrar bakom sig kommer han att åtminstone att ha många knappar att trycka på.
Också den där knappen, ni vet.
”Vad ska vi med kärnvapen till om vi inte kan använda dem”, som han så klarsynt har påpekat.
Men som sagt, det kanske visar sig att han ljugit om allt och bara kommer att göra en Berlusconi, det vill säga göra sina (affärs)intressen till statens.
Det jag säkert vet är att Donald Trump med sin seger har förgiftat det politiska klimatet i västvärldens demokratier för överskådlig tid. Tydligare kunde det inte demonstreras att förtal och lögn inte är en restriktion i politiken utan en tillgång. Att val kan vinnas på språklig brutalitet. Att det inte längre är hut som går hem – utan hat.
Valresultatet i USA är en klockren signal till Europas populistiska och främlingsfientliga partier och ledare att hat och lögn är ett politiskt vinnande koncept, att de hädanefter bör känna sig fria att förtala, misstänkliggöra, smutskasta och hetsa mot enskilda och grupper utan hänsyn till förlegade ”politiskt korrekta” anständighetsregler och skamgränser.
Det kan tyckas som om det inte borde finnas några skamgränser kvar att överträda i Jimmie Åkessons, Viktor Orbáns eller Marine Le Pens Europa, men dels tror jag Trump gick ett par retoriska steg längre än någon i motsvarande position i Europa, dels tror jag att det faktum att han vann presidentvalet på att göra just det kommer att ha en förgrovande effekt på den politiska retoriken också här. Jag tror rentav att skadeverkningar av Trumps seger kan bli större för Europa än för USA. I varje fall är hatretorikens förmåga att få Europas demokratier att förgöra sig själva väldokumenterad. Nazisterna kom inte till makten med vapen. De kom till makten med ord.
Vilket är nog för att få mig att sova dåligt eftersom jag råkar komma från en familj som utplånades av de handlingar som deras ord beredde marken för.
Påven Franciskus använde i en intervju i Dagens Nyheter uttrycket ”förtalets terrorism”, vilket jag tycker är en perfekt beteckning på vad vi såg exempel på i den amerikanska valrörelsen. ”Svärdet dödar många människor, men tungan dödar ännu flera”, sa påven, och jag finner mig än en gång citera den världsledare som för närvarande förmår förmedla något slags hopp. I varje fall tycks han bättre än någon annan ha förstått vikten av att bjuda hatets språk motstånd.
Med valet av Donald Trump anar vi att demokratin ytterst förutsätter ett demokratiskt sinnelag hos väljarna, och att ”förtalets terrorism” är ett effektivt vapen för att försvaga det.
Nu ska jag tänka på hur många amerikaner som inte röstade på Donald Trump och försöka somna.