Ur boken Da Capo al Fine och andra efterkloka betraktelser, Moderna Tiders Förlag 1994.

Da capo al fine - en efterklok betraktelse

 För mig, liksom för många andra, började 1968 den 20 december 1967. En vietnamdemonstration utgående från Folkets hus vid Norra Bantorget möttes med batonger och ridande polis. In i portgångarna längs Kungsgatan jagades en generation. Det drog kallt av kommandorop och ammoniak. Jag hade just fyllt nitton år och var sedan ett knappt år medlem i Clarté, en socialistisk studentorganisation, nyligen vorden maoistisk. Den 20 december var en initiationsrit och en bekräftelse. Så tillhörde vi ändå en ny tid, och den nya tiden var inne. 

Våren 1968 låg samhällsomvälvningen i luften, som en feber, ett rus. Dramatiska händelser som i efterhand svårligen har kunnat förbindas med varandra – majrevolten i Paris, kulturrevolutionen i Kina, militärvåldet och de knutna nävarna vid OS i Mexiko, det svarta upproret i de amerikanska storstäderna, morden på Martin Luther King och Robert Kennedy, det demokratiska konventet i Chicago, eskaleringen av kriget i Vietnam, invasionen i Tjeckoslovakien, tenniskriget i Båstad, den svenska kårhusockupationen (och alla andra kårhusockupationer) – fogades samman till en allt förklarande och mäktigt mobiliserande världsbild. Förklaringen, skulle det med tiden visa sig, var gammal och komprometterad liksom världsbilden, men i detta ögonblick, för ännu en generation, ny och obefläckad. 

Så trädde än en gång den mentala sorteringsmaskin i kraft som Arthur Koestler beskrivit i sin självbiografi och som gjorde det möjligt för honom att 1932 resa genom hungerkatastrofens Sovjetunionen, att se barn upplyfta mot tågets kupéfönster ”med lemmar som tändstickor, uppsvällda magar och stora dödskalleliknande huvuden som vaggade på smala halsar”, och ändå inget se. Allt motbjudande och chockerande sorterades till arvet från det förflutna , allt tilltalande, ett och annat mönstersjukhus, en traktorfabrik, ett stadion, sorterades till framtidens frön. ”I Sovjetlandet”, skrev Koestler innan den mentala maskinens mekanismer hade blottlagts, ”är nuet en fiktion, en dallrande membran spänd mellan det förflutna och framtiden.”

1968 var membranet spänt intill bristningsgränsen. 

•••

Det är svårt att i efterhand förklara vad som exakt utlöste min anslutning till den revolutionära vänsterrörelsen. Tidsandan tog sig då som nu individuella uttryck. Mitt hem var socialdemokratiskt. De flesta av oss som de här åren trädde in på universitet och högskolor hade en hyfsad karriär och framtid utstakad. Arbetarklassens barn hade äntligen tillkämpats lika villkor och utgångsläge. Nu skulle jämlikhetsbygget fullbordas, välfärdens frukter skördas. Det var en de stora förväntningarnas generation, därtill en stor generation, som nu besatte föreläsningssalar och studentorganisationer. Jag skulle bli civilingenjör eller läkare eller något annat som man lätt kunde ta med sig och började läsa matematik i Stockholm. 

Hösten 1966, min inledande termin vid universitetet, utbröt den första akademikerstrejken, ett historiskt brott med årtionden av samförstånd. En skarp, krävande ton ljöd genom samhället, lärare marscherade ut, föreläsningar ställdes in, det obrutna framstegets grundvalar skakades en smula. Priset för akademikerexplosionen började anas. 

Så öppnades mitt sinne för annat än numeriska matriser och talserier. Nya samband, mer eller mindre matematiska, tydliggjordes på möten och teach ins. Känslan av att allt inte var som det såg ut att vara växte sig stark. Med den snabbt mörknande bilden av USA mörknade mycket. Många löften syntes plötsligt tomma eller falska.

Det har ansetts att uppror föds ur desperation, hos människor som bara har sina bojor att förlora. Mycket tyder dock på att uppror snarare föds hos de uppåtstigande, hos de besvikna, hos de bedragna, hos de som blir fällda på mållinjen, hos de som trott sig ha allt att vinna men bara vunnit hälften. 

