Vårtal, Skansen 30 april 2019.

Att hålla ett tal till våren är bara meningsfullt i ett land där det finns en vår att tala om.
Och där den betyder något som är värt att hålla tal till.
Att hålla ett tal till våren i ett land där våren är över innan den knappt har börjat, där vinter övergår i sommar på en vecka eller två, är inte särskilt meningsfullt.
Och knappast heller i ett land där mörkret inte är så mörkt och så långvarigt – och ljuset därför inte så ljust och så kortvarigt som här – och den ljusa årstidens återkomst därför inte en lika stor sak.
Utan ljus inget liv, så mycket vet vi.
Det första Gud skapade var ljuset:
”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ’Ljus, bli till!’ Och ljuset blev till.”
Jag kan tänka mig det första vårtalet i människans tidigaste historia  som ett uppbubblande, ordlöst jubel över att mörkret än en gång hade gett vika.
Ju längre mörkret varade, desto mindre säker kunde man ju vara på att ljuset skulle komma tillbaka. Och därför desto mer tacksam var man för att det gjorde det.
Så efter det ordlösa jublet kom språket som satte ord på det, och sångerna och dikterna och talen.
För det är ljusets återkomst som vi gång efter annan jublar över.
Ja, vi vet ju naturligtvis att det ska bli ljust igen, vi är ju numera upplysta gubevars, men det som ljusets återkomst rör om i oss, oavsett hur upplysta vi är, det förundras vi över lika mycket varje gång det händer.
Vårkänslor säger vi ibland, och det kan betyda många olika saker, och inte bara det vi kanske först tänker på.
Själv använder jag gärna ett annat ord: livskänsla.
Livskänsla är ett av mina favoritord och jag använder det om de där ögonblicken i livet då vi känner oss lite mer levande än vanligt.
Livskänsla är som jag ser det en känsla av förundran egentligen, eller häpnad rentav, över livet självt, det där som sägs pågå medan vi sysslar med nånting annat.
Men så händer något som bryter av det där sysslandet med annat, och vi får syn på livet självt, och ser det med nya ögon, och känner av det inpå bara kroppen – och förundras över det.
Jag säger inte gläds över det, livsglädje är något annat.
Livskänsla kan ju också vara kopplat till sorg och saknad.
Livskänslan är en skärpning av våra sinnen helt enkelt, så att vi blir mer sinnesnärvarande i det där livet vi lever medan vi sysslar med annat, och då på nytt kan se och höra saker som vi annars så vant oss vid och tagit för givna och slutat förundras över, så att vi inte längre ser eller hör dem.
Ungefär som när vi var barn, och såg och hörde allt för första gången, och allt var nytt och märkvärdigt. 
Jag tror att våren i den meningen gör oss till barn igen. Ljusets återkomst, den första talgoxens klara tweetande, solens glitter i smältvattenpölarna, ett ljud eller en doft eller en skiftande färgnyans bara, och det kan på nytt kännas som om det är för första gången.
”Att förtrollas – ingenting är enklare”, börjar en dikt av Tomas Tranströmer.
”Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak. ’Karriär’ – ovidkommande! ’Makt’ och ’publicitet’ – löjeväckande!”
”Istället för en […] överdekorerad och larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är dödstyst.”
(Blåsipporna, i samlingen Det vilda torget, 1983)
På våren stegras livskänslan, skulle man kunna säga. Bortom allt vårt sysslande med annat gör sig livet påmint, tränger bokstavligen fram och upp, tränger sig på nästan, kanske stressar oss lite rentav.
Vårstress och vårtrötthet; se där några andra ord i det svenska språkets rika vårvokabulär.
Kanske är det klyftan som stressar och tröttar oss, klyftan mellan livskänslan som stegras och det där andra vi sysslar med medan livet pågår.
Klyftan mellan ljuset därute och mörkret som kan finnas inom oss.
Klyftan också mellan hopp som väcks och hopp som inte infrias.
Våren är hoppets tid, det går inte att komma ifrån. Ljuset som kommer tillbaka inbjuder till det. Det ljusnar ska du se, säger vi när vi vill ge någon lite hopp.
Jag undrar om människor i länder utan en lika starkt ljusnande vår kan hoppas lika mycket.
Eller på samma sätt.
I varje fall får de inte samma hjälp av ljusets återkomst.
Jag skulle annars beskriva mig själv som en höstmänniska. Jag tycker bäst om när stillheten lägger sig och mörkret sänker sig, men älska hösten kan nog bara den göra som säkert vet att det kommer att bli en vår igen. Och en vår till.
Och det är väl det här som vi för första gången i människans, med jordiska mått mätt korta, historia har anledning att fråga oss.
Ja, inte om det blir en vår igen, för det blir det ju, så länge solen lyser och jordaxeln lutar, men vad slags vår det kan bli det är vi plötsligt inte säkra på, annat än att den riskerar att bli något annat än den vår som vi hittills besjungit och hållit tal till.  

