Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 3 mars 2019.

Greta Thunbergs panik

Tidningen Financial Times brukar varje lördag äta lunch med en framstående internationell personlighet. Förra lördagen åt Financial Times lunch med Greta Thunberg, sexton år.
Det gjorde Financial Times alldeles rätt i.
Klimatstrejkande Greta är en internationell personlighet, och det är inte svårt att förstå varför. En mycket ung människa, till utseendet ett barn egentligen, som så effektivt lyckats ge ett ansikte åt klimatångesten i vår tid, är väl värd den internationella ställning som hon på kort tid har fått.
Till en del tror jag det har att göra med att Greta Thunberg med sin späda person förkroppsligar det vi nog alla börjar ana, att de vuxna generationer som lever nu har sina barns och barnbarns och alla framtida generationers överlevnad i sina händer.
Men till större delen därför att Greta Thunberg har förmågan att skära rakt genom det mediala klimatbruset med uttalanden som det här: ”De vuxna envisas med att säga att vi är skyldiga att ge unga människor hopp. Jag vill inte ha ert hopp. Jag vill inte att ni ska hoppas. Jag vill att ni ska få panik.”
Panik är naturligtvis inte ett klartänkt tillstånd att vara i.
Att handla i panik är att handla utan att tänka.

Vilket inte hindrar att panik kan vara en begriplig och rentav befogad känslomässig reaktion – exempelvis på tillståndet vi nu befinner oss i.
Ett tillstånd som av allt att döma innebär att den tid vi har på oss för att bromsa och vända en av människan orsakad klimatförändring med potentiellt katastrofala verkningar, kanske inte är längre än två generationer eller tre. Tiden innan vi når det som på all världens språk numera kallas the tipping point, som är den nivå på halten av växthusgaser i atmosfären och uppvärmningen av haven och smältningen av polarisarna då klimatförändringen blir oåterkallelig och självförstärkande. Ju mer polarisarna smälter desto mindre solljus reflekteras från jordytan, desto mer höjs temperaturen, desto mer smälter polarisarna, desto mer förändras klimatet – i en nedåtgående spiral som människan inte längre kan påverka.
Jag tror inte Greta Thunberg menar att vi ska handla i panik, men att vi ska känna tillräckligt med panik, eller tillräckligt med klimatångest om man så vill, för att göra vad situationen kräver.
Känna att även om vi inte kan vara helt säkra på konsekvenserna av klimatförändringen, och det kan vi inte, så är risken för en oåterkallelig förändring med katastrofala konsekvenser för stor för att vi ska våga ta den.
På samma sätt argumenterade en gång motståndarna till kärnkraften. Hur liten än risken var för en kärnkraftsolycka, så var konsekvenserna av en olycka för katastrofala och för oåterkalleliga för att en generation skulle tillåta sig att ta den risken för alla kommande generationer.

Kärnkraftsmotståndarna åberopade sig på något som kallas försiktighetsprincipen. Om den aldrig så lilla risk man tar sätter för mycket på spel, är det bättre att vara försiktig i överkant.
Det är mycket som står på spel också i klimatfrågan.
Men det gäller inte bara det fysiska klimatet utan också det sociala och politiska.
Det finns de som menar att vi måste välja mellan klimatet och demokratin; demokratin klarar inte av att genomdriva de snabba och drastiska omställningar som klimatet kräver.
Eller mellan klimatet och rättvisan; en klimatomställning som tar för mycket hänsyn till rättvisa är en försenad klimatomställning.
Räddningen av klimatet kan därmed lätt bli ett mål som helgar medlen.

Men försiktighetsprincipen måste gälla också medlen.
Medel som riskerar att undergräva demokratin och rättvisan riskerar också att undergräva de politiska och sociala förutsättningarna för att i någotsånär fredliga former göra vad som krävs.
Jag tror Greta Thunberg har rätt i att ett visst mått av panik är på sin plats med tanke på vad som står på spel, men jag tror också att ett visst mått av panik kanske är vad som behövs för att kallt och klart inse vad som står på spel.
Jag har stor respekt för Greta Thunbergs panik.
Men kanske ännu mer för hennes säregna förmåga att kallt och klart, och därför på något sätt hoppingivande, sätta ord på den.