KRIGETS VINDAR
Tal vid finissage av utställningen Krigets vindar med verk av André Prah, Bosjökloster, 24.9.2023

Vi lever i en ny krigstid.
Ett krig som på något sätt kommer att forma också oss.
Jag tillhör en generation som formades av samma krig som André Prah och av samma slags berättelser.
Berättelser om ett mörker av ofattbar omänsklighet – och om ljuspunkter av lika ofattbar mänsklighet.
Berättelser om mänsklig förnedring och om mänsklig storhet.
André föddes under själva kriget, jag några år efteråt, men vi kan nog båda säga att vi är barn av familjer där krigets vindar satt i väggarna och trängde sig in i våra liv på det ena eller andra sättet.
Jag kan se det i Andrés livsgärning och jag kan naturligtvis se det i min egen.
Vi formas djupt, tror jag, av den här sortens erfarenheter.
Och vi gör det i många generationer.

Häromdagen talade jag på ett opinionsmöte i Stockholm för stöd till Ukraina.
Där talade också Annika Hirvonen, en ung riksdagsledamot för miljöpartiet med familjerötter i Finland och därmed med familjerötter i krig och inbördeskrig, och som med enkla ord förklarade att det krig som nu pågår i Ukraina kommer att sätta spår i generationer. Naturligtvis djupast spår i de miljoner människor som genomlever det inpå bara kroppen, barnen och barnbarnen till alla döda och skadade och traumatiserade och fysiskt och psykiskt terroriserade.
Jag är den fjärde generationen, sa Annika Hirvonen.
Den fjärde generationen i hennes familj som på ett eller annat sätt har präglats av ett krig.
Vad hon ville säga, och hon sa det från hjärtat, är att det krig som nu pågår i Europa kommer att vara med oss länge än.
Vi kanske inte känner så idag, vi kanske fortfarande tror att kriget inte angår oss , att det inte är vårt krig, och kanske är vi i Sverige mer benägna att tänka så än andra eftersom vi inte har haft ett krig inpå bara kroppen i ett par hundra år nu.
Och det är kanske inte en tillfällighet att det är sentida krigsbarn som André och jag, som ägnar vår verksamhet åt att ge uttryck åt erfarenheten av krig, som försöker förstå och uttrycka vad krig kan göra med människor.
Och jag tror vi båda, på våra skilda sätt, har lyckats förmedla våra erfarenheter och tankar till den fredsskyddade svenska folksjälen – om uttrycket tillåts.
Jag tror den svenska folksjälen behöver det – in den tid vi nu står inför, ja, som vi befinner oss mitt i, och som vi kanske har svårare än många andra att föreställa oss.
Och kanske är det till sista bara konsten, och litteraturen, och musiken som kan hjälpa oss med det, hjälpa oss att se det allmänmänskliga inom oss, det som förenar oss med alla andra människor.
Som – för ett ögonblick åtminstone – kan få oss att bli ett av barnen som flyger i sin himmel bakom Janusz Korczak. Eller Janusz Korczak själv rentav.

Det betyder inte att konsten och litteraturen och musiken gör oss till bättre människor. Det tror jag inte. Ibland kanske, men inte alltid och inte självklart.
Vi vet ju numera ganska väl att konst och litteratur kan användas i de mest människofientliga syften och framkalla de mest människofientliga handlingar. I de nazistiska koncentrationslägren misshandlades och mördades och avrättades till tonerna av klassisk musik.
I filmen Schindlers list finns en scen där tyska SS-soldater stormar in ett hus i ghettot där judar gömt sig och skjuter ihjäl dem alla. En av SS-männen hittar en flygel och sätter sig ner att spela på den, två andra SS-soldater kommer in från slakten: Är det Bach? frågar den ene. Nej, Mozart, svarar den andre.
Det var Bach, ur en av de engelska sviterna, nr 2.
En av de mest makabra och mest deprimerande scener jag sett på film.
Nej, det finns ingen given koppling, men det finns en möjlig koppling.
Och till sist tror jag att vår förmåga till skapande, på gott och ont, är vår enda möjlighet.
Det kulturella skapandets förmåga att gestalta vår allmänmänskliga belägenhet kan i bästa fall ge kraft åt vår förmåga att bygga oss ett mänsklig värld.
Men det är med samma mänskliga förmåga, det får vi inte glömma, samma förmåga till kulturellt skapande – att själva bygga den värld vi lever i – som kan riva ner det vi byggt upp, och alldeles på egen hand förstöra förutsättningarna för vår egen existens.


