Kolumn DN 2008-03-27
När bubblor brister
-------
Om en finanskapitalism utan fotfäste.
-------
JAG ÄR INTE särskilt intresserad av aktier och heller inte av att äga företag, så när IT-bubblan (om ni minns den) brast för åtta år sedan och miljardvärden i uppblåsta aktiekurser gick upp i rök, sålde jag de aktier och aktiefondsandelar jag hade och lovade mig själv att aldrig mer frestas av förväntningar om ständiga och stora värdestegringar.
För det var just det och inget annat som hade frestat mig; förväntningar om stora och arbetsfria inkomster på ständigt stegrade aktiekurser. En helt ny finansiell kapitalism med helt nya ekonomiska lagar och spelregler påstods ha sett dagens ljus, och med den helt nya möjligheter för mina pengar att snabbt växa i värde utan att jag behövde anstränga mig eller riskera någonting. I varje fall inte på lång sikt.
Jag var inte ensam. Plötsligt skulle värdet på våra pensioner ”säkras” genom att placeras i aktier, vilket tidigare hade varit både otillåtet och otänkbart. Och plötsligt började en socialdemokratisk regering utbjuda särskilda ”folkaktier” till försäljning (Telia), vilket frammanade bilden av särskilt trygga aktier som också vanligt folk skulle våga köpa eftersom de bara kunde förväntas stiga i värde.
Att folkaktien omedelbart sjönk i värde och sedan dess aldrig har kommit i närheten av det värde den såldes för, var inte vad folk vid den här tiden hade lärt sig att förvänta.
Vad folk heller inte hade lärt sig att förvänta var en finansiell bubbla.
EN FINANSIELL BUBBLA är en fantasivärld. Dess främsta energikälla är mer eller mindre fantasifulla förväntningar om framtida värdestegringar på tillgångar av något slag, från tulpaner till IT-bolag. I en bubbla börjar människor agera som om förväntade värden är faktiska värden; lånar med förväntade värden som säkerhet, investerar med förväntade vinster som tillgång, konsumerar med förväntade inkomster som betalmedel, sparar med förväntade aktiekurser som ränta.
Så länge ingenting punkterar förväntningarna blir fantasin till verklighet; förväntade värden blir verkliga värden, förväntade vinster blir verkliga vinster, förväntade förmögenheter blir verkliga förmögenheter. En finansiell bubbla är en fantasivärld med högst verkliga ekonomiska följder.
Vilket om inte förr blir uppenbart när bubblan brister, varvid tillgångar som nyss var verkliga visar sig bestå av punkterade förväntningar. När IT-bubblan brast punkterades värden för ofattbara sjutusen miljarder dollar, vilket fick verkliga företag att kollapsa, verkliga människor att ruineras och verkliga samhällen att försvagas.
Sedan dess har vi sett en ännu större bubbla brista, denna gång uppblåst av alltmer fantasieggande förväntningar om framtida värden på egnahem i USA. Och av alltmer fantasifulla finansiella instrument för att tillåta människor att låna över sina tillgångar för att köpa hus mot säkerhet i förväntade värdestegringar.
När den amerikanska egnahemsbubblan brast förra året beräknas luften ha gått ur husvärden motsvarande tolvtusen miljarder dollar, dvs ett belopp större än den amerikanska statsskulden (drygt niotusen miljarder). Knappt en dag går nu utan att luften går ur något av de mäktiga finansföretag som bubblan blåst upp, och trycket därmed ökar på regeringar och centralbanker att lösa ut dem för att förhindra en finansiell kollaps.
HUR KAN EN så stor och farlig finansiell bubbla tillåtas uppstå?
Jo, därför att vi trots allt lever i en ny typ av kapitalism. Det är förvisso inte en kapitalism som möjliggör en ständig värdestegring på våra tillgångar (en sådan kapitalism finns bara i aktiefondernas reklambroschyrer), men däremot en kapitalism som möjliggör och främjar en alltmer omfattande spekulation i förväntade värdestegringar.
Den amerikanska egnahemsbubblan främjades av de amerikanska husfinansiärernas möjligheter att gömma sina allt osäkrare lån hos allt uppfinningsrikare finansföretag som allt skickligare bakade in dem i alltmer ogenomskinliga finansiella ”produkter” där det blev allt svårare att spåra dåliga lån och osäkra fordringar.
Den växande efterfrågan på finansiella produkter med uppgift att fördela och minimera risktagandet vid spekulationer i förväntade värdeförändringar, är ett av den nya finanskapitalismens främsta kännetecken.
Ett annat är övergången från aktiekurser baserade på reala företagsvärden till aktiekurser baserade på förväntade värdeförändringar – och på förändringar i förväntningar.
Ett tredje är det politiska genomslaget för uppfattningen att det är rätt och riktigt att spekulera i förväntade värdeförändringar. Och därmed rätt och riktigt att uppfinna ständigt nya finansiella produkter för att fördela och minimera ständigt nya spekulationsrisker.
Och därmed rätt och riktigt att så ständigt nya frön till finansiella bubblor.
Det där sista tycker vi nog inte, men vill vi undvika det sista måste vi rimligen ifrågasätta det första.
Vad jag tror att världens regeringar och centralbanker därmed måste börja ifrågasätta – och på något sätt reglera – är den globala finanskapitalismens makt och förmåga att frammana och främja finansiell spekulation i förväntade värden.
Klarar de inte av det är det nog bara en tidsfråga innan nästa bubbla brister.