I gapet mellan stora förväntningar och en krympande verklighet föddes 1968.

•••

Förväntningarna först. Vi befann oss i slutet av det som sedermera skulle komma att kallas rekordåren. Framstegstanken vilade stark och självsäker över de flesta. Känslan av att koden till det goda samhället hade hittats, att en slutgiltigt förnuftig och anständig samhällsordning hade instiftats, immun mot forna tiders skändligheter och förtryck, var allmänt spridd. Socialdemokratins värderingar var inte bara socialdemokratins. 

Den värdegemenskap som präglade det svenska samhället årtiondena efter kriget var historiskt unik och byggde på att i stort sett alla svenskar fick det påtagligt och kontinuerligt bättre. Löner höjdes, köpkraft förstärktes, samhällets service expanderade, uppenbara orättvisor byggdes bort. Det var en tid då det materiella i livet ännu spelade en central roll, då krigets och depressionens nöd och fattigdom ännu var levande minne, då en modern bostad, ett kylskåp, en bil ännu hade utopiska kvaliteter. Det var en unik tid. Det var gråsossarnas storhetstid.

Till tidens värdegemenskap hörde en katekes om hur allt hängde samman; att det fanns ett samband mellan rationaliseringar och ekonomisk tillväxt, mellan hårt arbete och vinst, mellan sparande och konsumtion, mellan penningvärde och budgetbalans, mellan det ekonomiskt sunda och det politiskt möjliga. Och att frukterna av välfärdsprojektet skulle bli tillgängliga för alla och envar. Det inte föräldrarna haft skulle barnen få. Och deras barn än mer.

På sextiotalet började katekesen ifrågasättas, såväl nationellt som internationellt. Det kapitalistiska välfärdskontraktet visade sig ha tidigare okända, finstilta tilläggsparagrafer där det stod ord som ”strukturrationalisering”, ”koncentration”, ”avfolkning”, ”utsvettning”, ”internationalisering”, ”tidsstudier”. I föreställningen om välfärden ingick att dess pris bara kunde sjunka. I kontraktet stod i själva verket att priset med tiden kunde öka. Internationaliseringen av ekonomin ledde undan för undan till hårdnande konkurrens, traditionella industribranscher utsattes för växande tryck, den tekniska utvecklingen drev fram en ökad rationalisering, allt färre måste göra allt mer på kortare tid till lägre kostnader. Vad man därmed också kunde ana var en gräns för de sociala reformerna och statens expansion. Kapitalismen tycktes inte längre förmögen att till anständiga sociala kostnader generera de vinster som behövdes för att betala högre löner, en mänskligare arbetsmiljö och en växande offentlig sektor. Vare sig den visste det eller inte, befann sig den traditionella socialdemokratin i en politisk och ideologisk kris. Det som nyss hade fungerat fungerade inte längre. De gamla idéerna om samförstånd och samarbete klingade tomma och cyniska. Och i ruinerna av de gamla förklaringarna växte nya. Eller nygamla. 

Varför blev svaret på de oinfriade förväntningarna en ny vänster och inte en ny höger? Jo, därför att förväntningarna fortfarande ansågs giltiga och var vänsterns, medan verkligheten, den ofärdiga, ansågs vara högerns. Den nya vänstern skulle göra det som den gamla vänstern inte hade orkat med eller låtit sig korrumperas till att ge fan i. En stor del av den nya vänsterns energi de här åren ägnades således åt att dokumentera, ofta med skarpa marxistiska redskap, hur och i vilken omfattning de ursprungliga löftena om människans frigörelse etc hade svikits, samt i betydligt diffusare ordalag hur det hela skulle kunna ordnas på ett bättre sätt. Kritiken står sig delvis än idag, lösningarna gör det inte.

