Debatt med Henrik Bachner om sionism och antisemitism i Dagens Nyheter ,januari- februari 2000.

Antisionism behöver inte vara antisemitism

NÄR BLIR kritik av staten Israel antisemitism? Eller kritik av judiska idéer? Eller kritik av judar? Ganska snart och påfallande friktionsfritt, menar Henrik Bachner i sin uppmärksammade studie av antisemitismen i Sverige efter 1945. Det kollektiva tabu som efter Auschwitz omöjliggjorde ett öppet judehat, tillät icke desto mindre att antijudiska stereotyper och fördomar dök upp i nya sammanhang och former. Bachner spårar dem träffsäkert i kommentarerna till mordet på FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem 1948, i kristet färgade inlägg om judendomens negativa drag, i diverse kritiska reaktioner på staten Israels göranden och låtanden under 50- och 60-talet. Än vanligare vid den här tiden är framställningen av judar som exceptionellt intelligenta, dådkraftiga och rättfärdiga, dvs det slags filosemitism som är antisemitismens framsida. Bachner hade kunnat fylla sin bok med exempel på skildringar av staten Israel och "den nye juden" med en sådan filosemitisk ton och bakgrund.
Det gör han tack och lov inte. Vad han i stället, problematiskt nog, fyller den med (tvåhundra sidor av fyrahundrafemtio) är exempel på den antisemitism som han menar kom att prägla den marxistiska vänstern efter kriget mellan arabstaterna och Israel 1967. Den antisionistiska hållning som där utvecklades var, hävdar Bachner, "i hög utsträckning en konstruktion vilande på antisemitiska föreställningar och myter". Han säger sig visserligen inte vilja sätta likhetstecken mellan antisionism och antisemitism men sammanfattar ändå sin analys med påståendet att det "utan tvekan [finns] en grundläggande kontinuitet mellan klassisk antisemitism och nutida antisionism".
Hur kommer Bachner fram till ett så långtgående påstående? I ena ledet genom en omfattande och delvis avslöjande genomgång av vad som faktiskt sades och skrevs inom ramen för den antisionistiska opinionsbildningen i slutet av sextio- och början av sjuttiotalet. Här finns åtskilliga exempel på hur en marxistisk-leninistisk-maoistisk bild av världen i allmänhet och av Mellanöstern i synnerhet gjorde det möjligt för dittills undertryckta antijudiska fördomar och stereotyper att åter göra sig gällande. Mest iögonenfallande är kanske konstnären Lars Hillersbergs Stürmerinspirerade "sionister" i tidskriften Puss, men skriftliga motsvarigheter var inte svåra att finna i tidens vänsterradikala press och propaganda. Länkarna från valda kretsar inom den antisionistiska vänstern till senare års kamp för "yttrandefrihet" åt Auschwitzförnekare och propagandistiska antisemiter är bestickande.
I det ledet är jag således överens med Bachner.
Bachners tes är dock inte bara att antisionismen de facto kom att fungera som täckmantel och inspirationskälla för en återuppväckt antisemitism, utan också att två av antisionismens positioner är inherent antisemitiska: ifrågasättandet av den judiska staten Israel och ifrågasättandet av judarna som ett nationellt folk.
I det ledet är jag inte överens med Bachner.
"Genom att avlegitimera staten Israel angriper antisionismen legitimiteten i den judiska existensen", hävdar han.
Inte nödvändigtvis.

