Jag ska rista in namnet på varenda stulen jordbit
och var bygränserna gick,
vilka hem som sprängdes i bitar,
vad för träd som rycktes upp,
vilka små vildblommor som krossades,
allt för att minnas. Och jag ska rista vidare
varje akt i mitt ödesdrama, varje fas i katastrofen,
allting, stort som smått,
i ett olivträd på gården till mitt hem.

Tawfik Zayyad
(Översättning Ulla Ericson och Hesham Bahari) 

 

 

 Jag har för mig att Tetleys slog upp luckorna tidigt den våren. Det betydde inte nödvändigtvis att våren var osedvanligt varm, bara att den inte var osedvanligt kall. Den lilla uteserveringen under de stora almarna i Kungsträdgården byggde sin verksamhet på att om det gick att sitta ute utan att frysa fast så skulle folk vilja göra det just där, och då var det lika bra att ha öppet. På Tetleys kunde man våren 1967 sitta en hel eftermiddag över en kopp bryggt te och se världen gå från mörker till ljus. I Vietnam var FNL på väg att ge USA-imperialismen en match, i Kina höll kulturrevolutionen på att rädda kommunismen ur den sovjetrevisionistiska återvändsgränden, i väst hängde monopolkapitalets existens på en sista skör tråd av falskt medvetande, och i de allt ljusare kvällarna syntes tillvaron kristallklar och genomskådlig. Mot slutet av maj måste det ändå ha varit ganska varmt, för jag minns bestämt hur det snabbt växande lövverket i de ännu osargade almträden kastade sin rastlösa, susande skugga över de allt svartare rapporterna från Mellanöstern.

***

Våren 1967 läste jag matematik vid Stockholms universitet och var sedan några månader medlem i Clarté, den gamla vänstersocialistiska studentorganisationen som blivit maoistisk och nu utgjorde den ideologiska och organisatoriska kärnan i den framväxande Vietnamrörelsen. Att jag gick med i just Clarté var kanske bara en tillfällighet (även om också tillfälligheter har sina orsaker). Att jag skulle närma mig den revolutionära vänstern var däremot oundvikligt. Knappa tre år hade gått sedan min ofrivilliga “nedstigning“ från pionjärlivet i Israel, och jag saknade fortfarande samhället med de stora vyerna, de utstakade målen och den ideologiska gemenskapen. Den svenska normalitetens mera vardagliga utmaningar och utsikter förmådde varken stimulera min energi eller entusiasm. I över ett halvår efter hemkomsten talade jag svenska med brytning, och långt längre levde jag i förvissningen om att Sverige var ett tillfälligt avbrott i vandringen mot högre höjder. Jag engagerade mig aktivt i en sionistisk ungdomsrörelse i Sverige, Ha’bonim (byggarna), lyckades två somrar i rad ta mig till Israel per tåg och båt förklädd till reseledare (första gången som sextonåring, må Reso och mina resenärer förlåta mig) och höll länge den sionistiska landningsbanan sopad och klar.

Den framväxande vietnamrörelsen, med dess påtagliga inslag av idealitet, självuppoffring och kollektiva ideal, både rubbade och förstärkte mina israeliska övertygelser. Den rubbade dem eftersom den vidgade perspektivet från Israel till världen, och därmed lossade mina band till Israel. Den förstärkte dem eftersom jag i vietnamrörelsens ideologi kände igen ideologin från Israel. I själva verket var det många som vid den här tiden nämnde Israel i samma andetag som Kuba, ett land med kollektiva jordbruk, socialistisk ekonomi och en demokratisk folkarmé på marsch mot yttre hot. 

Jag hade fram till nu haft föga anledning att ifrågasätta min bild av Israel. De etablerade svenska partierna, inte minst socialdemokratin och den kristna Broderskapsrörelsen, hade fortfarande en närmast utopisk inställning till den nya staten och dess institutioner. Den övriga vänstern var intresserad av annat. I Europa var Israel ännu det lyckliga slutet på Förintelsen, det dåliga samvetets absolution, de sociala efterkrigsdrömmarnas framgångsrika experimentverkstad. Det palestinska flyktingproblemet, i den mån det kom upp till diskussion, ansågs allmänt vara direkt eller indirekt självförvållat, eller i varje fall ingenting som staten Israel kunde lastas för. Palestinierna var ett arabiskt problem, inte ett israeliskt. Den högst genuina och tidvis blodiga historiska konflikten mellan de sionistiska nybyggarna och de ursprungliga invånarna bleknade snabbt bort. Nya fakta och nya gränser blev gamla och invanda. Ingen kunde heller rimligen uppfatta det lilla trådsmala Israel som ett hot mot arabiska intressen. Tvärtom. Det var arabstaterna som talade om att utplåna den judiska staten, som vägrade att erkänna den, ja ens att nämna den vid namn och som inte drog sig för att använda gamla tyska nazister som militära rådgivare.

