Amerikas Fel?
En version av kriget i Ukraina ser ut ungefär så här: Vad Putin idag gör är fasansfullt och oförsvarligt, men hade inte USA (eller Väst eller Nato, termerna är utbytbara) betett sig som de gjorde hade Putin inte pressats (tvingats, provocerats, termerna är utbytbara) att bete sig som han gör.
Visst är Putins invasion av Ukraina ett folkrättsbrott, ”men det är inte någon skillnad mellan våra folkrättsbrott och andras”.
Visst är bilderna från kriget i Ukraina outhärdliga, ”men lika outhärdliga är alla andra krig”.
Citaten är hämtade från en bok av Frida Stranne och Trita Parsi med titeln ”Illusionen om den amerikanska freden”, och dess huvudtes är att ansvaret för kriget i Ukraina delvis faller på USA, eftersom det med författarnas ord är ”ett krig som till viss del framkallats av två stormakters kamp om utrymme”.
I Ukraina trängde USA in på vad Ryssland uppfattade som sitt utrymme, får man förstå, och boken är i stora delar en anklagelseakt mot USA för att efter det kalla krigets slut ha provocerat och förödmjukat ett försvagat Ryssland. Det var ”hökarna” och ”militärerna” och ”de liberala interventionisterna” i USA som genom urholkningen av det internationella rättssystemet banade vägen för ”den aggression vi nu ser från Moskva gentemot Ukraina”. När USA i ”kriget mot terrorn” tog sig friheten att på egen hand starta krig och byta regimer etablerades den norm av laglöshet som andra stormakter ostraffat kunnat ”kopiera och använda”, skriver författarna.
Hade inte USA invaderat Irak hade Putin kanske inte invaderat Ukraina.
Hade inte USA utvidgat Nato hade Putin kanske inte annekterat Krim.
Visserligen ville de länder som nyss frigjort sig från sovjetisk-ryskt herravälde inget hellre än att bli medlemmar av Nato eftersom de på goda grunder fortsatt fruktade för sin politiska frihet och självständighet och såg medlemskap i Nato som en garant för bådadera. Men vad länderna själva ville tillmäts ingen större betydelse i den här boken. Det fanns, skriver författarna, “en inneboende aggressivitet ” i Natoutvidgningen.
Hur aggressiviteten konkret skulle ha manifesterat sig förblir oklart. Ingenstans ges något exempel på vad sätt Natoutvidgningen skulle ha utgjort ett hot mot Ryssland. Ingenstans fästs heller något avseende vid Putins öppet deklarerade krigsmål att politiskt och kulturellt göra slut på Ukraina och införliva det med ”moder Ryssland”.
Istället biter sig författarna envetet fast vid en berättelse om USA:s ”unilaterala” maktarrogans och de amerikanska övergrepp som begåtts i det syftet. En hel del i den berättelsen bygger förvisso på fakta men av aldrig så många fakta kan också en falsk berättelse konstrueras fram. Det falska i den här berättelsen är själva huvudtesen; att USA (Nato, Väst) med sin “expansion” österut har provocerat och hotat Ryssland, och att kriget i Ukraina därför ytterst är en kamp om utrymme mellan två stormakter.
Vilket onekligen påminner om Putins upprepade anklagelser mot ”Väst” för att ha startat kriget i Ukraina. Likheterna mellan bokens analys av krigets orsaker och Putins retorik är slående.
Likheterna till trots är det likväl uppenbart att författarna främst har hämtat sin inspiration från USA, och då från de växande strömningar i amerikansk politik som vill minska USA:s militära roll i världen, som motsätter sig fortsatt amerikanskt stöd till Ukraina, som vill att USA lämnar Nato (Donald Trump), som vill uppnå fred i Ukraina genom att ge Putin något av vad han gått i krig för att få.
Ett akademiskt och intellektuellt centrum för sådana strömningar är tankesmedjan Quincy Institute i Washington DC, vars vicepresident råkar vara en av författarna. Trita Parsi har sina rötter i Iran och Sverige men är idag en ofta hörd röst i amerikanska medier där han vältaligt företräder institutets grundläggande mål; att minska USA:s militära roll i världen. Eller som Stranne-Parsi formulerar saken: ”Vi sällar oss med detta bidrag till en vetenskapstradition som förordar återhållsamhet som en central aspekt i stärkandet av säkerhet och fred i världen.”
De kallar sig själva restrainers, återhållsamhetsförespråkare, men när jag läser vilka konkreta uttryck återhållsamheten förväntas ta sig i Ukraina är jag benägen att kalla dem appeasers, eftergiftsförespråkare. Jag inser att det är en historiskt belastad benämning, appeasers kallades de som trodde att det skulle gå att blidka Hitler med den ena eftergiften efter den andra. Men jag kan inte se annat än att vad som här kallas återhållsamhet bygger på just föreställningen att fred i Ukraina bara kan uppnås genom eftergifter för Putin.
Liksom sina föregångare på 1930-talet är dagens eftergiftsförespråkare måna om att utmåla de fasansfulla följderna av krig, och liksom sina föregångare har de svårt att föreställa sig att krig kan vara en påtvingad nödvändighet för att en fred värd namnet ska bli möjlig.
Försvaret av Ukraina är ett påtvingat krig, och i det kriget är det inte bara Ukrainas frihet och självständighet som står på spel utan hela den internationella rättsordning som byggdes upp efter andra världskriget och som med alla sina hycklerier och övertramp, och förvisso med USA som bärande och tidvis problematisk garant, likväl grundades på den lag- och konventionsfästa principen att makt inte får betyda rätt.
Och det är här som författarnas berättelse går över styr. I sin iver att beslå USA med maktmissbruk och övertramp, lyckas de få Ryssland att framstå som en stormakt av ungefär samma skrot och korn, och försöket att med våld utplåna ett fritt och självständigt Ukraina som ett led i en stormaktskamp om utrymme.
Men kriget i Ukraina är inte en stormaktskamp om utrymme. Det är ett krig mellan ett totalitärt Ryssland som med hot om kärnvapen vill återupprätta ett svunnet imperium och ett Ukraina som efter förmåga försöker försvara sig mot att bli politiskt och kulturellt utplånat.
”I det här kriget kämpar vi mot en total lögn i namn av en halvsanning”, skrev författaren Arthur Koestler 1943 om kriget mot Hitlers Tyskland.
Och så vill jag nog se också kriget mot Putins Ryssland. Mot den västvärld vars halvsanningar och hycklerier författarna nogsamt lyfter fram, står en putinsk värld byggd på en total lögn.
Det är en lögn som om den belönas med territoriella eftergifter och diplomatiska erkännanden knappast kommer att leda till den lagreglerade ”multipolära” värld som författarna återkommande fantiserar om. Snarare då till en laglös värld av konkurrerande stormakter där en Putin eller en Xi Jinping (och varför inte en Donald Trump) är fria att inom sina intressesfärer göra vad deras makt tillåter dem att göra.
Författarna oroar sig för att deras analys av kriget i Ukraina kommer att uppfattas som ett stöd för Putin.
Jag kan bara konstatera att oron är befogad.