Expressen, kulturessä, 29 oktober 2022

VÄGEN TILL HELVETET

En ambulans hämtar upp en patient. Efter en stund frågar patienten vart de är på väg. 
Till bårhuset, svarar ambulansföraren. 
Men jag är ju inte död än! utbrister patienten. 
Men vi är inte framme än, svarar ambulansföraren.

Journalistparet Peter Baker (New York Times) och Susan Glasser (New Yorker) fick höra anekdoten av en liberal politiker i ett Ryssland som just tagits över av Vladimir Putin och låter den drygt tjugo år senare inleda en bok om USA under Donald Trump, och det råder inte minsta tvivel om vem patienten är, och inte heller ambulansföraren.

Vad som heller inte råder minsta tvivel om är att ambulansen är på väg till bårhuset. Patienten, den amerikanska demokratin, är visserligen inte död ännu, och ambulansföraren, Donald Trump, är visserligen inte i full kontroll över färdvägen, men någon väg som leder till intensiven i stället för till bårhuset tycks svår att upptäcka. 

+++

Hur kunde patienten bli så sjuk, så snabbt, och så till synes bortom räddning, är den fråga som Baker och Glasser ytterst söker svaret på, och när jag slår samman den oavbrutet fängslande tegelstenen är Donald Trumps instinktiva (någon skulle säga psykopatiska) förmåga att domptera, skrämma, dupera, försvaga, förödmjuka och splittra allt och alla i sin omgivning kartlagd i förskräckande detalj. Och därmed också hans förmåga att bryta ner den ena efter den andra av de lagliga och politiska spärrarna till skydd för den konstitutionella demokratin i USA.

Hur ett slutgiltigt nedbrytande hade kunnat gå till fick världen en försmak av den 6 januari 2021. Inte enbart på grund av de nog så omvälvande händelserna i sig, den brutala stormningen av kongressen för att med våld stoppa det demokratiska maktskiftet från en president till en annan, utan kanske än mer av det som följde dagarna efteråt; det snabba återkrökandet av ryggar som för en kort stund hade rätat på sig igen. 

Ledande republikaner som nyss hade uttryckt sin avsky och förskräckelse över vad som hänt, och över Trumps uppviglande roll i sammanhanget, glömde snart vad de hade sagt, och den enda i den republikanska kongressledningen som stod på sig, Liz Cheney, avsattes från sin post och är numera persona non grata i det parti som gjort Trumps auktoritära sak till sin. 

I den amerikanska kongress som väljs den 8 november kommer möjligen en majoritet av de republikanska ledamöterna, att företräda ”den stora lögnen”, det vill säga att det var Donald Trump som vann presidentvalet 2020. Uttalade lögnanhängare lär också komma att väljas till delstatsguvernörer, och till delstatsämbeten som kontrollerar valprocedurer och rösträkning, vilket betyder att politiker som gjort karriär på att förneka resultatet av det senaste presidentvalet kommer hamna i positioner där de kan manipulera nästa. Vilket i sin tur betyder att vilket valresultatet än blir så kommer det att misstänkliggöras och aktivt ifrågasättas, kanske med våld. 

Oavsett om Trump ställer upp igen eller inte är skadan därmed redan skedd. Det grundläggande mått av politiskt förtroende och nationell samhörighet som med viss möda (ett inbördeskrig) har hållit samman Amerikas Förenta Stater i tvåhundratrettio år har trasats sönder. 

Patienten är inte död men vägen till bårhuset ligger utstakad.

+++

I början var det många i det republikanska etablissemanget som tänkte sig att Trump skulle gå att påverka och styra, att han skulle lära på jobbet, att han skulle sluta bete sig som ett missnöjt barn och börja bete sig som en president. Bakers och Glassers bok är inte minst berättelsen om hur Trump undan för undan körde över alla de som hade tänkt sig att de skulle lyckas med det – stabschefer, ministrar, rådgivare, generaler, ”the axis of adults”, vuxenalliansen, som några av dem kallade sig – och i stället ersatte dem med personer som var beredda att följa hans minsta infall. 

Till sist också infallet att vägra erkänna sig besegrad.

Bland de infall som avvärjdes av vuxenalliansen var att USA skulle lämna Nato. 

Bland de infall som inte avvärjdes var att låta federal polis tårgasrensa Lafayetteparken framför Vita huset från demonstranter så att presidenten, med justitieministern (William Barr), försvarsministern (Mark Esper) och den stridsuniformerade överbefälhavaren (Mark Milley) vid sin sida, skulle kunna tåga dit och fotografera sig med en uppochnedvänd bibel i handen. 