Vad som är slående vid en omläsning av tidens debatter är hur de i så hög grad handlar om icke-ekonomiska ting. Knappt ett ljud om investeringar, budgetar, bytesbalanser och sparande. Däremot spaltkilometrar om människans förvandling från individ till arbetsenhet, till ett maktlöst föremål för tidsstudier, mentalhälsokampanjer, strukturrationaliseringar, auktoritära regementen (LKAB:s famösa 31 teser som i hög grad bidrog till den stora strejken 1969) och manipulerande konsumentreklam. I den tidstypiska boken Konsten att dressera människor(Prisma-debatt 1969) antyds en gigantisk sammansvärjning mellan arbetsgivarna, det folkrörelseägda försäkringsbolaget Folksam och andra kapitalistiska aktörer i syfte att använda psykologin och psykiatrin som ”ett instrument för kapitalistisk kontroll” (s 137). Jag minns debatten mycket väl, flera av skribenterna var kamrater i rörelsen, och tyckte då att problemframställningen var både rimlig och saklig. Hur skulle man annars förklara att arbetarna köpte saker de inte behövde, medan det inte producerades saker som de faktiskt behövde: ”Hela vårt samhälle har på olika sätt rättat sig efter producenternas önskan att sälja meningslösa varor.” (s 21)

I Göran Palms bok från ett år på LM skildras med dokumentär stringens det moderna industriarbetets utarmande monotoni och förödande stress: ”en sorts väldiga, oföränderligt dystra lass av nödtvungen dödtid”. Det enda som till sist hägrar, förutom dagdrömmeriernas hägringar, är pensionsdagen, frihetens timme. För de som nu uppnår den i njutningsförmöget skick.

Underförstått hos Palm och hos alla andra som skrev om arbetets villkor dessa år, inklusive Sara Lidman i Gruva,var att det låg ett verkligt paradis strax bakom hörnet; utan folkomflyttningar, utan ackord, utan onödiga prylar, utan monotona skitjobb, utan hierarkiskt översitteri, utan löneskillnader, utan miljöförstöring, utan krig. Helt andra och mänskligare spelregler för ekonomin och arbetslivet var inte bara önskvärda utan omedelbart möjliga. Det gällde bara att få arbetarna att resa sig och sopa undan den handfull kapitalister som tillsammans med socialdemokratin vidmakthöll den gamla ordningen, ”den lagfästa saltsjöbadsanda som kräver att arbetarna ständigt ska nöja sig med att tåligt lida – även när allt inom dem och omkring dem uppreser sig”. (Ett år på LM, 1972, s 188)

De internationella fundamenten för den kapitalistiska ordningen tycktes också vackla dessa år. Vart man än vände blicken i världen mötte händelser som bekräftade bilden av ett system i moraliskt och ekonomiskt förfall. Den hänsynslösa kampen om de sista kolonierna, det kalla krigets strategiska och taktiska manövrar (där friheten försvarades med korrupta statskupper, marinkårsinvasioner och konspirationer), det gamla valutasystemets sammanbrott och USA:s generösa bruk av dollarns makt för att finansiera kriget i Vietnam, blottade, om inte annat, en stötande dubbelmoral. Under frihetens och framstegets banér tilläts inte alltid vare sig frihet eller framsteg 

Problemet med 68-vänsterns verklighetsbeskrivning, så här i efterhand, var inte problemen. Problemen var verkliga och ännu existerande (om än inte i den form och det språk man då gestaltade dem). Nej, problemet var lösningarna. Föreställningen om att det på kapitalismens problem fanns ett radikalt proletärt eller socialistiskt eller marxist-leninistiskt svar var en irrgång som i ungefär tjugofem år fördröjde den nödvändiga diskussionen om politikens möjligheter och omöjligheter, om fundamenten för individens frihet och välfärd.

Så många kloka anslag och så många okloka slutsatser.

Da capo al fine.

•••

I efterhand har 1968 års vänsterrörelse beskrivits som totalitär och antidemokratisk. Det är en beskrivning som har stöd i dokumenten men som missar det väsentliga. De flesta i min generation som de här åren sökte sig till den nya vänstern hade ingenting till övers för den gråa materialism, intellektuella torftighet och själsliga ofrihet som så uppenbart präglade realsocialismens partidiktaturer och satellitvälden. Vad det sovjetiska experimentet anbelangade var domen klar och entydig. Vi stod på revoltörernas sida. I Ungern, i Tjeckoslovakien, i Kina.

