Kulturessä DN 2003-04-25

Varför litar vi på varandra?

Låt oss anta att USA försöker göra allvar av sitt löfte att införa demokrati i Irak. Vad skulle det kräva? Exempelvis att Iraks invånare med något så när säkerhet kan lita på att deras röst i dag inte blir deras död i morgon, att den enes makt inte leder till den andres förtryck, att lagarna kommer att gälla och tillämpas lika för alla. Kort sagt, införandet av demokrati i Irak förutsätter ett grundläggande mått av tillit mellan ett stort antal irakier över mycket lång tid. Förmodligen över ett par generationer.
Tillit mellan människor och frånvaro av korruption är uppenbarligen inte vad som hittills kännetecknat det irakiska samhället. I första hand beror det naturligtvis på att Saddam Hussein under mer än trettio år skoningslöst såg till att lojaliteten uppåt, mot regimen, gick före alla andra förbindelser, vilket så småningom ledde till att ingen kunde lita på någon, vilket om inte annat blev tydligt när regimen föll och människor inte bara plundrade varandra utan i viss mån sig själva eftersom man också tog sig för att plundra sjukhus, skolor och offentliga byggnader. Samma sak inträffade när kommunistregimen bröt samman i Albanien och Ceausescudiktaturen störtades i Rumänien. I totalitära system är tillit mellan människor ett brott och därför svår att etablera och vidmakthålla.
Att irakierna i gemen inte litar på varandra beror dessutom på att Irak är en kolonial statsbildning vars befolkning i århundraden varit uppdelad i regioner, religioner, folkgrupper och klaner, och som därför huvudsakligen måst hållas samman med ett visst mått av central brutalitet.
I ett samhälle där ingen litar på någon är det inte så lätt att upprätta ett politiskt system som kräver motsatsen. I Machiavellis tankevärld skulle Irak ha bedömts som mera lämpat för furstevälde än för republik eftersom en republik enligt Machiavelli förutsatte långtgående jämlikhet och låg korruption. Att göra om ett samhälle lämpat för furstevälde till republik var ett gigantiskt åtagande som krävde en ledare med "osedvanlig tankeförmåga och auktoritet".
Sådana ledare är sällsynta, tillade Machiavelli.

Frågan kan också formuleras: Vad skulle krävas för att Irak ska bli som Texas? Eller, varför inte, för att Moskva ska bli som Stockholm? Det är i varje fall så Bo Rothstein formulerar frågan i sin nya bok om sociala fällor och tillitens problem. Den mera allmänna fråga han därmed formulerar är: Hur går man från ett samhälle genomsyrat av korruption och rättslöshet till ett samhälle präglat av tillit och rättssäkerhet.
Det korta svaret från Rothstein är att vi faktiskt inte vet. Det något längre svaret är att uppkomsten av samhällen med hög tillit är betydligt svårare att förklara än uppkomsten av samhällen med låg tilllit. Den stora gåtan är inte varför folk misstror varandra, eftersom misstro är lätt att skapa och kan skapas snabbt, utan varför folk litar på varandra, eftersom tillit tar lång tid att bygga upp och kan raseras med ett svek eller två.
I varje fall kan uppkomsten av samhällen med hög tillit mellan många människor inte förklaras med hjälp av gängse rationalistiska modeller för mänskligt handlande. En gängse rationalistisk modell är att människor lär sig att lita på andra människor därför att de undan för undan upptäcker att det ligger i deras egenintresse att göra det. Egennyttan är den rationella orsaken till oegennyttan. Processen kallas reciprok altruism eller ömsesidig oegennytta och anses i den här modellen kunna förklara uppkomsten av samhällen där allt fler människor utvecklar allt fler sociala kontakter med människor som de litar på, det vill säga samhällen med ett växande socialt kapital. Socialt kapital anses numera vara en ovärderlig tillgång för demokratin och det är därför många som försöker förklara hur det kan uppstå.
Att det rationella egenintresset skulle kunna förklara den saken är i alla händelser fel, hävdar Rothstein. Det finns situationer där det rationella egenintresset bedrar. Ja, där egenintresset säger oss att det kan vara mera rationellt att inte lita på andra än att göra det. Sådana situationer kallas sociala fällor och kännetecknas av att alla skulle vinna på att samarbeta - under förutsättning att "alla andra" samarbetar. Om "alla andra" inte gör det, eller om man inte kan lita på att de gör det, kan det för den enskilde vara mera givande att inte samarbeta. Det är inte så rationellt att vara den ende torskfiskaren i Östersjön som respekterar sin fiskekvot, påpekar Rothstein. Eller den ende domaren som inte tar emot mutor. Inom den matematiska spelteorin finns ett stort antal samarbetssituationer där destruktiva låsningar mellan alla inblandade ("suboptimala jämviktslägen") visar sig vara det mest sannolika och "extremt robusta" slutresultatet, oavsett hur beredda till samarbete alla säger sig vara.
Saknas tillit slår den sociala fällan igen.