Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio, 5 juli 2020

ATT RENSA I HISTORIEN

I inledningen till Milan Kunderas roman Skrattets och glömskans bok försvinner en person från ett fotografi. Från att ha funnits där finns han inte längre. Det enda som finns kvar av honom är den pälsmössa som han den februaridag 1948 när bilden togs hade lånat ut till ordföranden i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet, Klemens Gottwald, och som nu var ensam kvar på bilden – med pälsmössan på. 

Personen som hade lånat ut sin pälsmössa till Gottwald hette Vlado Clementis och var när kortet togs Tjeckoslovakiens utrikesminister, men när han fyra år senare hängdes för sina påstådda brott (borgerlig nationalism och trotskistisk-titoistisk-sionistisk konspiration), tilläts han inte lämna några spår efter sig, vare sig på fotografier eller i historien. 

Att rensa i historien blev en stalinistisk specialitet, kan man säga, ett uttryck för Partiets anspråk på att bestämma vad människor skulle minnas och vad de skulle glömma, och därmed också vad de skulle tänka och tro. Fotografier retuscherades, böcker togs bort eller skrevs om, fel ord förbjöds och rätt ord påbjöds, statyer och minnesmärken sattes upp och revs ner, allteftersom nya saker skulle minnas och glömmas.  

För så mycket trodde man sig veta, att den som kunde manipulera minnet kunde också manipulera människor, och ett tag såg det ut som om Partiet hade lyckats, och det totalitära sovjetsystemet hade kommit för att stanna. 

När det till sist en smula överraskande föll, så plockades mycket snart statyerna över dess fallna ideologer och ledare bort och dumpades på statysophögar över hela det forna Sovjetunionen. 

Det hela var naturligtvis fullt förståeligt. Den historia som statyerna hade rests för att hylla var inte en historia som särskilt många längre ville påminnas om. Ja, som de egentligen snarast ville glömma, eftersom de flesta nog skämdes lite för att ha varit en del av den och rentav låtit sig bidra till den. 

Ungefär som grönsakshandlaren i Vaclav Havels bok, En dåre i Prag, som i sitt skyltfönster, nånstans mellan löken och morötterna, hade satt upp en lapp med maningen ”Proletärer i alla länder förena er!” utan att han uttryckligen hade uppmanats att göra det. Och utan att han nödvändigtvis trodde på det som lappen manade till.

Han hade bara gjort det, skrev Havel, ”för att bedra sitt samvete och vilseleda sig själv”.

Vilket visar på ett problem med varje försök att rensa i historien, eftersom vi då riskerar att också rensa i minnet av oss själva, minnet av vilka vi – eller människor ungefär som vi – en gång var, och en gång tyckte och tänkte. 

 Och därmed riskerar att glömma hur lätt hänt det är att tycka och tänka och göra saker som idag verkar självklara men som i historiens ljus kan komma att te sig oförklarliga och rentav oförsvarliga.

Och att vi därför gör klokt i att påminna oss om varför en staty som idag provocerar en gång restes, eller en tanke som idag är otänkbar en gång tänktes, eller ord som idag är stötande en gång användes.  

Och att vi därmed bör försöka minnas också det vi helst skulle vilja glömma, eftersom vi annars riskerar att glömma vilka vi själva fortfarande är – eller skulle kunna vara. 

Det betyder inte att statyer nödvändigtvis måste stå kvar. 

Att aktivt ta ner dem kan också vara ett sätt att minnas. 

I synnerhet när skälet till att de sattes upp kan ha varit att glömma. 

De hjältestatyer över sydstatspolitiker och sydstatsgeneraler som efter inbördeskriget sattes upp över den amerikanska Södern, sattes upp för att glömma att det var ett vitt slavsamhälle de hade gått i krig för, för att istället minnas det som ett förlorat vitt paradis.  

När statyerna över slavsamhällets män nu till sist plockas ner från gator och torg, så är det inte för att glömma historien de representerar, utan tvärtom, för att på allvar minnas den. 

Vilket jag tror är avgörande för vad vi ska ta bort och vad vi ska bevara.

Att ta bort för att glömma eller förtränga är att göra oss till lätta offer för minnets manipulatörer.

Kombinationen av historielöshet och historierensning var en gång det totalitära samhällets grundval – och är det fortfarande.