Udden i vår revolt, också den vi febrilt hoppades på i öst, var i själva verket riktad mot de modernitetens samhällsformer som inte förmådde respektera människans värdighet, som ville fjättra människan vid omänskliga organisationer och omänskliga maskiner, vid en tillvaro med allt mindre av närhet och gemenskap och allt mera av exploatering och materiellt förtinglingande. Det var en revolt som handlade om människans själ, inte henns pengar. Gruvstrejken i de norrbottniska malmfälten i december 1969 fick sina episka dimensioner, inte därför att den krävde bättre löner och arbetsvillkor utan därför att den krävde mänsklig värdighet (och därmed genom sin blotta existens syntes skapa vad den krävde). En strejkdeltagare summerade: ”Efter det här får dom aldrig tillbaka samma människor. Mycket kan sopas under mattan, mycket kan förnekas och läggas till rätta, men människorna blir aldrig dom samma efter den här strejken…” (Anders Thunberg: Strejken, 1970)

I det perspektivet bör sextiotalsrevolten snarare karaktäriseras som en antimodernistisk, romantisk, anarkistisk revolt som av omständigheterna (konflikten Kina–Sovjet, Maos kulturrevolution, Vietnamkriget) kom att kläs i en begagnad och förlegad språkdräkt. Det den krävde var inte mera utveckling, mera modernitet, mera rationaliseringar, ökad produktivitet, utan motsatsen. Det går en tydlig tråd från det tidiga sextiotalets kampanjer mot atomvapen, den framväxande provie- och hippierörelsen, över FNL-gruppernas växande militans till den maoistiska rörelsens nymornade klasskampsretorik och oförsonliga trosvisshet. Det är en protest som bara undan för undan förses med sin teori (eller flera likartade) och sin lösning. Steget från den unge Marx till till den åldrande Mao tas på några år, utan att någon riktigt inser stegets vidd. Kritiken av modernitetens (eller kapitalismens) rationalitet övergår i den superrationella (och fasansfulla) drömmen om den proletära staten, drömmen om fria individers gemenskap övergår i kampen för den totala kollektivismen, föreställningar om lönearbetets onödiggörande övergår i föreställningar om tvångsarbetets nödvändighet (åtminstone i Kina). Det nyss demaskerade förtryckets groteskt svällande, realsocialistiska bilder och symboler blev åter frihetstecken. 

Hur kunde det ske?

En liten episod kan illustrera graden av självbedrägeri. Hösten 1969, jag praktiserade då som journalist på lilla Folkbladet Östgöten, hoppade en grupp tjeckiska idrottsmän, brottare vill jag minnas, av i samband med en tävling i Norrköping. Det var efter den sovjetiska invasionen och avhopparna var odiskutabla hjältar, dessutom kamrater in spe. Allt gick länge bra, vi var helt och hjärtligt överens om det sovjetiska systemets ruttenhet och om nödvändigheten av att störta marionetterna i Prag. När vi antydde att systemet i väst inte var mycket bättre, avstannade dock samtalet en smula. Och när de tjeckiska kamraterna på kvällen fick se väggdekorationerna i vårt lilla praktikantkollektiv på Skolgatan övergick tystnaden i ett ögonblick av misstro och fasa. I bilder av kinesiska hjältar med spadar, gevär, röda fanor och knutna nävar såg de ingen som helst befrielse, tvärtom. 

Ja, hur kunde det ske?

Enligt min mening kunde det bara ske genom att vi i det som syntes såg något som inte fanns. Den förklaring som växer fram i efterhand är att det maoistiska och leninistiska utanverket i 1968 års vänster döljer något annat och viktigare. I Mao Zedongs skrifter och i det kinesiska alternativet (såsom det framställdes i den kinesiska propagandan och mer eller mindre okritiskt vidarebefordrades av dåtida intellektuella auktoriteter som Jan Myrdal, Edgar Snow, Olof Lagercrantz, Lars Gustafsson m fl) fanns löften om en helt annan kommunism än den sovjetiska; auktoritetsfientlig, folklig, upprorisk, mänsklig, icke-konsumistisk. När Mao 1966 utslungade sin maning till ungdomen att ”bomba högkvarteret” (och därmed initierade kulturrevolutionen), tolkade vi det bokstavligen och som en genial teoretisk nydaning: det var rätt att göra uppror, här och nu och överallt. Bara under ett ständigt bombardemang av makten, bara under ständiga revolutioner, bara under ett ständigt kullvältande av nya privilegierade härskarklasser, skulle det klasslösa samhället kunna förverkligas och staten avskaffas. Det sovjetiska misstagets natur var klarlagd, realsocialismens fasor förklarade, den proletära revolutionens väg rensad och nydragen. 

