Krönika i Akademikern, april 2013

Visionsnöden

På den socialdemokratiska partikongressen nyligen lovade partiordföranden Stefan Löfven att Sverige 2020 ska ha lägst arbetslöshet i EU. Jag tror att det var så nära en konkret politisk vision som det socialdemokratiska partiet den här gången lyckades prestera.
Jo, jag vet, här fanns det vanliga talet om solidaritet, jämlikhet och trygghet, men retorik är inte nödvändigtvis politik och en vision kräver mer än så. Vad som tills vidare finns är ett arbetslöshetsmål och en affärsplan (hur nu det ordet smög sig in i den socialdemokratiska retoriken) som bland annat lovar att höja ”Sveriges kompetens till världsledande nivå”. 
Hur ett extremt utlandsberoende land som Sverige kan lova att på egen hand uppnå den lägsta arbetslösheten i EU, och dessutom lova att göra det till ett bestämt årtal långt in i framtiden, är för mig svårbegripligt. Hur det går med den saken hänger ju inte minst på vad alla andra länder gör eller inte gör, hur det går med EU, hur det går med teknologin och ekonomin, och inget av det bestämmer vi själva över. 
Vad som kort sagt finns är en politik som ställer upp högtflygande mål (ett slags kvantitativa visioner om man så vill) men som alldeles uppenbart  saknar självständiga medel att genomdriva dem. Att utlova ”världsledande kompetensnivå” på det ena området efter det andra är i mina ögon vilseledande. Det är bara förhållandet till våra egna nivåer (bättre skola i morgon än idag, etc), vi i bästa fall kan göra något åt, inte förhållandet till världens. Ett företag som konkurrerar på en global marknad måste kanske sträva efter att bli världsledande, men en nation är inget företag och varken kan eller måste.  ”Världsledande” är en säljslogan myntad av marknadens kommunikationskonsulter, inte en samhällsvision formulerad utifrån politiska värderingar, intressen och erfarenheter. 
Dessutom, vad händer med den internationella solidariteten om varje nation trumpetar ut att den ska bli ”bättre” än alla andra? 
Är vi inte alla beroende av att det går hyfsat bra för alla?

Någon kanske säger att visioner inte längre är möjliga, att ideologierna är döda, att politik mera handlar om anpassning än förändring, att vad demokratin på sin höjd kan påverka är väglaget inte vägvalet, och till viss del är det svårt att argumentera emot. Den som idag lovar att göra Sverige till världsbäst i än det ena än det andra, lovar inte bara för mycket utan lovar mot bättre vetande. En politik som lovar mot bättre vetande, som ersätter övertygelse med PR, kan möjligen förföra en och annan väljargrupp från ett val till ett annat, men den undergräver undan för undan politikens trovärdighet. I det växande gapet mellan retorik och politik växer de slags rörelser som vi kallar populistiska och som kännetecknas av att de skrupelfritt lovar det omöjliga (i regel ett svunnet paradis). Populism växer ur politikens maktlöshet, inte ur dess möjligheter och visioner. 
Populism och affärsplaner är vad som blir kvar när politiken förlorar sina visioner.

Det betyder inte att de visioner som en gång var möjliga fortfarande är det. 
Nationella visioner är det allt mindre eftersom nationen allt mindre rår sig själv. De övernationella visioner som på nytt skulle kunna förena retorik med politik finns det tills vidare ingen politik för, än mindre några politiker. 
Ingen som exempelvis vågar ställa sig upp och säga: Det är viktigare att vi har en vision för Europa än att vi har en affärsplan för Sverige.