Kolumn DN 2003-05-09

Vägkartan och verkligheten

 

Erfarenheten har lärt mig att om kartan och terrängen skiljer sig åt så är det i regel terrängen som gäller. Jag är själv en stor älskare av kartor och fantiserar gärna om terrängen utifrån dem, men när jag en gång navigerade vår lilla segelbåt i hård sjö i oprickad farled söder om Kökar i Ålands skärgård och in i det längsta försökte hävda att det var kartan som gällde var det bara min hustrus omedelbara känsla för terräng som den gången räddade oss från att segla i kvav.
Det är länge sedan nu men jag har inte glömt och min respekt för känslan för terräng har bara ökat. Vi är många som kan stirra oss blinda på en karta men det är få bland oss som med ett ögonkast eller två på terrängen kan säga var vi befinner oss och vart vi är på väg. I naturen kallar vi det orienteringskänsla. I politiken har filosofen Isaiah Berlin kallat det en känsla för verklighet. Med det menade han den känsla för det politiskt möjliga som skiljer en framgångsrik statsman från en verklighetsfrämmande visionär, ett slags talang att varsebli och på djupet förstå sådant som i varje enskilt samhälle i varje specifik situation inte går att sätta på pränt i en promemoria eller rita in på en karta men som utgör skillnaden mellan det politiskt möjliga och det politiskt omöjliga. ("The Sense of Reality", London 1996).
Vad Isaiah Berlin syftade på var alla de osynliga och outtalade mänskliga koder och vanor och förväntningar som gör varje samhälle olikt ett annat och varje tidsepok skild från en annan, och som gör att jag inte till fullo kan förklara för mina barn hur det var att leva 1968 (eller mina föräldrar för mig hur det var att leva 1939) och att ingen till fullo kan förklara varför och på vad sätt Sverige och Norge förblir två skilda världar.
Vad Berlin delvis riktade udden emot var den revolutionära föreställningen att kartan ritar om terrängen om den som ritar kartan har tillräckligt med makt. Det gör den kanske, så småningom, till en viss gräns, men bara om den som ritar kartan dessutom har en väl utvecklad känsla för verklighet och därmed inser kartritandets begränsningar.

Vi lever just nu i en period av intensivt kartritande. I USA sitter en president som med till synes fasta penndrag vill rita om terrängen i hela Mellanöstern. Det är han inte den förste att vilja göra. Sanden i den västasiatiska öknen är full av spikraka pennstreck som dragits upp av kartritare i utrikesdepartement och militärstaber i Paris och London och som fortfarande försöker få terrängen att anpassa sig, vilket den fortsatt vägrar göra. Efter fyrtio års direkt och indirekt närvaro lämnade britterna sitt uppritade Irak utan att lämna så mycket annat efter sig än de politiska förutsättningarna för en nationalistisk statskupp och en brutal partidiktatur.
De amerikanska kartritarna har större ambitioner men av allt döma mindre uthållighet. George W Bush sa i ett tevetal till irakierna efter Bagdads fall att USA hade kommit för att hjälpa dem att "bygga en fredlig och representativ regering som skyddar alla medborgares rättigheter. Därefter kommer våra militära styrkor att ge sig av". Såvitt man förstår räknar amerikanerna därvid i veckor och månader snarare än i år och årtionden, vilket antingen tyder på att de inte har någon känsla för verklighet - eller att de inte menar allvar.
Den brittiske historikern Niall Ferguson har kallat det nya amerikanska imperiet för världens första tusendagarsimperium och befarar att dess intresse för det irakiska samhällets omritning kommer att avta i takt med att dess politiska elit får annat att tänka på, vilket inte kommer att dröja länge eftersom den i grunden är ointresserad av andra länder och andra kulturer (New York Times, 27/4).
Ett imperium som bygger på att världen kan ritas om med hjälp av militära chocknedslag och administrativa snabbvisiter har antingen uppfunnit en historiskt ny form för maktutövning eller gruvligt misstagit sig på terrängen.

Vilketdera lär snabbt komma att visa sig när "vägkartan för en permanent tvåstatslösning på den israelisk-palestinska konflikten" nu ska sättas i verket. Bakom vägkartan står visserligen inte bara USA utan också FN, EU och Ryssland (kvartetten), men alla inser att det är på amerikanerna det hänger. På deras känsla för verklighet och på deras uthållighet.
Vägkartan är ambitiös, inte tu tal om den saken. Inom två år ska den leda till ett permanent fredsavtal mellan Israel och en ny palestinsk stat, en slutlig lösning på gränsfrågan, en slutlig lösning på Jerusalemfrågan, en slutlig lösning på flyktingfrågan och strax därefter en slutlig och total fred mellan Israel och arabvärlden.
Vad krävs för att rita om så mycket hårt minerad terräng på så kort tid? Enligt vägkartan inte mycket. Inte ens en militär snabbvisit. Bara några ömsesidiga utfästelser, några oberoende observatörer, några internationella konferenser och en stenhård tidtabell.
Ungefär lika stenhård som den tidtabell med vilken Ehud Barak i Camp David ville "avsluta" konflikten med palestinierna och som bidrog till att konflikten förvärrades och Osloprocessen havererade.
Jag ser naturligtvis gärna att kvartettens vägkarta ersätter ockupationens vägkarta, men låt mig påminna om terrängen. Den består inte bara av byar och bosättningar. Den består också av misstro och rädsla. Den genomskärs också av sår från ockupation och terror. Det är en terräng som kort sagt förutsätter en osedvanlig känsla för verklighet och en osedvanlig militär beslutskraft och en osedvanlig politisk uthållighet hos dem som har föresatt sig att rita om den. Annars blir det inte kartan som ritar om terrängen utan terrängen som än en gång ritar om kartan.
USA:s trovärdighet som världens kartritare står och faller med vilketdera det blir.