Till trovärdigheten hos denna politiska fantasi bidrog inte minst det intensifierade ideologiska (och gränsvis fysiska) kriget mellan Kina och Sovjet. På allt ont som Sovjet representerade erbjöd kineserna ett svar och en lösning. De nyss ohjälpligt komprometterade marxist-leninistiska teorierna, urkunderna och politiska realiteterna kunde plötsligt läsas i ett helt annat ljus. Den mentala sorteringsmaskinen gjorde resten. Det kritiska tänkandet blockerades, den kinesiska propagandatidningen Peking Review fick status av odiskutabel ukas från högkvarteret och mycket snabbt fick rörelsen en påtagligt religiös karaktär, mest uppenbar i den sk rebellrörelse som bildades på ett hallelujaklingande och maoviftande möte i Uppsala på långfredagen 1968. Rebellerna ansåg sig bokstavligen vara en del av den kinesiska kulturrevolutionen, många slängde ut sina gamla möbler, skivor, böcker, älskare, föräldrar, syskon och minnen från det förflutna för att kunna leva ett liv i odelad dedikation till Maos lära och revolutionen. På morgnarna kunde man se dem samlas, på kinesiskt manér och under röda banér, till disciplinerad gruppgymnastik i Stockholms parker. Avvikelser fördömdes å det brutalaste. Åtskilliga skadades psykiskt av erfarenheten, några tog livet av sig, precis som ständigt sker med människor i starkt karismatiska rörelser.

Rebellrörelsen visade, i all sin hysteriska extremism, vad det var som många unga sökte i den nya vänstern; tro, gemenskap, idealism, ett alternativ till det kapitalistiska ekorrhjulet, till konsumismen, till lönearbetet, till moderniteten, till staten. Tydlig hos alla 68-vänsterns nyrekryter var ledan vid de stora, till synes opåverkbara maktstrukturerna i det moderna samhället, staten som kapitalet. Samhällets korporativa karaktär framhävdes och fördömdes, staten sågs som det strukturrationaliserande kapitalets förlängda arm, socialdemokratin och ”klassamarbetet” var huvudmåltavlan. Välfärdsstatens cyniska eller instrumentella drag framhävdes (uppgiften att leverera diverse saker till kapitalets fromma). Även den borgerliga familjen ansågs vara ett anakronistiskt påfund upprätthållet av klassamarbetsmakten för att hålla arbetarna på mattan och framför teven och få dem att glömma livets större och viktigare uppgifter (revolution etc). I sin då ofattbart inflytelserika bok Indoktrineringen i Sverige(1968) förespråkade Göran Palm att ”revolutionens barn måste ha många mödrar och många hem”, att gränsen mellan det privata och det kollektiva måste raseras. Annars var det lätt hänt, sedan den första revolutionära glöden falnat ”att det gemensamma arbetets ’vi’ krymper ihop under ett växande ’dom’, att kollektivets nya ’hem’ kallnar till lokaler, anstalter, particentraler…”. (s 232) 

Att välfärdsstaten skulle kunna vara ett mål i sig, att den konsumistiska, hårdrationaliserade moderniteten skulle vara fullbordandet av ett politiskt ideal var däremot inte en tanke som hörde hemma i 1968 års politiska atmosfär. Jag tror att följande dröm hos den unge Karl Marx i ”Den tyska ideologin” var ungefär så mycket ”marxism” som 68-vänstern egentligen hade tänkt sig:

