Krönika i Godmorgon världen, 16.1.2022 

Historia som fiktion

Det började med teve-serien The Crown, om det brittiska kungahuset. Jag satt naturligtvis klistrad som alla andra. Det var en magnifik produktion som i närgången detalj berättade en historia som vi tidigare bara tillåtits ana konturerna av, om ens det. Här fick vi inte bara komma in i kungligheternas mest privata kammare och avhöra deras mest intima samtal och bevittna deras mest personliga mellanhavanden, utan också få närvara vid möten där ingen utomstående fått närvara och inga protokoll fått föras.

Ingen som såg The Crown kan rimligen ha trott att allt de fick se och höra verkligen hade hänt, eller i varje fall hade hänt på just det sättet.

Men många kan kanske ändå ha fått intrycket att serien låg hyfsat nära verkligheten. Att ungefär det här hade hänt på riktigt, på ungefär det här sättet, och vilka scener och dialoger som än hade måst hittas på för att göra drama och underhållning av det hela så var det inte för att göra våld på historien utan för att ge färg och spänning åt den. Och kanske också att försöka leva sig in i hur det faktiskt kan ha gått till.

Det tog naturligtvis inte lång tid för historiker att hitta saker som inte stämde med historien. Lite här och var påpekades också det etiskt betänkliga i att fantisera ihop saker om namngivna och ännu levande personer. De brittiska kungligheterna förblev naturligtvis förutsägbart tystlåtna om saken och förväntades kanske i sin upphöjda tillvaro tåla att fantiseras om – är det inte vad kungahus är till för – men det kan rimligen inte ha varit roligt för någon inblandad att se sig själv förvandlad till en mer eller mindre fantiserad figur i en aldrig så påkostad teveserie.

Eller som kronprinsessan Victoria lät undslippa sig när hon i en tidningsintervju tillfrågades hur hon kände inför planerna på en motsvarande teveserie om det svenska kungahuset: ”Det känns väl så där. Hur kan det möjligen bli rätt? Det är svårt att ta sig an, särskilt när personerna lever.”

Jag anar att ingen kommer att bry sig.

I den ena teveserien efter den andra har högst verkliga personer, också nu levande, gjorts till huvudpersoner i mer eller mindre fantasifulla dramatiseringar av historiska händelser. 

I teveserien ”En kunglig affär”, om kung Gustav V och hans påstådde älskare Kurt Haijby, båda förvisso döda, visades händelser som förmodligen inte har hänt och påstods saker som ingen säkert kan veta något om.

I teveserien ”Den osannolike mördaren” visas hur den sk Skandiamannen, Stig Engström, faktiskt mördar Olof Palme. Visserligen är Engström död också han, men vem som faktiskt mördade Olof Palme är fortfarande omtvistat, minst sagt.

Problemet med den här genren av teveserier, som jag ser det, är inte att de innehåller inslag av fantasi och fiktion. Problemet är att vi inte får veta vad som är vad. De som såg serien om Haijbyaffären kan exempelvis ha fått för sig att Sveriges regering bad Gustav V att resa till Hitlers Tyskland för att med en kunglig orden till Hermann Göring få tyskarna att gömma undan problemet Kurt Haijby – men den historien bygger mera på fantasi än verklighet.

Det kan tyckas en liten sak att fantisera om, men att mot bättre vetande, bara för att det ska bli en bättre story, manipulera bilden av en historisk händelse är ingen liten sak.

Inte i en värld där det blivit allt svårare att veta vad som är på riktigt och vad som är påhittat, och där gränsen mellan det ena och det andra effektivt kan trollas bort i de mest ogenomskinliga syften.

Ingen liten sak heller i en värld där underhållningsindustrins jakt på verkliga personer och händelser att göra fiktion av tycks överträda ständigt nya gränser.

Det sägs ibland att det är människors sug efter verklighet som driver jakten – och det är kanske möjligt.

Men lika möjligt är att jakten bara exploaterar vår oförmåga att skilja verkligt från overkligt – och rentav späder på den.

Det ska åtminstone jag försöka ha i tankarna nästa gång jag klistrar mig framför ännu en magnifik fiktionsserie om verkliga personer och händelser.