Kolumn DN 2009-04-15
Att handla fritt
-----------
Om frihandelns politiska gränser
------------
TILL BEGREPP som inte får ifrågasättas hör frihandel. Till begrepp som inte bör nämnas, än mindre försvaras, hör protektionism. Frihandel och protektionism förhåller sig numera till varandra som förnuft till vidskepelse eller civilisation till barbari. Det hörs om inte annat på namnen.
Det betyder nödvändigtvis inte att det är så, bara att vi tänker så. Att västvärldens industrialisering och modernisering till stor del har ägt rum i hägnet av nationella tullar och statligt stöd är det få som längre minns. Den svenska verkstadsindustrin växte sig en gång stark bakom tullmurar på 15-20 procent. Det svenska bilmärket Saab föddes inte som en produkt av frihandel utan som en biprodukt av ett svenskt militärindustriellt komplex. USA var länge ett av världens mest protektionistiska samhällen. De asiatiska tillväxtmiraklen Japan, Korea och Kina är alla produkter av en målmedveten nationell industripolitik med starka inslag av protektionism. Först stöd och protektionism sedan liberalisering och frihandel, tycks ha varit ett historisk framgångsrecept för industrialisering och modernisering.
”Nästan alla rika länder har blivit rika genom att skydda sina späda industrier, infant industries, och reglera sina utländska investeringar”, skriver Cambridge-ekonomen Ha-Joong Chan i sin uppmärksammade bok Bad Samaritans (Random House 2007). Av detta drar han inte bara slutsatsen att dagens utvecklingsländer måste ges möjligheter att välja samma utvecklingsstrategi som vi en gång, utan också att vissa former av protektionism eller reglering kan vara en förutsättning för att frihandeln i längden ska fungera.
Det senare tolkar jag som att ett samhälles sociala och politiska värden om så krävs måste kunna vägas mot marknadens ekonomiska kalkyler. Protektionism kan i det sammanhanget uppfattas som det ekonomiska pris (dyrare varor) ett enskilt samhälle är berett att betala för den politiska förmågan att kunna skydda sina icke-ekonomiska tillgångar.
Problemet är att inget enskilt samhälle idag kan bestämma vad priset är. I en alltmer globaliserad ekonomi, där alltfler samhällen gjort sig alltmer ekonomiskt beroende av varandra, riskerar ensidiga protektionistiska åtgärder att utlösa ett allas krig mot alla, varvid alla skjuter sig i foten och priset för alla blir för högt.
Å andra sidan är det ju knappast för mycket protektionism som lett till att det globala finanssystemet nu kollapsat och världshandeln rasat samman och den globaliserade marknadsekonomin gått i baklås, utan snarare motsatsen, det vill säga för lite skydd av de sociala och politiska institutioner som är förutsättningen för att marknadsekonomin ska fungera. Idealiskt borde dessa institutioner ha globaliserats i takt med marknadsekonomin, men så har inte skett. De viktigaste politiska institutionerna har förblivit nationella och förtroendet för dem har begränsats till den egna nationen, vilket om inte annat blev tydligt när förtroendet för det globala finanssystemet kollapsade och varje nation var för sig (under ivrigt tal om samordning) förväntades rädda just ”sina” banker – eller skydda just sina industrier och sina jobb.
Detta är naturligtvis djupt problematiskt för trovärdigheten i G20-ländernas pågående strävanden att ge ett globalt politiskt svar på en global ekonomisk kris, men om möjligt ännu mer problematiskt för trovärdigheten hos EU på vars inre marknad protektionism mellan medlemsländer är en principiell omöjlighet och ett formellt lagbrott, men där protektionistiska reflexer för att skydda nationella jobb och intressen likväl gjort sig gällande.
Det logiska svaret från EU på en global kris hade rimligen varit en övernationell europeisk krispolitik som utgick från att medlemsländernas ekonomier formellt och faktiskt är övernationellt sammanlänkade, och att stödinsatser för banker och företag i en del av unionen därför måste samordnas med stödinsatser i andra delar av unionen.
Anledningen till att någon sådan politik inte finns är att politiken i EU, till skillnad från ekonomin, inte har lyckats överskrida nationsgränserna. Och anledningen till att protektionistiska reflexer och opinioner nu väcks till liv i enskilda medlemsländer är att den pliktskyldigt proklamerade samordningen av nationella stödinsatser inte vinner tilltro. Misstanken att Europas nationer säger en sak tillsammans men gör en annan sak var för sig är vitt spridd och inte helt obefogad.
Krisens orsak är i alla händelser inte för mycket protektionism utan för lite tilltro till det globala finanssystemet, och till det globala frihandelssystemet, och i sista hand till den diffusa globala ordning (eller oordning) som legat till grund för bådadera.
Vi står därmed inte i första hand inför ett val mellan frihandel och protektionism, utan mellan en omglobalisering baserad på tilltro och en avglobalisering framdriven av misstro.
Det förra innebär att vi på global nivå lyckas skapa politiskt trovärdiga institutioner med auktoritet nog att balansera icke-ekonomiska värden mot ekonomiska kalkyler.
Det senare innebär att vi alla skjuter oss själva i foten.