”I det kommunistiska samhället, [har] ingen en bestämd avgränsad verksamhetskrets utan… var och en kan utbilda sig i den riktning han önskar. Staten reglerar produktionen och detta gör det möjligt för mig att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker. Förhållandet att den sociala verksamheten låses fast, att vår egen produkt konsoliderar sig som en opersonlig makt över oss, undandrar sig vår kontroll, grusar våra förhoppningar och överkorsar våra planer är ett av huvudmomenten i den hittillsvarande historiska utvecklingen.” [1]

Det fanns naturligtvis också en övervintrande traditionell kommunism som i vänstervågen vädrade en ny vår. Gamla stalinistiska veteraner som Nils Holmberg och Knut Senander ”gick över” till kineserna, och inom det huvudsakligen sovjettrogna Vpk, växte kraven på marxistisk förnyelse. Det är en märklig allians som formas under dessa år, mellan välfärdsstatens första barnakull och en totalitär utopis åldrande teoretiker och halvkorrumperade politruker. Kärnan är ung och frisk, utanverket murket.

Revoltens romantiska och antimodernistiska karaktär blir inte mindre tydlig om man ser till parallella och besläktade rörelser i tiden, främst kanske den norska populism som utgick från skribenter och teoretiker som Ottar Brox och Hartvig Sætra. Här fanns fullt utmejslad en förkapitalistisk, konservativ vision av självförsörjande samhällen och livsstilar, nu akut hotad av det moderna samhällets byråkratiska centralisering och kapitalistiska koncentration. För de norska populisterna gick huvudmotsättningen (ack, detta allt förlösande begrepp) i samhället mellan kapitalet och småfolket, mellan centralorten och glesbygden, mellan de globala resursslösarna och de lokala naturhushållarna. För Brox var en lokal självsysselsatt näringsidkare att föredra framför en multinationellt anknuten arbetare: ”Allra bäst skulle det ju vara om vi alla vore folkkapitalister.” (Brox: Hva skjer i Nord-Norge? 1966). I Norge kom populismen att helt prägla exempelvis Socialistiskt Folkeparti, men också i hög grad de norska marxist-leninisterna. Rörelsens betydelse för Norges nej till EG vid folkomröstningen 1972 ska inte underskattas. 

I Sverige ser man spåren tydligt i den stora betydelse som avfolkningsfrågan fick för exempelvis den maoistiska vänstern. Norrbotten blev av flera skäl dess symboliska hjärtland (Fria Proteaterns pjäser om NJA och Norrbotten), det politiska läget reducerades till en huvudmotsättning mellan monopolkapitalet (och dess stat) och folket, fem procent av befolkningen förtryckte resten. Dessutom uppstod i de marxist-leninistiska utkanterna en uppsättning gemenskapsrörelser, alternativa jular och påskar och städer, som alla förespeglade något varmare och mänskligare än det överfyllda varuhus som kapitalismen hade iordningställt. 

Med ett allt mer marxistiskt och leninistiskt språkbruk sökte sig delar av 68 års vänster till en tid och en samhällsform som i allt väsentligt var förmodern.

•••

Med 1968 års vänster växte tilltron till politikens medel lavinartat. Det fanns snart ingenting som inte en rejäl folkrörelse och ett knippe knutna nävar kunde åstadkomma. I marxistiska termer kunde man här avläsa en extremt idealistisk avvikelse. De materiella grundvalarna kom att spela en allt mindre roll, eller tilldelades den roll som passade de politiska kraven. Detta berodde dels på en i efterhand smått komisk överskattning av det revolutionära momentets faktiska aktualitet, dels på en felaktig föreställning om de faktiska materiella grundvalarna för det existerande samhällskontraktet. För att bevisa den revolutionära situationens realitet och revolutionens aktualitet kopplades en serie huvudmotsättningar i varandra, ungefär som kinesiska askar. Kulturrevolutionen i Kina och en vild strejk i Södertälje bar varandra i sina sköten. För att anpassa den materiella verkligheten till den ideologiska tecknades bilden av den svenska ekonomin som parasitär, imperialistisk, i sista hand förtjänandes sitt välstånd på annat än hårt arbete och försakelse. Det fanns enorma resurser därute, ansågs det, bara ständigt i fel händer och för fel syften.

