Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 15 juli 2018

Identiteten människa

Riksdagens andre vice talman Björn Söder hade nyligen ett visst sjå med att reda ut vad han menade när han sa att samer och judar inte var svenskar. Såvitt jag förstod menade han att svenskar är en etnisk-nationell kategori och att samer och judar därför inte är svenskar – eller tillhör den svenska nationen – eftersom de tillhör en annan etnisk-nationell kategori. Att vara svensk medborgare och att vara svensk är för Björn Söder inte samma sak, och det var uppenbarligen viktigt för honom att tydliggöra skillnaden.
Man kan också säga att han därmed bara tydliggjorde sitt partis identitetspolitik. Till för ungefär tio år sedan hävdade Sverige-Demokraterna i sitt program att identiteten svensk huvudsakligen skulle vara knuten till etniskt ursprung, och att svenskt medborgarskap huvudsakligen skulle vara ett privilegium för etniska svenskar.
Även om partiet sedan dess valt att tona ner etnicitetens betydelse för svenskheten och medborgarskapet, för att istället betona den kulturella gemenskapen och tillhörigheten, är det uppenbart att Sverigedemokraterna är ett parti för vilket identiteten, eller mera bestämt det som skiljer en identitet från annan, är och förblir en huvudfråga. Därav behovet att gång efter annan tydliggöra vem som ska räknas som svensk och vem som inte ska det. Och vilka som passar in i den svenska gemenskapen och vilka som inte gör det.
Sverigedemokraterna är idag långt ifrån de enda som idag ägnar sig åt identitetspolitik. I själva verket har identitetspolitiska idéer och föreställningar också trängt in i politiska miljöer där det nyss ansågs självklart att det som förenade människor, oavsett identitet, var viktigare än det som skilde dem åt. Men där nu exempelvis kategorier som genus, kön, hudfärg och ursprung, tillskrivs en allt större betydelse för vår identitet – och där det som skiljer en identitet från en annan kan bli viktigare än det som förenar dem. 
Så är det numera en inte helt ovanlig föreställning att människor med skilda identiteter inte fullt ut kan leva sig in i varandras erfarenheter och förstå varandras syn på saker och ting. Att erfarenheten av att tillhöra en viss genuskategori eller att vara född med en viss hudfärg fullt ut bara kan förstås av någon som delar samma erfarenhet. 
Att vår förmåga att identifiera oss med andra människor kort sagt har sina identitetspolitiska begränsningar. 
Med identitetsfrågornas ökade genomslag i politiken, såväl till höger som till vänster, blir betoningen av skillnader mellan människor viktigare igen – min identitet är inte din – och i nätets lavinartade utbud av ekokammare och filterbubblor kommer ständigt nya identiteter och identitetsskillnader att etableras och förstärkas. 
Vi människor är olika, inte tu tal om den saken, och kommer så att förbli. Kulturell  och etnisk olikhet är en mänsklig säregenhet om man så vill – och hanteringen av den en säreget mänsklig utmaning. Olikhet kan skapa konflikter och krig, och olikhet kan skapa kreativitet och högkultur, och det är i hög grad vi själva som avgör vilket det blir.  
    Det är i och för sig inte svårt att förstå varför identitetsfrågorna har fått en sådan betydelse i vår tid. När gamla svar på frågor om vilka vi är och vart vi hör och vilken plats vi har i samhället, inte fungerar längre, måste vi söka oss nya. 
Svårare att förstå är varför så många lockas att söka svaret i identiteter som betonar det som skiljer oss från andra människor, istället för identiteter som betonar det som förenar oss. 
I synnerhet när vi nog aldrig tidigare i historien haft så mycket som förenar oss med andra människor – i vår egenskap av just människor.
Att i dagens värld göra huvudsak av de identiteter som skiljer oss åt är som att göra huvudsak av färgen på den båt som mänskligheten riskerar att sjunka i. 
De stigande haven kommer inte att fråga efter nationalitet eller hudfärg. 
Identiteten människa kan naturligtvis inte vara vår enda identitet, och är knappast heller den som dagligdags betyder mest för vilka vi är och vart vi hör, men en identitetspolitik som gör en huvudsak av vem som ska få kalla sig svensk har, som jag ser det, inte till fullo förstått vad det idag innebär att vara människa.