Vilket för mig tillbaka till den utställning som visats här i sommar, Krigets vindar.
Och till de konstverk vars tidlösa aktualitet om möjligt har blivit ännu tydligare.
Vi lever som sagt i en tid då krigets vindar viner på nytt. Och där vår förmåga till uppbyggnad befinner sig i ett krig på liv och död med vår förmåga att förstöra vad vi byggt upp.
Och där vi mer än någonsin därför, tror jag, behöver påminnas om vad vi människor är kapabla till. Både mörkret och ljuset.
Vad är det som så starkt berör oss med ishästarna från Ladoga.
Jag berördes starkt redan av berättelsen i Malapartes bok (Kaputt), en märklig bok på så många sätt, men det är en berättelse som på ett bokstavligen isande sätt förmedlar krigets grymhet och galenskap. Förvridna hästkroppar som stumt ropar ut sin frusna häpnad över människans galenskap.
Genialiskt skulpterade i knotiga algrenar och alstubbar.
Det kan vara värt att påminna om sammanhanget.
Curzio Malaparte sitter hos prins Eugen på Valdemarsudde på Djurgården i det från kriget avlägsna Stockholm och berättar historien om de frusna hästarna i Ladoga för honom. Och när Malaparte berättat historien färdigt i alla sina fasansfulla detaljer lägger prins Eugen handen för ögonen och pannan och säger: ”Ni är så grym, jag tycker synd om er.”
Varpå Malaparte svarar: ”Alla de syner som ansätter oss, de envisa gnäggningarna som inte lämnar oss någon ro, den fasansfulla, vemodiga lukten av döda hästar som ligger omkullvräkta längs krigets vägar, tycker ni inte att de motsvarar bilder av kriget, av vår egen röst, vår egen lukt, lukten av det döda Europa?”
Varpå prins Eugen svarar (enligt Malaparte): ”Taisez-vous. Tyst med er. Ah, si je pouvais souffrir come vous! Ah, om jag bara kunde lida som ni.”
När jag läser det där idag, oavsett den exakta sanningshalten i Malapartes berättelse, så är det kanske ingen tillfällighet att det är en svensk prins på en fredlig udde i en krigisk värld som får representera människans benägenhet att helst vilja slippa se och höra.

Så till det konstverk som berör mig djupast, kanske för att det går rakt in i min egen familjs berättelse, berättelsen om Janusz Korczak och barnen i Warszawas ghetto.

Min egen familjs berättelse ska jag inte orda mer om, och egentligen spelar den ingen roll i sammanhanget, eftersom det här är den mest allmänmänskliga berättelse vi kan tänka oss. Och dessutom en berättelse som vi idag behöver mer än någonsin, eftersom vi idag, och mer än någonsin, behöver få vår förmåga till mänsklig storhet bekräftad.
Berättelsen om hur den berömde barnpedagogen Korczak följde de föräldralösa barnen i Warszawas ghetto in i döden är väl dokumenterad. Men jag tror inte någon bok eller något dokument kan ersätta bilden av Janusz Korczak och barnen i taket på Bosjökloster. Himmelsfärden kallar André Prah sitt verk, och jag har sällan sett ett konstverk som rört mig så starkt.

Jag tillhör inte dem som tycker konst måste ha ett budskap.
Budskap är sånt som politiker och präster och författare och journalister håller sig med.
Budskap är tyvärr också var vår tids propaganda försöker tränga på oss.
Också falska budskap.
Från vår tids alla fabriker för lögn och förvrängningar.
Allt det där som har gjort det svårare för oss att veta vad som är verkligt och overkligt och vad som är sant och falskt och vad som är mänskligt och omänskligt.
Konsten däremot måste ha en själ, eller komma från en själ. För mig är det själva definitionen av konst. Därför kommer aldrig att finnas en AI-producerad konst. Det kan möjligen se ut som konst, likna konst, men den har ingen själ. Den är inte mänsklig och kan aldrig bli det.
Vad själen är tänker jag inte fördjupa mig i.
Jag säger som Augustinus sa om tiden, "om ingen frågar mig vet jag vad det är, men om jag ska förklara det vet jag det inte."
Konst är för mig när en själ talar till en annan själ – och når en annan själ – och väcker – åtminstone för ett ögonblick – känslan för vår mänskliga belägenhet.
André Prahs konst kommer från själen och talar till själen – och väcker just det – känslan för vår mänskliga belägenhet.
Jag tycker till sist att dessa verk borde ges en permanent plats att visas på.