Milley skulle i efterhand ångra vad han hade gått med på och skriva ett skarpt formulerat avskedsbrev som dock aldrig lämnades in. Baker-Glassers bok är fylld av personer som filar på avskedsansökningar de aldrig lämnar in och mellan skål och vägg skakar på huvudet åt en president vars minsta infall de samtidigt ser till att efterkomma.

+++

Trumps förmåga att bryta ner och behärska sin omgivning är numera välbelagd, liksom hans närmast hypnotiska makt över de kanske trettio eller fyrtio miljoner människor som i dag sägs utgöra det republikanska partiets bas. 

Men som Maggie Haberman, journalist vid New York Times, skriver i epilogen till sin bok om hur Trump lyckades bryta sönder Amerika; det Amerika som valde Trump till president var ett Amerika som stod redo att låta sig brytas sönder. De politiska omvälvningar som syntes vara resultatet av Trumps ”personlighetsdrivna populism”, var ytterst resultatet av en pågående och redan långt gången sönderdelning av det amerikanska samhället längs snabbt vidgade sociala, kulturella och geografiska sprickor. Det republikanska parti som Trump lyckades omskapa till sin egen avbild – nationalistiskt, isolationistiskt, populistiskt, främlingsfientligt – var fullt redo att låta sig omskapas. 

Före Trump hade likväl ingen kunnat föreställa sig att en amerikansk president så skamlöst skulle använda sin makt för att bryta ner de konstitutionella kontroller och maktbalanser som USA:s grundare var säkra på skulle förhindra att en amerikansk president gjorde sig till envåldshärskare. Men som både Baker-Glasser och Haberman ger exempel på, visade sig kontrollerna och balanserna inte vara starkare än att det ibland hängde på några få personer för att Trump inte skulle lyckas bryta ner dem. 

Som när han i december 2020 försökte beordra försvarsministern och militären att beslagta rösträkningsmaskinerna i kritiska delstater, eller än tydligare när han den 2 januari 2021 försökte pressa den rösträkningsansvarige i delstaten Georgia att ”hitta” de röster som fattades. Och allra tydligast, när han några dagar senare försökte få sin vice president Mike Pence att i sista stund manipulera det formella valresultatet.

Får Trump presidentmakten igen, därom är böckernas författare överens, kommer han att använda den för att fullborda sitt antidemokratiska förstörelseverk.

+++

Vilka var då de människor som närmast från en dag till en annan gick från att förakta Donald Trump till att kröka rygg för honom, och när så krävdes gå i god för hans lögner och alternativa fakta; från det att solen lyste över hans presidentinstallation 2017 till att han vann presidentvalet 2020?

En av dem som inte gjorde det, men som såg en lång rad av sina forna vänner och kolleger i det republikanska partiet förvandlas till Donald Trumps underdåniga vapendragare, var Tim Miller. ”Hade det inte varit för mig och mina vänner hade vi aldrig hamnat i den här skiten”, inleder han sin ”reseberättelse från den republikanska vägen till helvetet”. 

Miller hade själv tillhört en inre krets av republikanska aktivister och lobbyister och i den rollen arbetat för flera republikanska presidentkandidater, inför valet 2016 som presstalesman för Jeb Busch, och i sin bok går han i skoningslös närkamp också med sig själv för att försöka förklara hur ”det kunde gå åt helvete så fort”. 

En av hans förklaringar är att det republikanska partiet politiskt och kulturellt redan hade hunnit en bra bit på vägen mot ”helvetet” utan att Miller och hans vänner hade bekymrat sig särskilt mycket. Det ”högerpolitiska ekosystem” som de alla ingick i, var i själva verket redan genompyrt av auktoritära, isolationistiska och rasistiska strömningar som bara väntade på en Trump för att komma upp till ytan. Därtill var det ett ekosystem befolkat av människor vars personliga svagheter, drifter, ambitioner och rädslor Trump visade sig ha en närmast demonisk förmåga att identifiera och exploatera för egen räkning. 

Den republikanska vägen till helvetet är i Tim Millers reseberättelse kantad av sådana människor, kapabla att rationalisera och försvara också de mest självförödmjukande lappkast och karriärval. Och sedermera att rationalisera och försvara att en alltmer oberäknelig (för att uttrycka det milt) demagog och folkhetsare i skrivande stund är det republikanska partiets okrönte presidentkandidat. 

Skulle de trumplojala republikanerna i höst få majoritet i kongressen (vilket i skrivande stund verkar sannolikt) är det nog inte för mycket sagt att vägen mot bårhuset ligger vidöppen.
——
PETER BAKER OCH SUSAN GLASSER 
The Divider: Trump in the White House, 2017-2021
Doubleday Co Inc, 386 s. 

MAGGIE HABERMAN
Confidence Man. The Making of Donald Trump and the Breaking of America
Harpercollins, 336 s.

TIM MILLER
Why We Did It: A Travelogue from the Republican Road to Hell
Harper, 288 s.