Krönika i Godmorgon världen, 7 april 2013

De papperslösa och vi

Det finns mellan 10 000 och 15 000 personer i Sverige utan laglig rätt att vara här. Ungefär 3000 av dem beräknas vara barn. Det ligger i sakens natur att vi inte vet exakt. Folk som gömmer sig går inte så lätt att räkna. Vi kallar dem numera papperslösa vilket betyder att de inte har några papper att visa upp om någon frågar efter dem i exempelvis tunnelbanespärren, vilket i princip betyder att vi alla bör gå omkring med papper som visar att vi har rätt att vara där vi är, vilket faktiskt är vad Schengenreglerna kräver. Är vi blonda och blåögda är risken liten att vi blir kontrollerade, är vi mörkhyade är risken större.

Det här är naturligtvis en påtagligt diskriminerande urvalsmetod som i praktiken delar in medborgarna i två kategorier; de som behöver ha papper på sig och de som inte behöver.

Visserligen tror jag att urvalsmetoden mindre har med det vi kallar rasism att göra än med något slags sannolikhetsbedömning, att det kort sagt lönar sig bättra att leta efter papperslösa bland mörkhyade än bland blonda och blåögda, men hur det än är med den saken så får hudfärgen inte tillåtas att spela någon roll.

Sannolikheten måste här ge vika för principen om likabehandling. Effektiviteten måste ge vika för anständigheten. Bättre att några papperslösa går fria än att diskriminering upphöjs till arbetsmetod. Till saken hör att inte heller slumpmässiga kontroller är en tillåten arbetsmetod inom Schengenområdet. För att kontrollera någons papper krävs särskilda misstankar.

Samtidigt är det oklart om det bara är detta som debatten handlar om. Några verkar vilja ifrågasätta den inre kontrollen som sådan, ja själva systemet med att människor som inte har laglig rätt att vara i landet får spåras och i värsta fall avvisas. Att om man väl har tagit sig in i Sverige och lyckats hålla sig gömd en viss tid så ska man få stanna oavsett papper.

Här håller jag inte med. Antingen har vi lagar för vilka som får bo och arbeta här och då måste de som bryter mot lagen rimligen få eftersökas enligt de regler som finns. Eller också bör man kräva att lagarna ändras. Ett alternativ vore att lämna Schengen och återinföra obligatoriska passkontroller vid nationsgränsen och avskaffa den inre kontrollen. Ett annat vore att införa helt fri invandring i Sverige vilket företrädare för både centern och miljöpartiet har förespråkat.

Om alla har rätt att vara här behövs inga kontroller.

Inga andra länder har såvitt jag vet fri invandring, och konsekvenserna för det svenska samhället är outredda, men det är onekligen en konsekvent hållning om man är emot jakten på papperslösa.

Mindre konsekvent är att både vara emot kontrollen och en reglerad asyl- och invandringspolitik, eller åtminstone inte låtsas om sambandet mellan det ena och andra,

Rent uppseendeväckande är att jämföra svenska tjänstemäns förvisning av papperslösa till sina hemländer med Adolf Eichmanns deportation av judar till Auschwitz, vilket en kulturskribent i Dagens Nyheter gjorde häromveckan. Förvisso kan svenska tjänstemän fatta felaktiga beslut och avvisade personer sändas tillbaka till både fattigdom och förföljelse, men svenska tjänstemäns syfte är inte att sända folk i döden vilket var Eichmanns syfte.

Kritiken mot ”jakten på papperslösa”, som det oftast heter, brister kort sagt i intellektuell hederlighet. Ett dilemma försvinner inte bara för att man ignorerar det.

Dilemmat är att rätten ibland kan strida mot rättskänslan. Rättskänslan kan mana oss att hjälpa människor i nöd oavsett om de har papper eller inte, i synnerhet människor vi möter ansikte mot ansikte. Många av oss skulle inte överlämna grannfamiljen till polisen, eller våra barns klasskamrater. Många av oss skulle inte vägra en svårt sjuk människa vård. Många av oss skulle inte slita upp apatiska barn ur deras sängar och sätta dem på ett plan hem. Många av oss skulle vägra jaga folk som inget hellre vill än att få stanna och göra rätt för sig. Många av oss skulle inte ange människor som gömmer eller skyddar papperslösa.

Lagen mot moralen, det kollektiva intresset mot det enskilda samvetet, så ser asylpolitikens ofrånkomliga dilemma ut – och det bör vi vara hederliga nog att se i vitögat