LÅT MIG först problematisera Bachners användande av begreppet antisemitism. Antisemitism kan förvisso beskrivas som "en bestående latent struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv" med konsekvenser för judar i deras egenskap av judar. Men till detta bör man lägga att det också är en struktur som i sista hand är oberoende av judarna själva. Antisemitiska stereotyper påverkas inte nämnvärt av vad faktiskt existerande judar gör eller inte gör, utan bottnar i mer eller mindre djupt rotade föreställningar av vad judar som kollektiv symboliserar, dvs av vad imaginära judar förväntas göra och inte göra. Polens antisemitism behöver inte längre verkliga judar. Japans antisemitism har aldrig haft några. Antisemitismen är därmed inte ett "judiskt" problem, i varje fall inte ett problem som judar kan påverka genom att bete sig på det ena eller andra sättet. Antisemitismen är till sitt väsen en konspirationsteori som vid behov uppfinner de konspirationer och de konspiratörer den behöver.
Det hindrar inte att det också finns föreställningar om judar som emanerar ur konkreta erfarenheter av faktiskt existerande judar. Dessa föreställningar kan vara precis lika upplysta eller fördomsfulla som resultatet av mötet med låt oss säga faktiskt existerande zigenare eller kosovoalbaner. Att erfarenheten av just konkreta judar alltför lätt färgas av antisemitiska stereotyper hindrar inte att erfarenheten är reell. Exempelvis erfarenheten av judar som i egenskap av judar fördriver högst konkreta palestinier från jord och hem.
Jag tror inte att Bachner på allvar vill hävda att den palestinska oppositionen mot den judiska staten (den palestinska antisionismen om man så vill) är antisemitisk till sin "struktur", även om han finner åtskilliga antisemitiska inslag i den palestinska retoriken. I alla händelser accepterar han att den palestinsk-judiska konflikten är reell och inte imaginär.
Inte heller kan han rimligen beteckna olika judisk-ortodoxa sekters vägran att erkänna staten Israel som antisemitism. Knappast heller uppfattningen att staten Israels "judiskhet" bör avgöras av statens faktiskt existerande medborgare, av vilka en femtedel numera är palestinier och sammanlagt ännu fler är icke-judar. Det senare är en uppfattning som kolliderar med sionismens idé om en stat vars judiskhet är à priori postulerad. Att ifrågasätta den senare sortens stat och förespråka den förra, vilket jag själv gör, är inte liktydigt med att ifrågasätta den judiska existensen som sådan. Bara villkoren för den.
Bachner beskriver antisionismen efter staten Israels tillblivelse som ett huvudsakligen icke-judiskt fenomen, men däri har han fel. Såväl sionismen som antisionismen uttrycker existerande judiska ståndpunkter om den judiska existensens karaktär och villkor. Det är sant att staten Israel efter Förintelsen blivit en central referenspunkt många judars självuppfattning, men det har inte betytt att den nationalterritoriella definitionen av judisk existens har ersatt andra definitioner. Snarare har konflikten mellan definitionerna blivit tydlig. Det är en konflikt där judiska individer och grupper i såväl Israel som i "diasporan" kan beteckna sig som antisionistiska (eller postsionistiska) utan att därmed "ifrågasätta den judiska existensen som sådan".

