Jag har fått anledning att fundera över skillnaden mellan tonarter. Ja, det är klart att det är skillnad på dur och moll i alla deras varianter, men när jag förberedde mig för att säga något om det program jag satt ihop för en kammarkonsert i Uppsala i kväll, påpekade min vän och forne stråkkvartettmaestron Lars Fresk för mig att skillnaden mellan C-dur och c-moll, i synnerhet för stråkar, är skillnaden mellan det vardagliga, lite fadda, och det ödesmättat dramatiska. Och att det inte är en tillfällighet att Beethovens ödessymfoni går i c-moll, eller hans Pathéthique-sonat, eller för den delen den stråktrio som ska spelas i Uppsala konserthus ikväll, följd av Stenhammars femte stråkkvartett – i C-dur. Det är verkligen inget fel på Stenhammar, men tonarten sätter onekligen en annan sinnesstämning. Vilket gör mig alltmer övertygad om också människan har sina tonarter. C-dur-människan och c-moll-människan. C-dur-humör och c-moll-humör. Och att det är därför som musiken går oss till sinnes. Och att det är sinnet som ibland kräver sin musik.
Nu till Uppsala. Där blir Ess-dur också, Mendelssohns stråkoktett.