Krönika i Sveriges Radio P1, Godmorgon världen, 20 februari 2017

Skriftkulturens nederlag

Jag har fortfarande inte vant mig vid en amerikansk president som twittrar innan han tänker, eller än värre, som twittrar vad han tänker, med stavfel, sakfel, utropstecken, ilskna versaler, oavslutade meningar och allt. Det är en sak att man på 140 tecken inte hinner få särskilt mycket tänkt och sagt, men en helt annan att USA:s fyrtiofemte president tycks ha gjort dessa 140 tecken till sitt främsta kommunikationsmedel, och därmed gjort det ofärdigt tänkta, det illa skrivna, det groteskt självupptagna och det förljuget förenklade till grundvalen för sin maktutövning. Vad har presidenten tweetat i natt, eller fram på småtimmarna, eller alldeles nyss, är den fråga som USA och världen numera tvingas vakna till varje morgon för att om möjligt försöka förstå vad världens mäktigaste politiska ledare för tillfället vill ha sagt.

Vad åtminstone jag så sakta har börjat förstå är att det kanske inte är vad Donald Trump vill ha sagt som är det viktiga, det är dessutom ofta så bisarrt och alternativfaktiskt att det inte går att ta på allvar, nu senast på den kanske mest bisarra och alternativfaktiska presskonferens världen skådat, utan sättet eller formen han valt att säga det på. I Donald Trumps kommunikation med omvärlden är tweeten viktigare än promemorian, sociala medier viktigare än ”gammelmedier”, underhållningsvärdet viktigare informationsvärdet, den arrangerade bilden viktigare än det skrivna ordet. Så har Vita Huset snabbt förvandlats till en tevestudio för produktion av den dagliga reality-showen ”Presidenten fattar ett nytt djärvt beslut”, där gränsen mellan reality och show är minst sagt oklar. Vad som än står på pappret Donald Trump viftar med i varje avsnitt, så står alltid runt honom en ring av utvalda studiogäster som med sina lyckliga leenden har till uppgift att tala om för världen att presidenten fattat ännu ett djärvt beslut för att göra Amerika stort igen.

Vad som betyder något är vad som syns för ögat, inte vad som står på pappret.

Donald Trump har därmed som ingen annan offentlig person lyckats tydliggöra och dramatisera den snabba nedbrytningen av det skrivna ordets kultur i vår tid.

Inte så att det skrivna ordet har försvunnit, också en tweet består åtminstone till en del av skrivna ord, det är bara kulturen som saknas.

 Vad jag syftar på är en kultur som formats ur möjligheten att med det skrivna och tryckta ordets hjälp formulera och kommunicera sammansatta idéer och tankar, också sådana vi kallar abstrakta, också sådana som kräver flera led och flera meningar och vid behov en och annan bisats, och som därför kräver att man kan gå tillbaka i texten och nagelfara den för att se om tanken bär och idén håller och inte minst att fakta stämmer.

Den moderna vetenskapen går inte att föreställa sig utan skriftkulturen, och naturligtvis inte heller litteraturen eller konsten eller filosofin, och faktiskt inte heller rättsstaten eller demokratin.

När vi nu söker förklaringar till hur en kultur av oblyga lögner, alternativa fakta, bisarra konspirationsteorier och verklighetsfrämmande verklighetsuppfattningar plötsligt sätter villkoren för det politiska samtalet i världens äldsta och till synes mest stabila demokrati, så tror jag inte vi kommer undan skriftkulturens snabba försvagning.  

Vad framtidens historiker än kommer att sätta för namn på den kultur av tweetar och troll som gjorde Donald Trump möjlig, och vad som än kommer att sägas ha drivit fram och format den, så är det en kultur som i allt väsentligt tycks sakna skriftkulturens förmåga att kommunicera någotsånär sammansatta idéer och tankar över lång tid och möjliggöra det slags kritiska granskning och meningsutbyte som är den oskrivna förutsättningen för det vi i högtidliga sammanhang brukar kalla den västerländska civilisationen.

Vad som nu utspelar sig är kort sagt ett krig mellan två kulturer för mänsklig kommunikation, den ena bevisligen kapabel att föra en Donald Trump till makten, den andra förhoppningsvis fortfarande kapabel att bjuda honom och den kultur som gjort honom möjlig motstånd.