DEN ANTISIONISTISKA vänster som jag själv tillhörde i slutet av 60-talet hävdade att lösningen på den palestinsk-judiska konflikten var en "sekulär och demokratisk stat" med lika rättigheter för "judar, kristna och muslimer". Man kan med rätta invända att det var en naiv och orealistisk lösning, att den gick den palestinska nationalismens ärenden, att den gravt underskattade behovet av nationell separation, men knappast att den förnekade "judars rätt att existera som judar".
För att ändå hävda motsatsen måste Bachner tillgripa en starkt inskränkt definition av såväl sionism som judisk existens. Sionismen sägs kort och gott vara en nationell rörelse av samma slag som "nationella rörelser i Europa under 1800-talet eller i Afrika och Asien under 1900-talet", och judarna ett folk som alla andra (om än "spritt över hela världen utan ett eget territorium"). Varpå Bachner målar upp följande polemiska fiendebild: Eftersom den enda nationella rörelse som antisionismen ifrågasätter är den judiska, och eftersom det enda folk den nekar rätten till en egen stat är det judiska, utpekar den de facto Israel "som en singulär abnormitet i Världssamfundet, en stat vars ondska och destruktivitet inte bara är ofantlig utan också medfödd, oföränderlig och därmed evinnerlig". Att Bachner plötsligt höjer rösten kan inte dölja att argumentationen är svag. Den antisionism han här själv konstruerar är förvisso antisemitisk, men med antisionismens idéer har den föga att skaffa.
Sionismen var till att börja med inte en nationell rörelse precis som alla andra. Dess ursprungliga och huvudsakliga drivkraft var inte en bultande judisk nationalism - utan en elakartad europeisk antisemitism. Sionismen hade länge svävande och motsägelsefulla nationella mål, däremot högst bestämda uppfattningar om lösningen på "det judiska problemet". Den accepterade följaktligen att ett sådant problem existerade och att problemet var judarnas fortsatta närvaro i Europa. Sionismen gick därmed inte bara i tät konjunktur med antisemitismen utan anammade också dess problemformulering.
I och med att Bachner väljer att så starkt koppla samman judisk existens med sionism (och antisionism med förnekandet av denna existens) väljer han att bortse från den historiskt oupplösliga (och tragiska) kopplingen mellan sionism och antisemitism. Utan antisemitism ingen sionism. Antisemitismens stereotyper blev i hög grad också sionismens. Lika väl som Bachner hittar judefientliga formuleringar hos Karl Marx hade han kunnat hitta dem hos sionistiska anfäder som Moses Hess och Theodor Herzl. Hess var om möjligt värre än Marx och Herzl ansåg att de europeiska judarna hade blivit ett "föraktligt" folk och att antisemitismen var "nyttig för utvecklingen av den judiska karaktären".
På samma sätt som antisionism kan dölja antisemitism kan följaktligen också prosionism göra det. Ett stöd för judarnas "återvändande" till Israel kan maskera en vilja att bli av med dem. Det kan också maskera en kristet fundamentalistisk övertygelse, också företrädd i Sverige, om att judarnas återvändande förebådar den sista striden vid Harmageddon, varvid judarnas roll är att kollektivt omvända sig till kristendomen och gå under. Det är därmed en prosionism som i hög grad ifrågasätter "den judiska existensen som sådan". Det är också en prosionism som från tid till annan tagit sig öppet antisemitiska uttryck, tydligast hos den amerikanske TV-evangelisten och förre presidentkandidaten Pat Robertson i hans bok "The New World Order". Förvånande nog ägnas den här typen av konspirationsteorier (med imaginära judar i en framträdande roll) inte minsta uppmärksamhet i Bachners bok.
Desto mer ljus då på antisionismen. Själv framställs jag under min tid i Palestinarörelsen som ett judiskt alibi, en nyttig idiot, en "objektiv" medlöpare till antisemitism. Vad Bachner därmed tycks vilja ha sagt är att en jude inte kan vara antisionist - annat än av dumhet eller "självhat".
Jag vet inte om det finns serbiska självhatare, eller kosovoalbanska, eller självhatare i alla de andra sammanhang där kraven på etnisk, nationell eller religiös separatism befinner sig i akut konflikt med visionen av ett multietniskt och pluralistiskt samhälle. Jag vet bara att sådana "självhatare", utnyttjade som alibin eller inte, ibland måste till för att en annan verklighet än den etniskt definierade ska synas möjlig. I den meningen blir Bachners benägenhet att betona judiska antisionisters roll som medlöpare till antisemitism ett ifrågasättande av det etnisk-nationella överskridandets legitimitet.

PÅ DET empiriska planet har Henrik Bachner presterat en värdefull studie av den moderna antisemitismens mönster och mekanismer. Med tankeväckande exempel visar han hur friktionsfritt antisemitiska stereotyper åter kan väckas till liv och användas i nya sammanhang.
I analysen av förhållandet mellan antisionism och antisemitism brister det däremot. Bachners polemiskt laddade ambition att belasta det ena med det andra, att giftstämpla åsikter och yttranden som kan missbrukas (och förvisso missbrukats) för antisemitiska syften, leder enligt min mening till en orimlig tabubeläggning också av legitim kritik (judisk eller inte) mot faktiskt existerande judiska idéer och handlingar. Det må sedan gälla staten Israel, det judiska folket eller den judiska religionen.
Det är en tabubeläggning som varken gynnar debattklimatet eller "den judiska existensen som sådan".