Vad man därmed missade var mera gängse, trivialare och korrektare iakttagelser om en hårdnande internationell konkurrens, ökade krav på produktivitet, tekniska omstruktureringar och snabbt ökande kostnader för välfärdsstaten. Nedläggningar av svenska industrier och branscher, omflyttning av arbetskraft, ett hårdnande löneklimat sågs bara som utslag av övermaga profithunger, inte av ett yttre överlevnadstryck.

Det intressanta är att just denna överskattning av politiken som medel levde vidare efter 68-vänsterns död och fortplantade sig in i fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Det är nu föreställningen om att man med politiska beslut ska kunna få fart på kapitalismen, stävja dess nackdelar och lösa dess motsättningar får nytt liv. Facket blir till sist den kamporganisation som den maoistiska vänstern hade skanderat om. Från att kräva det möjliga börjar man äntligen kräva också det omöjliga; den stora ägaromdaningen, det slutliga maktövertagandet, de aldrig sinande resursernas samhälle. 68-vänsterns syn på politiken lägger här grunden för det politikens nederlag som blir uppenbart under sjuttio- och åttiotalen, när visioner och verklighet brutalt glider isär. (För ett utförligare resonemang, se min bok Medborgaren som försvann, 1993, s 19 ff.) 

Till saken hör att många av 1968 års revoltörer ganska snart lär sig hantera sin besvikelse inom ramen för socialdemokratins expanderande universum, som snabbt stigande stjärnor inom fackföreningsrörelse, politisk byråkrati och statsförvaltning. Staten förvandlas från monopolkapitalets hopplösa medhjälpare till revolutionens första frontlinje. Berikad med en ständigt växande skara anställda (och en ny, insiktsfull elit) kan och ska staten hädanefter tämja kapitalet och fördela de därigenom åtkomna, tidigare dolda, resurserna är tanken. 

Det blir under tjugo år socialdemokratins och fackföreningsrörelsens bärande tanke. 

•••

68 års vänster kan till sist inte förstås utan den mycket speciella och bestämda världsbild som formades av tidens händelser. I Vietnamkrigets skändligheter och övergrepp syntes det kalla kriget förlora de sista resterna av sin ideologiska och politiska legitimitet. Demokratins kamp mot totalitarismen blev sken och propaganda. USA och Sovjet framstod som lika goda kålsupare (med benägen och angelägen hjälp av kineserna). Böcker som i detalj kartlade det kalla krigets västliga dubbelmoral fyllde boklådor och bokhyllor.

Utan föreställningen om ett faktiskt pågående kallt krig, om en kamp mellan två intressesfärer där den ena hade mera rätt än den andra, förlorade USA:s krig i Vietnam inte bara sin moraliska och politiska raison d’être utan också all eventuell militärstrategisk betydelse. Tanken att FNL eller Nordvietnam också var brickor i ett större spel om makt och inflytande i Asien (dominoteorin) skrattades ut. Att ens antyda att det var sovjetisk- och kinesiskbeväpnade nordvietnamesiska arméer som till stor del utkämpade kriget, var otänkbart, eller i varje fall liktydigt med spridande av CIA-propaganda. Mot bilden av den enkle barfotasoldaten fick ingen annan bild ställas. Det amerikanska sättet att föra kriget, med terrorbombningar av städer och bondbyar, massakrer på kvinnor och barn, upprättandet av inhägnade ”strategiska byar”, gjorde bildvalet lätt.

Följden blev en världsbild som radikalt överskattade USA:s och västländernas ekonomiska incitament i Vietnam (en kamp för ”monopolkapitalets” råvarutillgångar och marknader) och lika radikalt underskattade realsocialismens strategiska (en kamp om länder och allierade). Vietnameserna uppfattades som symboler för en moraliskt högre stående ekonomisk och politisk ordning, helt utanför och i strid med de två rådande och dominerande. Uttrycket ”tredje världen” blev inte bara en socioekonomisk och geopolitisk bestämning utan ett löfte.

