DN-kultur 2004-04-08

Passionen, påsken och judarna

 

PÅSKDAGEN 1903 gick en folkmassa i den moldaviska staden Kisjinev i dåvarande Ryssland till våldsamt angrepp mot sina judiska grannar, slog ihjäl 49 av dem, skadade 500, plundrade 600 hem och drev 2000 människor på flykt. ”Ge oss trettio rubler annars dödar vi dig”, krävde de församlade påskfirarna av den judiske vinhandlare som först kom i deras väg. 
Samma historiskt klingande erbjudande fick inte judarna som hade förskansat sig i hus nummer 13. Efter några timmar var de alla ihjälslagna eller ihjälstuckna och hus nummer 13 en hålögd ruin. När den ryske journalisten och författaren Vladimir Korolenko två månader senare kom till Kisjinev för att undersöka vad som hade hänt var marken utanför hus nummer 13 fortfarande fläckad av blod och gårdsplanen täckt av möbelfragment, krossat glas, klädrester och fjädrar från sönderskurna madrasser. Längs stadens huvudgator gapade ännu plundrade hus och affärer. 
Medan medborgarna i staden Kisjinev på påskdagen 1903 mördade sina judiska grannar satt polisman 148 helt stilla på trottoarkanten utanför hus nummer 13 och tittade på. 
” Som en symbolisk staty över ’den största kristna högtiden’ enligt Kisjinev”, nedtecknade Korolenko med bitter ironi.

DEN KRISTNA påsken är judepogromernas tid. Den sedan medeltiden utvecklade traditionen att på långfredagen framföra folkliga passionsspel där ”judarna” om och om igen bespottar, plågar och korsfäster Gud åtföljdes under flera århundraden med rutinmässig regelbundenhet av folkliga vålds- och plundringsexpeditioner till judiska stadsdelar och ghetton. Passion på förmiddagen, pogrom på eftermiddagen. De traditionella passionsspelen i Oberammergau i Bayern var i det avseendet inte mer antijudiska än andra, vilket dock var fullt tillräckligt för att Adolf Hitler 1934 skulle upphöja dem till ”ett värdefullt redskap” i kampen mot judarna.
När Mel Gibson hävdar att de som har problem med hans framställning av judarna i filmen ”The Passion of the Christ” i själva verket har problem med evangelierna, har han delvis rätt. Ur de fyra evangelierna, i synnerhet ur en kombination av Matteus och Johannes, kan man utan större svårighet extrahera en berättelse i vilken ”judarna” för tid och evighet bär skulden för Jesu korsfästelse. 
När pastor Maurice Gorden i Lovingway United Pentecostal Church i Denver, Colorado, på Gibsonfilmens premiärdag i USA lät pryda vägskylten till sin kyrka med texten ”Judarna dödade Herren Jesus!” hänvisade han visserligen inte till evangelierna och inte heller till Mel Gibson utan till första tessalonikerbrevets andra kapitel där det står: ”Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna […] De trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten.” Men pusslar man samman valda delar av evangelierna kan man med lite god (ond) vilja komma fram till ungefär samma sak. 
Vilket var vad de traditionella medeltida passionsspelen regelmässigt gjorde innan Vatikanen i chocken efter Auschwitz officiellt ogiltigförklarade en sådan läsning av evangelierna (”Nostra Aetate”, 28 oktober 1965). Och vilket är vad Mel Gibson med berått mod fortfarande gör anno 2004 eftersom han på den här punkten ogiltigförklarar Vatikanen.

I GIBSON PASSIONSBERÄTTELSE är judarnas historiska skuld till Jesu lidande och död dramaturgiskt understruken och bildmässigt framhävd. ”Judarna” i sina bönesjalsliknande kaftaner, ömsom överstepräster ömsom folkhop, är berättelsens onda drivkraft från första till sista rutan. Den sadistiska misshandel och tortyr som Jesus utsätts för under större delen av filmen syftar inte minst till att understryka just detta. Det är visserligen romerska soldater som piskar och torterar men det är ”judarna” som kräver det och som kallt tittar på och som hellre låter Pontius Pilatus frige en halvdebil våldsgalning än en redan halvdöd fridsfurste. Romarna är sadistiskt brutala men ”judarna” är genuint onda. ”Korsfäst honom!” ropar den kaftanklädda folkhopen framför Pontius Pilatus i Gibsons film. ”Må hans blod komma över oss och våra barn”, ropar den också (i enlighet med Matteus 27:25). 
I Gibsons passionsberättelse tvår inte bara Pilatus sina händer. Den enligt de historiska källorna notoriskt hänsynslöse romerske ståthållaren framställs här som en bildad och samvetsöm gentleman som högst motvilligt går med på de oresonliga ”judarnas” krav medan hans hustru Claudia introduceras som en invigd kristen. Det första kan härledas ur evangelierna (som på den här punkten motsäger de historiska källorna), det andra kan det inte. Det andra härleder Gibson ur en uppenbarelse av den katolska nunnan Anne Catherine Emmerich (1774-1824) som också hade uppenbarelser om judarnas nedärvda ondsinthet och deras bruk av kristna barns blod i religiösa ritualer. 
Det är ingen tvekan om att Gibson vet vad han gör och numera inte heller någon tvekan om vad han tycker och tänker om ”judarna”. På en fråga från Ronald Reagans forna talskrivare Peggy Noonan (i Reader’s Digest) om han anser att Förintelsen verkligen har ägt rum (något som Gibsons far öppet förnekar) svarar han: ”Grymheter begås. Krig är hemskt. Tiotals miljoner människor dödades i andra världskriget. Några av dem, some of them, var judar i koncentrationsläger.” Vilket ungefär är det svar som förnekare av Förintelsen brukar leverera när de inte vågar leverera ett rakt nej. Inte ett ord om dödslägren, gaskamrarna, utrotningspolitiken och det monomana judehatet hos den man och den rörelse som startade andra världskriget.