GÖRAN ROSENBERG

Antisemitismen fortsätter med Marx och Lenin

GÖRAN ROSENBERG är överens med mig om att den antisionistiska opinionsbildningen under slutet av 1960- och början av 1970-talet innehöll åtskilliga antisemitiska inslag. Däremot avvisar han den slutsats jag drar i min avhandling, "Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945": att det finns en grundläggande kontinuitet mellan den efterkrigstida antisionismen och traditionell antisemitism. Hur, undrar han kritiskt, kan jag komma fram till "ett så långtgående påstående"?
Frågan är märklig. Mindre förvånande hade det varit om någon kritiserat slutsatsen för att vara allt för försiktig.
Av Rosenbergs artikel kan man få intrycket att min analys skulle vara ytterst kontroversiell. Så är inte fallet. Min bok anknyter till och bygger vidare på den relativt omfattande forskning som föreligger om det antisionistiska fenomenet i Västeuropa efter 1967. Den fråga som står i centrum för diskussionen gäller knappast längre huruvida det föreligger ett idémässigt band mellan antisionism och antisemitism, utan snarare hur intimt detta är.
En utbredd tolkning gör gällande att antisionismen i huvudsak bör förstås som endast en utlöpare av eller en täckmantel för antisemitism. Micha Brumlik, till exempel, beskriver antisionismen som en tredje gren på det antisemitiska trädet: "Judefientligheten har traditionellt visat sig som gnostisk-kristen antijudaism, rasistisk-positivistisk antisemitism och slutligen som antiimperialistisk-antisemitisk antisionism." Enligt historikern Lothar Mertens framträder antisionismen "endast på ett ytligt plan som en självständig tankeströmning, i verkligheten är den bara en ny, förklädd form av latent antisemitism . . ."
Min avhandling kritiserar denna tolkning. Jag delar uppfattningen att antisionismen under efterkrigstiden inte bara utgjort en plattform för, utan också i hög utsträckning vilat på antijudiska idéer och hållningar. Men jag menar att det är en förenkling att se antisionismen som identisk med eller endast som en produkt av traditionell antisemitism.
För att förstå dess framväxt och idémässiga innehåll måste även en rad andra faktorer beaktas, i synnerhet förankringen i marxist-leninistisk ideologi, påverkan från sovjetisk och arabisk propaganda och kopplingen till den skuldproblematik och tabubeläggning av antisemitismen som var ett resultat av Förintelsen. (Kristen antisionism var, som jag visat, rotad i traditionell ersättningsteologi.)
Det finns ingen anledning att på ett generellt plan ifrågasätta äktheten i det engagemang för palestinierna som också kom till uttryck. Men detta kan inte förklara de irrationella föreställningar som projicerades på sionismen och Israel och som ledde fram till ett bejakande av statsutplåning (politicide).