Det fanns de som försökte hävda en delvis annan och mörkare bild av Israel, som använde ord som erövring, kolonisering och fördrivning, men få i Europa tog dem på allvar. 

Inte jag heller. 

 ***

Våren 1967 var jag och många med mig följaktligen djupt oroade för staten Israels existens. Under maj månad svartnade löpsedlar och förstasidor. Den 14 maj lät Egyptens president Gamal Abdel Nasser två armédivisioner korsa Suezkanalen in i Sinai och formera sig mot den israeliska gränsen. Den 17 maj krävde Nasser att FN skulle dra bort sina övervakningsstyrkor (UNEF) i Sinai, Gaza och Sharm el-Sheikh vid Tiransundet i inloppet till Röda havet, vilket FN:s generalsekreterare U Thant två dagar senare, till mångas förvåning, gick med på och verkställde. Den 22 maj blockerade Egypten Tiransundet för all trafik till den israeliska hamnen i Eilat, vilket skapade en “sanningens minut“ som tickade allt närmare. Den egyptiska och syriska retoriken blev öppet krigisk. Den 30 maj anslöt sig Jordanien till den egyptisk-syriska militärpakten. Den 4 juni anslöt sig Irak. Rapporterna från Israel registrerade häpnad, oro och en växande spänning i takt med att reserverna mobiliserades och ett de facto undantagstillstånd lägrade sig över landet. Vad som i april hade börjat som en allvarlig men ändå avgränsad militär skärmytsling mellan Syrien och Israel (som slutade med att sex syriska stridsflygplan sköts ner i en luftstrid nära Damaskus inför tusentals vittnen), hade i ett ödesmättat samspel av kränkt prestige, militär misstro, dåliga stormaktsintriger, strategiska felkalkyler och politiska låsningar eskalerat till randen av ett storkrig. Oavsett vad man ansåg om konfliktens historiska rötter och palestinaflyktingarnas sak, var det få som inte var oroade över tanken på att Israel skulle militärt besegras och politiskt utplånas. 

På Tetleys blandades så småningom oron med en ny, och inledningsvis återhållen, förvissning. Allt fler kamrater hade förstått att det världsrevolutionära avantgardet i Peking inte höll på Israel utan på arabstaterna. De försökte försiktigt hävda att pressuppgifterna om den arabiska uppladdningen var osanna, att det var Israel som ville provocera fram ännu ett erövringskrig, och att i kampen mellan imperialismen och folken i den tredje världen stod Israel på imperialismens sida. Stödde man FNL i Vietnam, kunde man inte stödja Israel i Mellanöstern. Återhållsamheten i argumentationen berodde, tror jag, på att ingen ännu var riktigt övertygad. I varje fall inte om hur ett krig mellan Israel och de omgivande arabstaterna skulle sluta. Och oavsett den längre historieskrivningen och Israels eventuella roll i den västliga imperialismens planer, liknade utvecklingen i maj 1967 bra mycket en ensidig egyptisk-syrisk militär upptrappning uppbackad av Sovjetunionen. Den israelkritiska analysen var dessutom ofta hämtad direkt från Peking Review, som de mest medvetna kamraterna prenumererade på och som med sitt tunna rispapper och sin speciella lite söta doft kom neddimpande i brevlådan varje vecka med det revolutionära världsproletariatets senaste synpunkter på läget, men som i “oöversatt“ skick bara kunde övertyga de närmast troende. Att bulletinerna ur denna tidning över huvudtaget användes som underlag för politiska ställningstagande kan i efterhand förefalla märkligt, men ofta nog bekräftade de bara en världsbild vi redan hade.

I fallet Israel bekräftade de för min del ingenting. Här såg jag bara det revolutionära språket i dess kalla, kompromisslösa, klyschfyllda stelhet, och mina ännu sköra maoistiska väggar började sakta gunga i kapp med almgrenarna i de ännu kyliga vårvindarna från Strömmen. Jag kunde inte begripa hur kamrater som nyss hade saknat eller haft vagt positiva uppfattningar om Israel, kunde vända på klacken med sådan tvärsäkerhet. 

