Här ett utdrag ur min bok Plikten, profiten och konsten att vara människa, utgiven på Bonniers 2003. Man behövde inte vara Einstein för redan då inse vilka ohållbara intressekonflikter som byggdes in i en offentligfinansierad omsorgsverksamhet vars huvudsyfte var att ge vinst till ägarna:
”Det provisoriska sjukhem där den unge man som en sen eftermiddag i maj satt och höll min döende svärfar i handen arbetade som vårdbiträde, drevs vid tillfället av ett företag som hette Svensk Äldreomsorg AB, som i sin tur ägdes av ett företag som hette Carema, som i sin tur ägdes av ”institutionella och privata finansiärer samt de entreprenörer som anslutit sig till Carema”. Bland storägarna fanns i februari 2003 den norska öl- och livsmedelsjätten Orkla som ägde flest aktier totalt och familjen Savén som ägde flest A-aktier och därmed hade röstmajoriteten.
Carema är kort sagt ännu ett vinstdrivande företag på den växande marknaden för ”privatproducerad vård och omsorg där framförallt äldreomsorg och psykiatri utvecklas snabbt och sjukvården har börjat få en liknande tillväxt.” Branschen dynamisk, marknadspotentialen stor, expansionsmöjligheterna lovande, årsomsättningstakten fördubblad, tillväxttakten trettio procent, vinsten ännu inte tillfredsställande.
Carema är ett bransch- och tidstypiskt namn på ett sådant företag. Namn på företag i den privata vårdproduktionsbranschen vill utstråla omtanke och omsorg, och ett litet care, som betyder vård eller omsorg på engelska, inpetat i någon ordkombination eller språklig nykonstruktion, vidgar utstrålningen till den internationella marknaden. Carema hoppas mycket på den internationella marknaden.
På frågan vad som driver Carema att ge vård och omsorg åt gamla och hjälplösa (också på den internationella marknaden), svarar inte årsberättelsen från 1999 direkt. Den svarar att Caremas ”verksamhetsidé är att skapa mer och bättre vård för knappa resurser genom att tillfredsställa såväl patienter, boende och anhöriga som beställare och medarbetare”, men verksamhetsidé är inte riktigt samma sak som drivkraft. Drivkraft är starkare. Ordet drivkraft förekommer bara en gång i årsberättelsen och då i följande mening: ”Det är vår övertygelse att ett positivt ekonomiskt resultat är en viktig drivkraft för utveckling och ett kvitto på en sund verksamhet.”
Jag är mera intresserad av drivkraften än av verksamhetsidén. Jag är intresserad av att veta vad som ska driva oss att ge vård och omsorg åt gamla och hjälplösa, i den händelse ”ett positivt ekonomiskt resultat” inte kan förenas med uppgiften att ge den vård och omsorg som vi alla själva skulle vilja ge – och få. Om det helt enkelt visar sig att den uppgiften inte är lönsam och kanske inte heller kan bli det. Jag är intresserad av att veta vad som i så fall driver oss att ändå få den gjord.
En februarimorgon det året som min svärfar ska dö tar jag tunnelbanan till den station som ligger på tjugo minuters promenadavstånd från det forna mentalsjukhusområde där ett provisoriskt sjukhem, drivet av Caremaägda Svensk Äldreomsorg AB på uppdrag av politikerna i Kungsholmens stadsdelsnämnd, just är på väg att installeras, säng för säng, rullstol för rullstol, människa för människa. Beslutet att flytta sjukhemmet har inte fattats av det privata vårdföretaget. Det har fattats av de politiker som förvaltar den offentliga budget som finns avsatt för att ge vård och omsorg åt gamla och hjälplösa.
Jag lyckas aldrig förstå vad som driver dessa politiker att använda en inte obetydlig del av denna allt mer otillräckliga budget för att modernisera ett blott femton år gammalt sjukhem, när det varken finns sjukhemsplatser nog för dem behöver dem eller personal nog för att på de sjukhemsplatser som finns göra det som ovillkorligen måste göras.
Jag lyckas heller aldrig förstå på vilka grunder dessa politiker fått för sig att om ytterligare en del av denna redan otillräckliga budget används för att finansiera vinster i vinstdrivande vårdföretag, så ska det som annars inte kan göras för våra gamla och hjälplösa bli gjort.
Till denna min oförmåga att förstå ska jag återkomma.
Samma dag som jag för första gången besöker den betonglänga som ska hysa det provisoriska sjukhem dit min svärfar snart ska flyttas, besöks det av ansvariga chefer från Svensk Äldreomsorg AB. Kartonger och möbler noggrant märkta med våning och rum börjar redan staplas i entréer och korridorer, hantverkarna är i slutfasen av vad det nu är som måste göras för att en betonglänga som nyss användes till något annat ska kunna användas till provisoriskt sjukhem, men jag förstår snart att de ansvariga från Svensk Äldreomsorg AB också är här för första gången. Det förvånar mig en aning, ja om sanningen ska fram upprör det mig en smula också, eftersom jag hade förväntat mig att de skulle ha varit här långt tidigare, men jag förstår snart att de inte betraktar byggnaden som sitt ansvar.
Deras ansvar, säger de, är själva flytten. Ja, själva människorna är deras ansvar, säger de. Inte byggnaden. Inte heller möblerna och utrustningen. Deras ansvar, säger de också, är att vässa verksamheten, att aldrig slappna av, att alltid anstränga sig lite mer. De använder sådana ord. De använder också ord som konkurrens och vinst. Kravet på vinst gör att man anstränger sig lite mer, säger de.
De säger också att de drivs av en passion för äldreomsorgen.
Samtidigt alarmerande tecken på växande passionsbrist i äldreomsorgen. Vanvård ett löpsedelsord på frammarsch. Jag tar tunnelbanan hem igen. I vagnen en rekryteringsaffisch från ännu ett företag i den växande bemanningsbranschen. ”Stimulerande jobb väntar”, står det. NewOffice behöver receptionister, telefonister och ekonomiassistenter. NewCare behöver sjuksköterskor, undersköterskor och läkarsekreterare.”