Ur denna högspända världsbild växte snart vad som senare skulle komma att betecknas tredjevärldism, ett idogt förskönande och rättfärdigande av allt som folken i denna tredje värld företog sig, en moralisk måttstock för dem och en annan för oss själva (det onda sorterades under arvet från imperialismen och kolonialismen, det goda under framtidens frön). Härur frodades en stelbent analys av imperialism och underutveckling (i vilken tredje världens länder och inhemska eliter tillmättes föga eller intet ansvar för sin egen situation), liksom en självbedräglig syn på västvärldens motiv och intressen. Ekonomiska fenomen som Korea, Taiwan och Malaysia hade ingen plats i denna vänsterns syn på världen. Än mindre de fenomen som från och med sjuttiotalet, med vissa undantag, skulle komma att prägla de industrialiserade länderna i Europa och USA; de djupgående strukturrationaliseringarna, den kraftigt ökande arbetslösheten, de växande statsskulderna. Ett helt nytt system tycktes stå för dörren, vem orkade bry sig om detaljerna i det gamla?

Ett kort ögonblick syntes teorin, den redan så grundligt prövade och falsifierade, åter kunna förklara världen. Sedan kunde den åter bara bortförklara den. Tills världen havererade. Och med den teorin.

Fine.

Coda

”Jag gick till kommunismen som man går till en källa med friskt vatten och jag lämnade kommunismen som då man kravlar sig upp ur en förgiftad flod”, inledde Arthur Koestler andra delen av sin självbiografi, men så skulle knappast någon från 68 års vänster kunna börja sin. Historien upprepade sig, men lyckligtvis bara som fars.

Det är sant att vi till sist fångades av samma falska retorik, av samma bländande utopi, av samma långtgående verklighetsförfalskning, av samma antidemokratiska elitism. Men få av oss tvingades in i den härva av blinda lojaliteter, brottsliga förtiganden och politisk delaktighet i sovjetstatens göranden och låtanden som hade präglat tidigare kommunistiska generationer. Som när det i de öppnade arkivens år 1993 avslöjades att de ledande kommunisterna i Danmark (inklusive Aksel Larsen) i årtionden känt till men tigit om det faktum att ett antal danska kamrater på uppdrag i Moskva hade mördats av Stalin. Officiellt, också inför de anhöriga, hette det att man inget visste, att de var ”försvunna”. Nej, vi hade inga Kominternstyrda ideologiska krumsprång på vårt samvete, ingen Hitlerpakt 1939, inget Prag 1948, inget Berlin 1953, inget Ungern 1956, vi stödde revolten i Prag 1968. Den kaotiska, krigiska, kadaverdisciplinerade och konspiratoriska miljö som blev Arthur Koestlers var inte vår. Möjligen kan man säga att det mera berodde på tur än klyftighet. Under sjuttiotalet försökte de försvinnande resterna av den maoistiska vänstern att hetsa upp sig med ett system av hemliga konferenser och personliga täcknamn som förmodligen bara Säpo hade någon insyn i. I en annan tid och ett annat läge hade nackskottens män stått redo också här.

Men det viktigaste skälet att trots allt inte skriva som Arthur Koestler är ett annat och har med revoltens drivkrafter att göra. Den rörelse som växte sig starkt på sextiotalet hade inte stålverk och landsbygdens elektrifiering för ögonen, inte heller likvideringen av hela klasser, inte heller nästa femårsplan, inte heller ökad materiell konsumtion. Vad 1968 års barn revolterade mot var yttringarna av just det modernitetens samhälle som lovat så mycket men som ”icke kvarlämnat något annat band mellan människorna än det nakna intresset, den känslolösa kontanta betalningen, …[som] dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det småborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten, …[som] förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten, vetenskapsmannen till en avlönad lönearbetare, …[som] berövat familjeförhållandena deras rörande sentimentala slöja och återinfört dem till rena penningförhållanden, …[där] allt stillastående och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, …[som] liksom [det] gjort landet beroende av staden har… gjort barbariska och halvt barbariska länder beroende av de civiliserade, bondefolken av de kapitalistiska folken, österlandet av västerlandet.” (Karl Marx och Friedrich Engels: Kommunistiska manifestet, 1848)

I 68 års vänster speglades en revolt vars rötter gick djupare än Marx, vars grundvalar var mera existentiella än ekonomiska och vars ekon kommer att följa moderniteten in i nästa årtusende.

[1] Ur Karl Marx: Människans frigörelse, Aldus 1970, översättning Sven-Eric Liedman.