Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 27.9.2020,

Vad sociala medier gör med oss

Under några år på 1970-talet läste jag böcker med titlar som ”Vad datorer inte kan göra”, och ”Vad datorer fortfarande inte kan göra”, och fann en viss tröst i dem. 
I en av böckerna hade författaren, en av pionjärforskarna på området artificiell intelligens, Joseph Weizenbaum, programmerat en dator med namnet Eliza att vara psykolog och svara på frågor av typ ”Varför mår jag dåligt?” Och det framgick ganska omedelbart att det var en maskin som svarade – och inte en människa. 
Och att en maskin nog aldrig skulle kunna lura en människa att tro något annat. 
En viss tröst, som sagt, eftersom det som i mina ögon gjorde det intressant att vara människa var att vi inte var maskiner, och att maskiner, om än aldrig så välprogrammerade, aldrig skulle kunna ersätta människan.

Det där var länge sedan nu, och de alltmer välprogrammerade maskinerna har stormat in i våra liv och på område efter område trätt i vårt ställe, och kan numera om så behövs lyssna till oss och tala till oss, och åtminstone för en tid få oss att tro att det är en människa vi talar med. 
För att inte tala om de maskiner vi varje dag håller i handen och framför ögonen, och som vi inte längre kan leva utan eftersom de tagit hand om en allt större del av våra liv, och numera gör saker åt oss och med oss i en omfattning som jag inte tror att Joseph Weizenbaum någonsin hade kunnat föreställa sig.  
En sak som maskinerna gör med oss är att förändra vilka vi är eller tror oss vara. Vi formar till stor del oss själva och bilden av oss själva genom kommunikation med andra människor, men det vi nu alltmer kommunicerar med är inte andra människor, det är maskiner, eller algoritmer som det numera heter. Ofta är det naturligtvis också människor, människor som vi kanske lärt känna och känna gemenskap med tack vare de där algoritmerna, och som därför har kommit att kallas sociala medier, trots att de under sin korta livstid visat sig göra mera social skada än nytta. 

Det är i varje fall svårt att förklara den snabba polariseringen av åsikter och verklighetsuppfattningar, och den snabba spridningen av hat, misstro, lögner och konspirationsteorier, utan att se ett samband till den snabba förändringen i hur vi kommunicerar med varandra. 

För bara femton år sedan kommunicerade vi inte med varandra genom sociala medier. För femton år sedan styrde inte algoritmer med vem vi kommunicerade, och vad vi kommunicerade om, och hur vi såg på oss själva och världen, och de skapade inte de drogliknande sociala behov och beroenden som de sociala mediernas algoritmer är som gjorda för att skapa och upprätthålla. 

I Netflix-dokumentären The Social Dilemma möter vi personer som alla en gång var med om att skapa vad de trodde var något stort och gott, men som alla nu berättar om sin tilltagande förskräckelse över vad de varit med om att skapa. 
Ett digitalt virus som via skärmarna vi klickar på tränger in i våra medvetanden och tar över vår kommunikation med andra människor. 
Ett virus som livnär sig på vårt behov av gemenskap och erkänsla och gör oss till ensamma, utsatta och lätt manipulerbara bekräftelsenarkomaner.
Ett propagandaredskap som Hitler och Stalin aldrig hade kunnat drömma om. 

Vad datorerna eller algoritmerna har visat sig kunna göra med oss är att få oss att bete oss lite mer som maskiner och lite mindre som människor. 
Joseph Weizenbaum och de tidiga skeptikerna till datorers förmåga att bli som människor hade i grunden inte fel. 
Datorer kan fortfarande inte bli det som djupast gör oss till människor.   
Datorer kan inte bli uppriktiga, tvivlande, troende, ambitiösa, livsbejakande, kärleksfulla, förundrade, inspirerade, lyckliga, ledsna, rädda, modiga. 
De kan framförallt inte grubbla över och bekymra sig om människans och mänsklighetens framtid på jorden. Och samla sig för att göra något åt det.
Problemet med maskinerna som alltmer invaderar våra liv är inte att de alltmer kan bli som människor, utan att vi alltmer riskerar att bli som de.