EN SKILLNAD som Rosenberg tenderar att sudda ut måste också noteras. Den antisionism som i väst propagerades av extremvänstern och vissa kristna grupper från slutet av 1960-talet innebar något radikalt annorlunda än det motstånd mot sionismen som existerade inom stora delar av den europeiska judenheten före Förintelsen och staten Israels tillkomst.
Rosenberg ser inget problematiskt i antisionismens vägran att tillåta judar att själva avgöra sin identitet, i dess förnekande av judars rätt att definiera sig som ett folk och den därav följande stämplingen av sionismen som en icke-legitim nationell rörelse. Inte heller finner han några band till en traditionell antijudisk hållning i det principiella förnekandet av judars rätt till politiskt självbestämmande, i kravet att staten Israel måste upphävas eller elimineras. När jag hävdar att denna position är antijudisk och innebär ett angrepp på legitimiteten i den judiska existensen efter Förintelsen har jag fel, förklarar han.
Det är ett egendomligt resonemang. Teoretiskt sett skulle Rosenberg kunna ha rätt. Men det förutsätter att samma hållning tillämpas även på andra folk och stater. Ett synsätt som underkänner legitimiteten i alla former av nationalism, som kräver upphävandet av statsbildningar generellt, och som däri även inkluderar sionismen och Israel, behöver självfallet inte vara antisemitiskt. Problemet är dock att hållningen endast har gällt judisk nationalism och den judiska staten.
Det krävs att man blundar riktigt hårt för att inte se hur tätt förbundet antisionismens synsätt är med antijudiska perspektiv från det förflutna. Historiskt sett, påpekar statsvetaren Shlomo Avineri, "har antisemitismen alltid uppstått ur denna ovilja att acceptera judarna som dem de själva anser sig vara. Det är i denna djupare bemärkelse ... som antisionismen i sina grundläggande attityder är identisk med tidigare fomer av traditionell antisemitism. Precis som kristen teologi på medeltiden och modern rasistisk antisemitism, syftar samtida antisionism till att utplåna den judiska existensens grundläggande legitimitet."
En liknande tolkning gör en rad andra antisemitismforskare, däribland Yehuda Bauer, Robert Wistrich och Karl-Johan Illman.
Det absoluta kravet på Israels upplösning understöddes dock i antisionistisk agitation även av andra föreställningar och argument hämtade ur den antijudiska idéreservoaren, inte sällan övertagna från sovjetisk propaganda. Sionismen konstruerades genomgående som det judiska kapitalets projekt som i förening med världsimperialismen syftade till att konsolidera och intensifiera utsugningen av den fattiga världen.
Sionismens verksamhetsfält beskrevs ofta som globalt. Med Israel som redskap var, som tidningen Ungkommunisten uttryckte saken, målsättningen att "härska över marknader . . . utsuga, plundra och förtrycka alla världens folk". "Den roll Israel spelar som imperialistiskt instrument", klargjorde en artikel i Marxistiskt forum, "går ut på att dels hålla de arabiska folken svaga och splittrade och dels att ekonomiskt penetrera främst de afrikanska staterna".
De svenska antisionisterna övertog också den sovjetiska konstruktionen av sionismen som en rasistisk rörelse och av Israel som ett nytt Nazi-Tyskland vars politik utgjorde en repris av Förintelsen. Det är inte förvånande, hette det till exempel i Palestina-bulletinen, "att ´Det utvalda folkets teori´, drömmen om härskande och rasistisk överlägsenhet, påspädd av de sionistiska teoretikerna, fann gehör hos magnatjudarna runt om i världen". I en plädering för nödvändigheten att krossa den judiska staten formulerade tidningen Palestina-debatt slagordet för dagen: "Ned med nynazismen!"
Myten om judarnas (eller "sionisternas") makt över västvärldens medier och politik blev i antisionistiska framställningar ofta förklaringen till att svenskarna levde i okunnighet om sionismens och Israels verkliga syften och verksamhet. Med ett språkbruk närmast identiskt med dagens nazistiska vokabulär förklarade Palestina-bulletinen att svenska antisionister måste "motarbeta sionisternas förgiftningskampanjer i de västeuropeiska länderna".
Enligt den nymarxistiska vänstern skulle imperialistiska stater vinnas för socialismen genom revolution. Deras suveränitet och rätten till nationellt självbestämmande ifrågasattes dock inte.
Den judiska staten gick däremot inte att förändra. Alla dess påstådda defekter - rasismen, nazismen, exploateringen, herraväldesambitionerna etc - var inneboende och eviga. I detta fall var eliminering den enda möjliga lösningen.
Svenska antisionister svävade inte på målet. "Vi är för det totala förintandet av terror, rasist och fasciststaten Israel . . .", deklarerade Ungkommunisten. "Det rasistiska . . . Israel måste krossas", meddelade Internationalen. Det maoistiska Clarté, till vilket Göran Rosenberg hörde, proklamerade: "Mellanösternkonflikten kan bara lösas på ett sätt: att Israel upphör att existera som statsbildning och imperialistiskt brohuvud."
Elimineringen av Israel beskrevs ofta som en rent klinisk operation, ett kirurgiskt ingrepp som skulle befria världen från sjukdom. Det var inte fråga om att utradera en stat i vanlig bemärkelse, ett samhälle med en mänsklig dimension, utan en "bas", ett "instrument" eller "verktyg". I vissa fall användes en biologisk terminologi. Den judiska staten var en "främmande kropp", en "kräftböld" eller "smitthärd".
Enligt Rosenberg är den bild av antisionismen som här skisserats osann, trots att min bok belägger den med hundratals exempel. Några djupare länkar mellan antisionism och antisemitism existerar inte. Den antisionistiska vänstern eftersträvade endast "en sekulär och demokratisk stat" i Palestina. Själv bars han upp av "visionen av ett multietniskt och pluralistiskt samhälle".
Det låter ju trevligt, men jag har svårt att tro att Rosenberg verkligen menar allvar. Om demokrati var drivkraften, varför var det då nödvändigt att krossa Mellanösterns enda (om än bristfälligt fungerande) demokrati? Om det var demokrati och pluralism den antisionistiska vänstern brann för, varför hyllade då samma grupperingar samtidigt kommunistiska diktaturer som Maos Kina eller Stalinerans Sovjet? Och hur förenades vurmen för demokratiska värderingar med de återkommande beskrivningarna av Syriens och Iraks envåldshärskare som "progressiva"?

GÖRAN ROSENBERG förebrår mig för att ha lyft fram just Marx antisemitism. Lika gärna, skriver han, kunde jag ha pekat på judefientliga formuleringar hos Moses Hess. Nu hänvisar jag visserligen till att Hess influerade Marx. Men om jag inte minns fel var den svenska och europeiska extremvänstern marxistisk och inte anhängare av Hess. Att belysa Marx tänkande om judar är därför relevant för förståelsen av den socialistiska rörelsens antijudiska idéarv och dess påverkan på antisionismen.
Ett exempel på hur detta band kunde se ut kan hämtas från Palestinsk front, i vars redaktion Rosenberg ingick. I en rad nummer från slutet av 1960- och början på 1970-talet rekommenderar tidskriften sina läsare att studera just Karl Marx "Om judefrågan" för att vinna ökade insikter om sionismen och Israel. Detta var en text som identifierar judarna med kapitalism och hävdar att mänsklighetens befrielse kräver judendomens försvinnande.
I dag betraktar Rosenberg texten av Marx som en av sin tids "antijudiska traktater". Att en antijudisk traktat av gårdagens antisionister sågs som viktig för att förstå den judiska staten verkar inte bekymra honom.