Också sedan den häpnadsväckande snabba och totala israeliska segern, jag tror häpnadsväckande också för dem som hoppades(?) på nederlag, lättat en smula på den känslomässiga spänningen runt teborden, fortsatte diskussionerna om Israel, Vietnam och världsrevolutionen. Samtidigt verkade saken utdiskuterad. Med en lättnadens suck återgick man till de större och enklare punkterna på dagordningen. Bara ett fåtal inom den revolutionära vänstern föreföll beredda att pröva frågan förutsättningslöst. Inte bara Kina utan också Sovjetunionen och de antiimperialistiska befrielserörelserna i den tredje världen stod ju på arabernas sida, vilket skapade en förbluffande bred vänsterfront i Israelfrågan. Den ideologiskt korrekta huvudlinjen gick ut på att Israel var en kolonial skapelse och måste bort, eller som vårt dåtida orakel Jan Myrdal skrev i Aftonbladet den 25 juni 1967: “Nu som då finns bara en lösning: ett Palestina som inte vilar på rasideologi; som erkänner människornas lika värde oavsett ras och religion. Det innebär staten Israels upplösning, de arabiska flyktingarnas återvändande…“ 

Också de inom vänstern som hade “hållit“ på Israel i kriget, kunde i lättnaden efter segern sluta upp bakom en i mitt tycke plakatmässig och pliktskyldig israelkritik. Det fanns genuint pålästa kritiker, dåvarande ungliberalen Per Gahrton var en av dem, men inte heller han var beredd att acceptera en judisk stat i Palestina, bara en “garanti för att de människor som idag bor i Israel får bo kvar och tillförsäkras en trygg framtid“.[1]

För egen del var jag fast beslutsam att försöka rädda min hårt ansatta världsbild, i första hand genom att visa att Israels sak inte stod i motsättning till alla de andra och större saker jag hade enrollerat mig för. Redan före krigsutbrottet, den 1 juni 1967, hade jag fått in en artikel på Aftonbladets ledarsida där jag argumenterade för stöd till Israel i den pågående konflikten:

“Kämpade inte israelerna en bitter kamp mot engelsmännen under de senares kolonialvälde i området? Är det inte israelerna själva som gjort ett fantastiskt uppbyggnadsarbete i landet? Israel är inget mönsterland och behöver inte svepas i ett romantiskt skimmer av nybyggar- och pionjäranda för att var och en måste inse att Israel inte får utplånas. Som socialist anser jag att ett aktivt stöd åt araberna i denna fråga inte befrämjar socialismen i denna del av världen utan endast kan leda till en blodig massaker på människor som alla kämpar för en värdig existens.“

 ***

Snarast möjligt efter kriget reste jag till Israel för att samla material och argument. Jag damp ner i slutet av juni, när ingen ännu hade hunnit vänja sig vid tanken på att Israels arméer stod vid Jordanfloden, vid Suezkanalen och några futtiga lättframkomliga mil från Damaskus. Inga erövringar verkade ännu permanenta, förutom Jerusalem. En vecka efter krigsslutet, den 19 juni, antog den israeliska regeringen till och med en plan där huvuddelen av de ockuperade områdena erbjöds i utbyte mot erkännande och fred. Kanske för att den visste vad svaret skulle bli.I alla händelser var krigets fredsmoment snabbt överspelat, och dess ockupationsmoment allt mer dominerande.[2]Nya geografiska och demografiska fakta började skapas, inte minst i Jerusalem med omnejd. De arabiska kvarteren runt klagomuren revs. Byar som hade stått olämpligt, stod där inte länge. Kartor utan den gröna stilleståndslinjen började ges ut. Jag kastade mig över nyutkomna tidningar och tidskrifter, inledde diskussioner med alla och envar, for omkring på de ännu rykande och helt folktömda Golanhöjderna, fick höra talas om de nya stora flyktinglägren på andra sidan Jordan, noterade den snabbt växande opinionen för ett Storisrael, lärde för första gången känna judiska israeler som var kritiska till sionismen som idé och staten Israel som verklighet, och fick mina första palestinsk-arabiska kontakter. Nya historieskrivningar stoppades i händerna på mig, gamla sanningar frågasattes, och dittills okända utsiktspunkter bestegs. Jag minns denna första efterkrigssommar i Israel som en tid av lättnad, hopp, förvirring och en molande känsla av bedrägeri. 

Det var den sommaren jag upptäckte landet under stenarna.

 *** 

Paradoxen med den israeliska ockupationen av nya territorier, var att den gjorde tydligt att staten Israel inte var en fråga om enbart territorium. Före 1967 kunde man få uppfattningen att om bara Israel fick säkra och erkända gränser, skulle konflikten vara ur världen och fred utbryta. Efter 1967 stod det snart klart att det judiska territoriets geografiska dimensioner var underordnade dess ideologiska. Det centrala var territoriets judiskhet, inte dess omfång. De som var emot att behålla de ockuperade områdena, var det i regel av omtanke om staten Israels judiska karaktär. De som ville annektera, ville också kolonisera och “judaisera“. 