Tyst vår, Silent Spring, hette en bok som väckte stort uppseende i början på 1960-talet. Rachel Carson skildrade där en vår där alla insekter hade förgiftats till döds av människan (DDT hette giftet på den tiden) och alla fåglar därför också hade dött och det hade blivit alldeles tyst.
Tyst vår var början på miljörörelsen, mot förgiftningen av miljön, långt innan vi visste att vi var på väg att förgifta också klimatet.
Det vet vi nu.
Och det vi vet om vårarna framför oss är att de kommer att påverkas av att jorden blir varmare, och att jorden blir varmare på grund av människan. Klimatet på jorden kan förändras av många skäl och har gjort det gång efter annan, men det avgörande skälet till att vi idag inte riktigt vet hur vårarna ska bli framöver är – människan.
Det är människan som den här gången är på väg att förändra klimatet på jorden.
Och det är också människan enbart, som har förmågan att ställa klimatet till rätta igen.
Vi har kunskapen och vi har teknologin och vi har förmågan till ansvar.
Det är på den förmågan, mer än någonting annat, som jag tror det hänger.
Det finns de som säger att förmågan inte räcker till. Att människan har satt igång en klimatförändring som hon inte klarar av att ta ansvar för. Att människan i själva verket bara kommer att göra ont värre. Att planeten därför skulle må bättre utan människan.
Jag tror – och hoppas – att de som säger så har fel.
Planeten skulle nog i och för sig må bättre om vi inte blev så värst många fler, om antalet människor på planeten bättre kunde balanseras mot vad livet på planeten långsiktigt kräver och tål.
Och naturligtvis skulle det finnas liv på planeten också utan människan.
Men med människan skulle inte bara människans tryck på klimatet och på jordens resurser försvinna, utan också ansvaret.
Om människan försvann skulle det i varje fall inte längre finnas någon varelse på vår planet med förmågan att begrunda hur unikt det är att det finns liv på den, och vilken makalös rikedom av liv som finns, och hur djupt tacksamma vi bör vara för att planetens tunna hinna av liv mirakulöst är där – och för att det blir en vår också nästa år – och nästa.
Frågan om det vore bra eller dåligt för planeten om människans försvann skulle det då inte längre finnas någon som kunde ställa – och än mindre besvara. Naturligtvis heller inte frågan om ansvaret.
Det som tagit livet på jorden miljarder år att få fram, och det bara under en mikroskopiskt kort del av hela den tid det funnits liv på jorden, en varelse med förmågan till ansvar, med förmågan att båda ställa till det och ställa till rätta, någon sådan varelse skulle inte finnas längre.
Hur vacker våren än skulle fortsätta att vara, så skulle det inte finnas någon som kunde hålla tal till den.  
När det gäller klimatet så talar vi idag om tipping points, ett slags trösklar kan man väl säga, som när dom överskrids leder oss från ett klimatläge till ett helt annat, från ett klimat som fortfarande är beroende av vad vi gör eller inte, till ett klimat som vi inte längre kan påverka, där en liten förändring föder en mycket stor förändring, som i sin tur föder en förändring till och en till, oavsett vad vi gör eller inte.
Vi vet inte riktigt om och när vi når en tipping point, eller hur den kommer att se ut, eller vad den kommer att innebära för livet på jorden – och för våren som vi känner den.
Vi vet bara att när vi når en sådan har vår förmåga till ansvar spelat ut sin roll.

Så jag vill gärna föreställa mig en annan tipping point. En plötslig och stark ström av livskänsla som far genom hela mänskligheten – och får den att mobilisera all den uppfinningsrikedom och organisationsförmåga och handlingskraft som krävs för att säkra villkoren för sin egen existens.
En mänsklig tipping point för att förhindra en omänsklig.
Det som nu sker med klimatet på jorden är naturligtvis en historisk prövning av vår arts förmåga till ansvar. Men också, som jag ser det, en historisk chans att gjuta nytt liv och ny mening i den förmågan.
Så att vi om tjugo år fortfarande ska kunna hålla tal till våren och förundras över ljusets återkomst och livets mångfald och skönhet på vår jord – och med viss stolthet se tillbaka på vår förmåga att när så krävdes   – ta vårt ansvar för den.
Med det sagt – länge leve våren.
Den här våren.
Och nästa vår.
Och nästa vår igen.