HENRIK BACHNER

Får sionismen kritiseras?

KAN MAN i dag vara antisionist utan att vara antisemit? Nej, insisterar Henrik Bachner och underbygger sitt svar på mitt inlägg (DN 7/1) med att ur sin bok återge en rad exempel på att antisionism har varit och kan vara uttryck för antisemitism. På den punkten är vi dock uttryckligen överens, varför jag inte riktigt förstår på vad sätt Bachner invänder mot det som jag faktiskt påstår, nämligen att antisionism inte behöver vara antisemitism.
Låt mig ta det mycket enkelt. Jag delar Bachners uppfattning att antisionism blivit en täckmantel för antisemitism. I nazistiska kretsar är begreppen numera synonyma. I delar av den marxistiska och kristna vänstern, liksom i delar av den palestinska rörelsen och arabvärlden, har en föregivet antisionistisk retorik alltför ofta genomsyrats av antisemitiska föreställningar. Bachner har här inte bara rätt utan har också gjort en viktig forskningsinsats.
Det hindrar inte att antisionism också kan vara något annat. Precis som sionister kan vara något annat än en synonym för judar. Mitt problem med Bachners avhandling är att han ingenstans tydliggör den senare distinktionen, och därmed inte heller den förra.
Sionismen är en idéströmning inom judenheten, långt ifrån den enda, och därmed heller inte det enda uttrycket för judisk existens, varken i dag eller i går. Det är riktigt att sionismen efter Förintelsen och tillkomsten av staten Israel förvandlades från en liten idéströmning till en stor, att en majoritet av världens judar kom att känna samhörighet med den judiska staten, ja, att den i hög grad kom att definiera deras existens. Jag vill därtill påstå att den som förnekar den israeliska staten som sådan, oavsett dess politik, lagar eller idémässiga grundval, har en antijudisk avsikt. Detta borde jag ha gjort tydligt redan i mitt förra inlägg.
Likväl har sionismen förblivit en högst specifik idé, med tiden statsbärande, om den judiska existensens natur. Det är en idé som i sin segrande och statsgrundande variant hävdar att en judisk stat, nationaliseringen av judenheten om man så vill, är lösningen på det "judiska problemet". Och följaktligen en idé som i grunden hävdar att judarnas "förskingring" är ett problem, inte bara för judarna själva utan också för deras "värdländer". Det är en idé som förespråkar nationell separation som det slutliga svaret på antisemitistisk förföljelse.
Att ifrågasätta denna idé har naturligtvis en annan innebörd i dag än för sjuttio år sedan. I dag är den judiska nationen ett faktum. Striden om dess existens är avgjord. Däremot inte striden om sionismens anspråk på att företräda lösningen på "det judiska problemet", inte heller den sionistiska uppfattningen om den judiska statens roll och betydelse. Sionismen är i många avseenden oklar över vad som menas med en judisk stat och hur dess judiskhet ska upprätthållas, men anser likväl att judiskheten (etniskt definierad) är statens viktigaste värde. Vid en konflikt mellan judiskhet och demokrati (det demografiska problemet) sätter sionismen judiskheten främst. Detta gäller inte minst den nationalreligiösa form av sionism som i hög grad övertagit och vidareutvecklat den sekulära sionismens retorik och symbolik. Det är ur denna religiösa sionistiska idéströmning som den radikala judiska bosättarrörelsen har hämtat sina idéer och sina rekryter.

