Socialförlamning

När jag växte upp var barnförlamning ett skrämselord. Bertil i grannhuset hade haft barnförlamning och fått sitt ena ben förkrympt och förtvinat och för alltid instängt i en slamrande ställning av läder och metall. När barnförlamningen inte dödade gav den bestående, synliga och ofta skrämmande men.

När jag växte upp löstes också barnförlamningens gåta. Man sa gärna så när jag växte upp, att en gåta hade lösts. Det var en fin tid att växa upp i eftersom så många gåtor såg ut att kunna lösas, om inte idag så i morgon. När barnförlamningens gåta var löst bytte sjukdomen namn till polio och med polio kunde man inte skrämma någon eftersom polions gåta var löst och dess förlamande verkningar på uppväxande barn för alltid omintetgjorda.

Det är möjligt att barnförlamning var ett ord som skrämde mer än nödvändigt (sannolikheten att förlamas var trots allt liten), men det var samtidigt ett ord som utan omsvep klargjorde vad det handlade om.

Jag tror att vi ibland behöver sådana ord. Skrämselord. Ord som utan omsvep klargör vad det handlar om. Ord som sätter namn på det vi har skäl att vara rädda för och som därmed bidrar till att skärpa vår förståelse och vaksamhet och i bästa fall vår förmåga att handla.

Det finns idag goda skäl att vara rädd. De kriser som nu skakar Europa och Amerika, och därmed världen såsom vi lärt känna den, är verkliga och skrämmande och kräver att vi skärper vår förståelse och vaksamhet och helst också vår förmåga att handla. Det finns de som försöker sätta ord på det tillstånd vi nu bör vara rädda för. Några varnar för en finansiell härdsmälta, andra för en global tsunami eller en perfekt storm, vilket ibland kan ge intrycket att det vi bör vara rädda för är ett slags naturkatastrof, vilket det naturligtvis inte är.

Mera näraliggande är i så fall ordet depression. Enligt Hollands förre finansminister, Gerrit Zalm, bör vi idag vara rädda för en depression som skulle få trettiotalet att blekna i jämförelse. I den mån vi fortfarande minns trettiotalsdepressionen och dess katastrofala följder är ordet depression ett skrämselord om något. I varje fall borde det vara skrämmande nog för att få oss att mobilisera allt vad vi har av kollektiv insikt och handlingskraft.

Och det är väl här någonstans som jag börjar känna behovet av ett nytt skrämselord. Ett nytt ord för den skrämmande handfallenheten och oförmågan hos Europas och Amerikas samhällen att avvärja eller åtminstone mildra den globala kris som alldeles uppenbart riskerar att utlösa en global depression av trettiotalsdimensioner. Handfallna står européerna som åskådare till sin egen grekiska tragedi (utan vare sig hjältar eller gudar). Handfallna står amerikanerna som åskådare till sin egen hollywoodfilm (utan vare sig vettig handling eller lyckligt slut).

Rädsla kan ju också ha den effekten. Handfallenhet. Handlingsförlamning. Som när en hare stelnar till i strålkastarljuset från en framrusande bil.

Men ett samhälle är inte en hare. Ett samhälle är en mänsklig konstruktion vars främsta syfte är att hålla våra rädslor i schack. Ett samhälle som övermannas av rädsla är ett samhälle som inte längre förmår fullgöra sitt syfte.

Det är för detta tillstånd jag vill föreslå ett nytt ord: socialförlamning.

Eller kanske tydligare särskrivet: social förlamning.

I alla händelser ett ord för det slags förlamning som under vissa omständigheter tycks kunna drabba hela samhällen och civilisationer och för vilken det är på sin plats att hitta ett uttryck som utan omsvep klargör vad det hela handlar om.

Vad som sedan återstår är bara att lösa socialförlamningens gåta.

Krönika i Akademikern nov 2011.