Signaturen kh kommenterade nyligen att det är långt mellan mina noteringar. Det är sant, jag har inte skrivit så mycket på den här sidan, det som jag vill ha sagt offentligt skriver jag på annat håll tills vidare (och finns fullt tillgängligt på min hemsida), det som blir kvar känns i regel för privat, dessutom är jag inte helt bekväm med bloggosfärens hämningslöshet i ton och innehåll och finner att jag snarast blir mer återhållsam än normalt. Naturligtvis går det inte att generalisera, det finns alldeles förträffliga människor som bloggar intressant och välformulerat, men mediet som sådant, den korta stubinen, anonymiteten, gruppmentaliteten, tycks frammana det värsta hos somliga. Nyligen skrev jag några kolumner i DN där jag lade ner viss möda på att formulera mig någotsånär tydligt om demokratins behov av samhörighet, men det hinner inte gå många timmar förrän invektiven började hagla; fascist, stalinist, maoist, mångkulturkramare, gubbe, teddybjörn, en människa som ingen vill umgås med (därför vill jag tvinga dem till det) etc. Det känns inte helt rätt att uppmuntra dem. Jag inbillar mig att de uppmuntras, och delvis legitimeras, av att jag också bloggar. Inte så enkelt alltså. Kvarstår, att jag fortfarande vill kunna hitta en form och en stil som passar både mig och mediet.
Några ord om EU-valet när jag ändå är i farten. Bland partiernas valpropaganda har dykt upp de mest påkostade affischer som talar om att jag kan välja mellan olika sorters mat och olika sorters säkerhet och olika sorters transportmedel om jag röstar i EU-valet den 7 juni. Utgångspunkten är att jag inte har den blekaste aning om varför jag ska rösta den 7 juni och därför måste upplysas om saken av något slags statlig eller överstatlig myndighet. Jag har full förståelse för att folk inte vet varför de ska rösta, eller på vem eller för vad, och på vad sätt deras val kan förändra deras vardag. Till en del beror det naturligtvis på att EU-frågorna per definition är mera avlägsna, men i huvudsak beror det på att EU inte är en demokrati och att EU-parlamentet inte har rätt att väcka politiska förslag, än mindre ta ansvar för några. Jag tror det snart är dags för en ny stor debatt om vad EU ska vara och inte vara. Lissabonfördraget är ett stycke papper som alltmer håller på att förlora kontakt med verkligheten, för att inte tala om kontakt med medborgarna. Samtidigt har EU:s parlamentariker och byråkrater, hur uppriktiga och idealistiska de än må vara i sina politiska ambitioner, de facto utvecklats till en eurokratisk överklass med löner och förmåner som riskerar att förvandlas från medel till mål. Jo, jag ska rösta i EU-valet. Det enda som är värre än att rösta, är att inte göra det. Och jo, jag ska blogga vidare, lite då och då.