Kolumn DN 13 augusti 2002

Sjukvårdsindustrins ohållbara löften

 

NYLIGEN LANSERADE Wall Street Journal en specialsektion om sjukvårdsindustrin, eller hälsoindustrin (health industry) som det mera löftesrikt heter på engelska. Någon dag senare(25.7) kunde man där läsa att USA:s största vinstdrivna sjukhuskedja, HCA Inc, med 181sjukhus och 80 kirurgiska dagkliniker i 23 delstater, noterat en 25-procentig ökning av andrakvartalsvinsten (det är perspektivet numera) från 281 miljoner dollar till 350. ”Den långsiktiga efterfrågebilden förblir ljus”, kommenterade en hälsoindustrianalytiker.
Ytterligare några dagar senare rapporterade Los Angeles Times (31.7) att antalet amerikaner utan sjukförsäkring ökar (med 2 miljoner per år) och att många amerikaner som tidigare haft råd med en individuell sjukförsäkring inte längre har det eftersom sjukvårdspremierna stigit kraftigt och inträdesvillkoren skärpts. Den genomsnittliga kostnaden för en individuell sjukvårdsförsäkring i USA, i den mån man lyckas få någon, är idag cirka 2000 kronor i månaden.
HCA hade inte ökat sin andrakvartalsvinst genom att producera bättre sjukvård till lägre kostnader, utan genom att lyckas ta mer betalt för samma vård. HCA:s huvudsakliga metod för att lyckas med det rapporteras ha varit att på marknad efter marknad köpa upp konkurrerande sjukhus och successivt stärka sin makt över prissättningen.

DEN VINSTDRIVNA sjukvårdsindustrins evangeliska affärsidé är att befria människan från sjukdom, smärta, fulhet, ålderdom och – i sinom tid – död. För varje tänkbar (och ännu inte tänkbar) kroppslig eller själslig defekt förespeglas en befintlig eller kommande sjukvårdsprodukt. Rön om nya löftesrika behandlingar och läkemedel är numera förstasidesstoff i våra medier. Liksom rön om nya sjukdomar eller sjukdomstillstånd för vilka snart stundar nya löftesrika behandlingar och läkemedel.
Till sjukvårdsindustrins affärsidé hör nämligen att efterfrågan på hälsa är omättlig och marknaden för sjukvårdsprodukter således oändlig. Ju mer människan kan fås att definiera sitt välbefinnande, ja rentav sin livsmening, i termer av frihet från sjukdom, och desto fler sjukdomar som sjukvårdsindustrin kan förespegla befrielse från, desto mer kommer efterfrågan på sjukvårdsindustrins produkter att öka. För varje nytt och aldrig så kostsamt steg på vägen mot den slutliga befrielsen (ständigt välbefinnande) kommer det att finnas tillräckligt med människor som kan och vill betala vad det kostar. Och därmed tillräckligt med pengar för att utveckla och marknadsföra nästa, aldrig så lilla, steg på vägen dit.
Sjukvårdsindustrins vägvinnande löfte är att rön för rön, behandling för behandling, läkemedel för läkemedel, eliminera ohälsa och sjukdom ur våra liv.

LÖFTET ÄR naturligtvis ohållbart. Även om alla sjukdomar skulle gå att medicinskt bota är sjukdom och ohälsa sällan enbart ett medicinskt problem. Vi kan må bra och vara sjuka. Och vi kan vara friska och må dåligt. Somliga lever ett gott liv med sjukdom, andra lever ett miserabelt liv utan minsta diagnosticerbara sjukdom att hänvisa till. Ett växande tryck på sjukvården skapas likväl av den senare kategorin eftersom hoppet om befrielse från lidande numera är kopplat till behandling av diagnosticerbar sjukdom.
 Löftet är också ohållbart därför att det förutsätter ett stigande utbud av sjukvårdsprodukter som allt färre kommer att ha råd att betala. I offentligt finansierade sjukvårdssystem har gapet mellan vad sjukvårdsindustrin kan erbjuda och vad aldrig så höga skatter kan köpa redan lett till växande vårdköer, gapande underskott, en fortgående personalflykt (från låga löner och försämrade arbetsvillkor), en fortgående medelklassflykt (till privata försäkringar) och en alltmer verklighetsfrämmande retorik om patientmakt och vårdgarantier.
Införandet av konkurrens och vinstmotiv i offentligt finansierade sjukvårdssystem kommer inte att minska gapet utan snarast vidga det. Vad som eventuellt kan sparas på kostnadssidan kommer snart att ätas upp av ett ökat tryck på utbudssidan. Ju mer den offentliga sjukvården förespeglar individuell ”valfrihet” och ju mer ”marknaden” upptäcker att den valfriheten har sina ekonomiska gränser, desto mer kommer utbudet av privatfinansierade tilläggsmenyer att öka. Varje gång ännu lite bättre sjukvård synes kunna köpas för ännu lite mer pengar påskyndas utvecklingen mot en individualiserad och privatfinansierad sjukvårdsmarknad där det aldrig sinande utbudet av nya sjukvårdsprodukter fritt tillåts tillmötesgå en aldrig sinande efterfrågan på ett bättre liv.

MED OMVANDLINGEN av sjukvård till konsumentprodukt följer med något slags logik den märkliga idén att individen själv bör få avgöra hur mycket sjukvård hon kan och vill konsumera. Patientansvar ska inte längre betyda läkarens ansvar för sin patient utan patientens ansvar för sig själv. Eller som det heter i en annons från läkemedelsjätten Pfizer: ”Låt oss inte fråga vad sjukvården kan göra för sina patienter, utan vad patienterna kan göra för sig själva.” Därmed förbereds och legitimeras ett system där ständigt nya sjukvårdsprodukter kan erbjudas dem som ”väljer” att betala för dem, utan att någon därför behöver känna ansvar för dem som ”väljer” att inte göra det.
Vem vågar idag säga att ett sådant val är orimligt? Att sjukvård inte är en produkt utan en förpliktelse. Att den sjukvård var och en väljer för sig själv inte nödvändigtvis är den sjukvård vi alla behöver. Att det finns en gräns för hur mycket vi kan och bör spendera på sjukvård i förhållande till annat och att den gränsen inte kan sättas av var och en för sig på en kommersiell marknad utan måste sättas i en politisk diskussion om sjukvårdens förpliktelser och prioriteringar.
Varför inte i valrörelsen?