Moderna Tider, oktober 1999.

 Om att sätta punkt

Häromdagen hittade jag några gulnade anteckningsblock i min skrivbordslåda, och i ett av dem några kalkyler nedklottrade. Blocket var från hösten 1989 och innehöll den förmodligen mest kortfattade ekonomiska analys som någonsin gjorts av ett tidskriftsprojekt. Upplaga si och så. Kostnader för personal, material, tryckning och distribution si och så. Intäkter från prenumerationer, lösnummer och annonser så och si. Tummen och pekfingret framstår i efterhand som precisionsinstrument i jämförelse med underlaget för dessa beräkningar. 
Upplagan baserades på Anders Isakssons uppfattning att Sverige hade en bildad medelklass på trehundratusen personer, vilket han hade kommit fram till genom att ta tio procent av tre miljoner. Vad de tre miljonerna stod för minns jag inte riktigt, inte heller hur vi definierade den bildade medelklassen, inte heller varför just tio procent. Bara att Moderna Tiders möjliga läsekrets och potentiella upplaga borde vara tio procent av den bildade medelklassen, alltså tio procent av tio procent av tre miljoner, alltså trettiotusen. Trettiotusen. En nätt och jämn siffra, som om den stämde, skulle göra projektet lönsamt.
Siffran var naturligtvis helt fel, liksom allt annat i kalkylen.

Å andra sidan spelade inget av detta någon som helst roll vid starten av Moderna Tider. Till skillnad från de flesta andra tidningsprojekt utgick det här, kaxigt nog, inte från en idé om vad som skulle kunna säljas till vem, utan utifrån en idé om vad som borde sägas – och ungefär hur. Tanken var att det ena nog skulle leda till det andra. Att det som var intressant att säga och sades på ett intressant sätt, också skulle vara möjligt att sälja. Den publicistiska idén var hursomhelst mer genomtänkt än den kommersiella. 
Vilket inte hindrade att kopplingen mellan det ena och det andra visat sig vara verklig. På nio år har Moderna Tider lyckats nå en läsekrets som i förhållande till det svenska språkområdets storlek klart överstiger räckvidden för motsvarande engelskspråkiga tidskrifter.
Det eventuella inflytande i den svenska debatten som Moderna Tider därmed har fått, har inte berott på att vi torgfört en viss typ av politiska uppfattningar, utan på att vi förfäktat en viss typ av publicistik. De som inför det förestående chefredaktörsbytet än en gång försökt placera Moderna Tider på den politiska skalan har inte förstått den saken. Och än en gång stött på problem. Var står en tidskrift som av Internationalen, Ordfront, Arena och Aftonbladet klassats om ett högerprojekt? Och av Svensk Tidskrift och Svenska Dagbladets ledarsida som ett vänsterprojekt? Inte nödvändigtvis i mitten.
Det blir bara så när man finner det som önskas och inte det som finns.

Det som finns är en tidskrift som genom åren publicerat och introducerat ett mycket stort antal svenska och utländska skribenter, som i  essäns och det undersökande reportagets form behandlat de mest oväntade ämnen – från de mest oväntade perspektiv. Som i otaliga kommentarer och krönikor förmedlat lika många och skilda synpunkter på världen. Vad som förenat dem alla har inte varit en gemensam syn på politiken utan en gemensam syn på journalistiken.
Vid starten av Moderna Tider sa jag vid något tillfälle att det var som att bygga en ishockeyrink i Saudiarabien. Och att det nu gällde att hitta folk som kunde spela spelet och en publik som förstod vad det gick ut på.
Det var kanske provocerande sagt, men delvis sant. Sverige hade då förvisso en stark dagstidningskultur. Och en stark populärpresskultur. Och en mängd politiska och fackliga medlemsorgan. Och ett antal subsidierade kulturtidskrifter. 
Men ingen tidskriftskultur. Inga breda veckotidningar för samhälle och kultur. Inga månadstidskrifter för det slags journalistik som kräver längre livslängd än vad dagstidningen medger och lämpar sig för. Ingen kultur där tidskrifter är en naturlig och omistlig del av det offentliga samtalet.
Jag är inte säker på att vi har en sådan tidskriftskultur nu heller. Inte som England eller Frankrike eller USA eller Danmark. 
En ensam tidskrift gör ingen kultur.

Många läsare har frågat mig varför jag lämnar Moderna Tider. Jag lämnar därför att jag tror på vikten av att sätta punkt. Och för att jag blivit allt mer medveten om hur svårt det är att sätta den på rätt ställe. Jag tror att varje livsprojekt har sin egen rörelse, sin egen inneboende rytm. Precis som texten har sin. Att sätta punkt i en text är inte bara att avgränsa en mening från en annan. Det är också att förstå rörelsen mellan dem. Förskjuter man punkten förändras rörelsen. I den meningen är punkten inte ett slut utan en övergång. Det gäller bara att välja hur övergången ska se ut.
På samma sätt tror jag det är i livet. Punkten är den övergång vi behöver för att ta oss vidare. I mitt fall från tio år av intensivt umgänge med ständigt nya idéer och texter, från det uppslukande arbetet med en tidskrift som visserligen blev vad jag hade drömt om, men som också fick mig att ligga vaken på nätterna. 
Jag låter blocket gå i sopsäcken. Det var inte den kalkylen det hängde på. 
Och det är dags att sätta punkt.