Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio, 14.5.2023

IDENTITETSKRIG

Förmågan att leva sig in i och gestalta hur andra människor tänker och känner är en särpräglat mänsklig förmåga. Utan den förmågan skulle inte finnas något kulturellt skapande värt namnet, ingen konst, ingen litteratur, ingen teater, ingen filosofi, ingen psykologi, och ytterst heller ingen demokrati. Också demokratin förutsätter att vi är någotsånär kapabla att leva oss in i och förstå hur människor som är annorlunda än vi själva tänker och känner.

Om vår inlevelseförmåga bara sträckte sig till människor vi uppfattade som någotsånär identiska med oss själva, människor av samma familj, klan, härkomst, hudfärg, religion, skulle vår värld bli mycket liten, och mycket instängd, och vågar jag påstå fylld av konflikter mellan en identitet och en annan. Den enes värld skulle inte längre kunna bli den andres och den identitet som ytterst är gemensam för oss alla, identiteten människa, skulle aldrig få en chans att formas och gestaltas.

Vi människor är olika, inte tu tal om den saken, och kommer så att förbli, och vi kan nog aldrig fullt ut veta vad en annan individ tänker och känner – tack och lov skulle jag säga. Jag har också full förståelse för människans behov av det vi kallar identitet, som är ett behov som blir mera synligt när gamla svar på frågor om vilka vi är och vart vi hör hemma, inte längre fungerar, och vi söker efter nya.

Svårare att förstå är varför så många lockas att söka svar i identiteter som betonar det som skiljer oss från andra människor, istället för identiteter som betonar det som förenar oss. I synnerhet när vi nog aldrig tidigare i historien haft så mycket som förenar oss med andra människor – ytterst vår överlevnad som art.

Allra svårast att förstå, åtminstone för mig, är idén att en människa av ett slag inte kan leva sig in i hur det är att vara en människa av ett annat slag. Eller högst konkret, att en författare med vit hudfärg inte kan skriva böcker om människor med svart hudfärg, vilket är vad en välrenommerad amerikansk författare, Richard North Patterson, nyligen fick erfara när förlag efter förlag förklarade att de inte kunde publicera hans nya roman som utspelar sig i ett nutida rasistiskt Georgia i den amerikanska Södern, eftersom han, en vit man, hade dristat sig att skriva den utifrån icke-vita personers perspektiv. Och för några år sedan blev en kvinnlig amerikansk författare, Jeanine Cummins, hårt attackerad, och rentav hotad, för att ha skrivit en roman med en mexikansk kvinna i huvudrollen utan att själv ha mexikansk eller latinamerikansk bakgrund. I det sammanhanget spelade det ingen roll att boken fick lysande kritik och hyllades för sin förmåga att leva sig in i fattiga migranters situation och ”få läsaren att känna deras vånda och deras desperata längtan efter frihet”, som det stod i en recension.

Boken är en kränkning av alla hårt arbetande latinx-författare, skrev en latinx-författare.

Latinx är numera benämningen på amerikaner med latinamerikansk bakgrund och är bara en i raden av nytillkomna benämningar på mer eller mindre nytillkomna identiteter mellan vilka dras ständigt nya gränser – över vilka allt mindre inlevelse och förståelse sägs vara möjlig.

Från identitetskris till identitetskrig, eller som det också kallas, kulturkrig, har steget visat sig vara alltför kort.     

Mitt under första världskriget myntade Sigmund Freud uttrycket ”de små skillnadernas narcissism”, med vilket han menade att ju mindre som skilde människor åt desto känsligare skulle de bli för till synes mycket små skillnader dem emellan. Ur de små skillnadernas narcissism kunde också stora konflikter och krig växa fram, varnade Freud. 

Jag tror att Freud hade en poäng. Etniska och kulturella identiteter är inte en gång för alla givna. De kan ibland provoceras och manipuleras fram också ur mycket små eller rentav obefintliga skillnader.

Vi må förfasas över den ryska propagandans förmåga att förvandla ett närstående grannland och ett närstående brödrafolk till främlingar och fiender som till varje pris måste utplånas, men i så fall bör vi åtminstone skrämmas en smula över hur lätt det verkar vara att mitt ibland oss mana fram identitetskonflikter där inga konflikter nyss verkade finnas.

Det var nog tur att Shakespeare hann skriva Othello innan någon kom på att han saknade förmågan att leva sig in i hur en människa med en annan hudfärg kunde tänka och känna.