LIKA CENTRAL som passionsberättelsen är i kristendomen lika central är den i judehatets historia. Korstågen, pogromerna, inkvisitionen, massfördrivningarna och den moderna antisemitismen har alla hämtat näring och kraft ur föreställningen om judarna som gudsmördare. 
Man kan naturligtvis läsa och förstå evangeliernas passionsberättelser på ett helt annat sätt, och framförallt inse att vad som sedermera skulle bli en världsreligion under det första århundradet huvudsakligen var en internjudisk angelägenhet och de tre tidiga evangelierna till vissa delar led i en internjudisk religiös strid (först i det senare nedtecknade Johannesevangeliet benämns Jesu motståndare som ”judarna”), men faktum kvarstår att i en stor universell religions bärande berättelse är ”judarna” ohjälpligt inskrivna som skyldiga till den kristne Gudens lidande och död. 
Den massiva uppslutningen från kristna kyrkor och samfund bakom Mel Gibsons film visar att de betydande ansträngningar som de senaste femtio åren gjorts av ansvariga kristna ledare, inte minst den nuvarande polske påven, Johannes Paulus II, för att motverka de potentiellt antijudiska effekterna av den kristna passionsberättelsen, ännu inte har haft någon avgörande effekt (i Polen är Gibsons film en kioskvältare). Med större visuell förslagenhet har den antijudiska urberättelsen knappast gestaltats sedan Oberammergaus glansdagar. Och väl aldrig med en sådan potentiell räckvidd och genomslagskraft. Och inte på länge med ett så entusiastiskt eller välvilligt eller bagatelliserande eller urskuldande mottagande.
Kanske är det bara allt blodet och våldet som skymt sikten för biskop Caroline Krook när hon på frågan om filmen är antisemitisk svarar: ”Nej, inte alls. Romarna stod för det riktigt obehagliga, som glädjen i att slå.” (Aftonbladet, 3.4.2004.) 
Kanske föresvävar det Caroline Krook att antisemitism förutsätter kroknästa girigbukar med krulligt hår och inte kallt korsfästande överstepräster i kaftan. Kanske märker hon därför inte att det är ”judarna” som än en gång och för evig tid får skulden för Jesu lidande och död, inte de tortyrglada romarna, än mindre den humane Pontius Pilatus och hans nästan kristna hustru. Kanske förstår hon inte, eller vill inte förstå, vad just denna berättelse – om judarna som gudsmördare – genom århundradena har givit upphov till.

SEDAN EN TID förs en debatt om huruvida antisemitismen i världen ökar. En vanlig tes är att vad som i så fall ökar är en ”ny” antisemitism som har sina rötter i Mellanösternkonflikten och islamistisk fundamentalism. En annan tes är att antisemitismen ökar i Europa men inte i USA.
Mel Gibsons film får mig att betvivla båda teserna. Det finns ingen ny antisemitism, bara nya uttryck för en gammal antisemitism vars historiska källflöde är kristendomens urkunder, inte islams. Det finns heller ingen motsvarighet i Europa till den obehagliga fixering vid ”judarna” som den kristna fundamentalismen i USA så uppenbart genomsyras av. Antingen i form av ett fanatiskt stöd till ”judarnas” återbesättning av det heliga landet (och den fortsatta ockupationen av palestinsk mark) som ett led i uppfyllelsen av profetian om striden vid Harmageddon, ”judarnas” kollektiva omvändelse och Messias återkomst. Eller i form av en latent teologisk judefientlighet som kommer till öppet uttryck i Mel Gibsons passionsfilm.
Att en ohöljt sadomasochistisk och öppet antijudisk och djupt misantropisk gestaltning av kristendomens mest centrala berättelse på kort tid upphöjts till kristen kultfilm och nu etsar sig fast på näthinnorna hos miljontals människor över hela världen bådar inte gott. Vare sig för dem som kallar sig judar eller för dem som kallar sig kristna.