SIONIST OCH JUDE är således inte samma sak. Det finns judar som är sionister och judar som inte är det. Man kan vara emot sionismen utan att vara emot judar. Precis som man kan vara emot judar utan att vara emot sionismen (förekomsten av en sådan prosionistisk antisemitism berörs inte alls av Bachner). Sionismens idéer är inte sakrosankta ens i Israel. I det israeliska parlamentet sitter företrädare för såväl antisionistiska som ickesionistiska partier, i böcker och tidningar förs en animerad diskussion om statens konstitution, om religionens roll, om huruvida Israel ska vara en stat för sina medborgare eller en stat för världens judar. Ju mer Israel utvecklas till ett genuint mångkulturellt samhälle, med starka kontraster inte bara mellan dess judiska och icke-judiska invånare utan också inom den judiska befolkningsgruppen, desto mer problematisk blir sionismen som statsbärande idé. Problematisk blir sionismen också i takt med att judarna i Europa och Amerika söker egna, icke-nationella, "postsionistiska" fundament för sin existens.
Det kan således finnas många skäl att vara emot sionismen utan att vilja förneka "legitimiteten i den judiska existensen". Det kan till och med vara så, vilket Bachner ofrivilligt bekräftar, att sionismen genom att insistera på att judarna ska definieras som ett folk och en nation (och i logisk förlängning som nationella minoriteter i sina respektive "värdländer") förnekar legitimiteten hos varje judisk existens som vill definiera sig på annat sätt. Att vara emot sionismen betyder inte nödvändigtvis att förneka rätten hos de judar som så önskar att definiera sig som en nation (detta vore onekligen antisemitism), bara att bestrida idén om att alla judar så kan och bör definieras.
Likväl har Bachner, genom sin ingående redovisning av antisemitismens antisionistiska uttrycksformer, övertygande demonstrerat den slutgiltiga förgiftningen av själva termen "antisionism". Ett begrepp som så påtagligt införlivats med en rent nazistisk vokabulär kan enligt min mening inte längre användas för att beteckna en icke-antisemitisk kritik av sionismen. I Israel talar sionismens kritiker hellre om icke-sionism eller post-sionism för att tydligare markera att kritiken inte gäller staten Israels existensberättigande utan statens fortsatta roll och karaktär. Oavsett val av terminologi är detta en distinktion som måste kunna göras tydlig. Den hätska debatten kring "de nya historikerna" i Israel, det vill säga företrädare för en mera källkritisk och ideologikritisk israelisk självsyn, en icke-sionistisk historieskrivning om man så vill, visar på den fortsatt starka ideologiska laddningen av såväl definitioner som analyser på det här området.
Min bestående invändning mot Bachner är att han inte vidgår denna laddning och därmed inte heller det ideologiska ställningstagande han gör genom att definiera antisionismens idéer som inherent antisemitiska. Det är ett ställningstagande som medvetet eller omedvetet minerar marken också för en legitim kritik av sionismen och den judiska statens idémässiga grundvalar. Liksom för en mera förutsättningslös diskussion av den judiska existensens villkor.
Ett exempel på hur en sådan minering i praktiken kan gå till är Bachners egen polemiska metod: stämpling genom insinuation. I sitt genmäle drar han sig sålunda inte för att helt ogrundat associera såväl min person som min "antisionism" till grovt antisemitiska yttranden om staten Israel. Liksom han i sin bok inte drar sig för att i samma syfte gravt manipulera ett citat av mig från över trettio år tillbaka. Hade det gällt ett citat av en person som sedan dess inte lämnat några offentliga spår efter sig hade det möjligen kunnat passera som en missuppfattning. Men i mitt fall är det inte fråga om en missuppfattning utan om ett kalkylerat personangrepp. Bachner vet mycket väl vad jag under åren skrivit i frågan om antisemitism och sionism, rimligen har han läst min bok "Det förlorade landet" (där jag bland annat noterar hur antisemitismen smög sig in i 68-vänsterns antisionism), kanske också den av mig initierade och utgivna boken om Rami-Bergmanaffären (redigerad av Håkan Arvidsson), kanske rent av någon av mina många artiklar och kolumner i ämnet. Men det han väljer att stämpla mig med är ett antal anonyma "antisionistiska" pamfletter med vilka jag inte haft det minsta att skaffa. Vem vågar hädanefter ha en annan syn på sionismen än Henrik Bachner?
Den rent ideologiska dimensionen i Bachners analys av "antisionismen" blir om möjligt ännu tydligare när han i sitt genmäle väljer att raljera med mina formuleringar om "en sekulär och demokratisk stat" och "visionen av ett multietniskt och pluralistiskt samhälle".
"Det låter ju trevligt, men jag har svårt att tro att Rosenberg verkligen menar allvar", skriver han.
Låt mig försäkra Bachner att det är precis vad jag menar.

GÖRAN ROSENBERG