Det amerikanska slutet är lyckligt. Om inte idag så i morgon. Det lyckliga slutet är inte en uppfinning av Hollywood utan en oskiljaktig del av den amerikanska drömmen (även om Hollywoods betydelse som drömfabrik inte ska underskattas). Den amerikanska drömmen är en myt om framtiden. Amerika har också en myt om historien, ja flera myter egentligen, beroende exempelvis på vilken sida i inbördeskriget som format den, men myterna om historien har alla med tiden underordnats myten om framtiden – den ljusnande. Också de förvånansvärt många amerikaner som tror att framtiden kommer att sluta med världens undergång i det bibliska slaget vid Armageddon ser detta som en ljusnande framtid värd att sträva mot eftersom den också innefattar Jesu återkomst och de frälstas uppstigning till himlen. I detta perspektiv är ett hotande finanssammanbrott eller en hotande statsbankrutt eller ett hotande storkrig i Mellanöstern idel uppmuntrande järtecken vid horisonten.
Den gängse amerikanska framtiden är annars det ljusa löftet om socialt och materiellt uppstigande. Det är myten om de två tomma händerna och de gränslösa möjligheterna. Det är löftet om individens befrielse från historiens arv och miljö, om inte på en generation så på två eller tre.
Därför ingen kollektiv beredskap för motgång och nedgång, och därav den kollektiva handfallenhet, för att inte säga verklighetsflykt, som manifesterar sig när den amerikanska drömmen tycks gå mot vägs ände.
På individuell nivå är den redan där. Den sociala rörligheten i USA är sedan länge betydligt lägre än i exempelvis Sverige (så mycket för de två tomma händerna och de ändlösa möjligheterna). Den myt- och samhällsbärande amerikanska medelklassen är på väg att utarmas och försvagas. Allt färre amerikaner kan statistiskt räkna med ett lyckligt slut. För miljoner amerikanska husägare har den amerikanska drömmen snarast undergrävt sig själv och förvandlats till en mardröm av skulder och vräkningar.
På individuell nivå kunde havererade drömmar likväl länge sublimeras i föreställningen att motgångar och nedgångar huvudsakligen var enskilda och tillfälliga och drömmen fortfarande verklig.
Så knappast länge till. Kollisionen mellan dröm och verklighet har i dagens Amerika antagit omisskännligt kollektiva dimensioner och kan därför bara hanteras med delvis smärtsamma kollektiva beslut, insatser och uppoffringar.
Amerika har befunnit sig vid motsvarande kollisionspunkter tidigare – inbördeskriget, trettiotalsdepressionen och medborgarrättsstriden – och varje gång har det resulterat i dramatiska omvälvningar i det amerikanska samhället.
Idag har den amerikanska drömmen sitt kanske svåraste möte någonsin med verkligheten och något lyckligt slut är tills vidare inte i sikte.