Före kriget 1967 hade den ideologiska erövringen av jorden ägt rum inom ramen för den “gröna“ stilleståndslinjen, dels genom en fortsatt men föga uppmärksammad judaisering av arabisk jord främst i Galiléen där araber fortfarande var i majoritet, dels genom bevattning och uppodling av nordvästra Negevöknen mellan Beer Sheba och Gaza. Kolonisering av jord hade blivit inrikespolitik. Kravet på säkra och erkända gränser var också ett krav på erkännande av Israels territoriella judaisering. 

Efter kriget 1967 var Israel i besittning av områden som hade ett minst lika stort emotionellt, historiskt och religiöst värde som någonsin områdena längs kusten och i Galiléen. Om judarna kunde hävda en historisk rätt att judaisera de forna arabiska städerna Haifa, Tiberias eller Jaffa, kunde de rimligen hävda en ännu större rätt till Hebron och Jerusalem. Och om de inte kunde hävda rätten till Judéen och Samarien, på vilka grunder hade de då rätt till Galiléen?[3]

De som fruktade de upprivande konsekvenserna av frågan ställde den inte. De som inget hellre ville än att ta konsekvenserna, ställde den med allt större frenesi. “Landet är vårt, om vi ockuperar och bygger upp det“, hette det i ett av de upprop som ganska snart efter krigsslutet gav uttryck åt de nya stämningarna i Israel.[4] Kriget 1967, som utkämpades till försvar av vad de flesta i omvärlden hade kommit att acceptera som ett legitimt territorium, slutade i erövringen och ockupationen av ett uppenbart illegitimt. Med de framväxande ideologiska anspråken på de nya territorierna drogs även anspråken på det gamla territoriet fram i ljuset igen. 

Före kriget 1967 kunde sionismen framgångsrikt rättfärdiga sitt statsbyggarprojekt genom hänvisningar till Förintelsen, det europeiska sveket, världssamfundets ansvar för judarna, Israels litenhet och svaghet, arabernas storhet och oförsonlighet och omvärldens beundran för det israeliska samhällets sociala livskraft. Den omsorgsfullt odlade sionistiska myten att judarna hade kommit för att leva i fred, att den ursprungliga kolonisationen inte hade skadat Palestinas araber utan tvärtom gynnat dem, att det var araberna som hade förorsakat flyktingproblemet, att det var araberna som hade valt krig, att det inte rådde någon motsättning mellan sionismens intressen och den arabiska lokalbefolkningens, var fortfarande trovärdig i stora delar av omvärlden. 

Efter kriget 1967 började rätten till kolonisering, judaisering och annektering av militärt ockuperade områden att formuleras i termer av makt, mission och historisk rätt, därtill med en all skarpare messiansk-religiös underton. Motsättningen mellan judiska intressen och palestinsk-arabiska blev öppen och omaskerad. Under en tid motiverades de nya kolonisatoriska anspråken med behovet av ökad säkerhet och försvarbara gränser, och präglades åtminstone från arbetarpartiets sida av retorisk försiktighet och dubbeltydighet. Men anden var redan ute ur flaskan. 1967 sades saker öppet som nyss bara hade sagts mellan skål och vägg. Gömda och glömda fakta och argument kring den gamla koloniseringen, drogs nu fram för att motivera en ny. Kriget 1967, som till det yttre varit ett krig mellan stater, avtäckte med obönhörlig tydlighet den underliggande konflikten mellan en ideologi byggd på kolonisering av jord och de människor som stod i koloniseringens och ideologins väg. Det var ett krig som gjorde flyktingar till palestinier. Och fredliga pionjärer till väpnade bosättare.

De judiska israeler som insåg det historiska dilemmat, och kanske alltid hade gjort det, ville i första hand dra en klar gräns mellan de nya territorierna och de gamla. Om det inte gjordes en skarp distinktion mellan judarnas rätt i det gamla Israel och judarnas rätt i Judéen och Samarien, skulle arbetarsionismens ideologiska bygge rasa samman. Om de religiösa bosättare som försökte kolonisera Hebron fick status av sionistiska pionjärer, skulle statusen på sionistiska pionjärer sjunka radikalt och kampen för staten Israel befläckas. 1967 var inte 1948. De försökte, så långt det gick, att värja den gamla sionismen mot den nya, men förgäves. När inte den egna historien vändes emot dem, slogs de i huvudet av ständigt nyskapade historiska fakta. Åren efter 1967 föröddes den arbetarsionistiska ideologin av sina egna inre motsättningar. Kvar blev ett slagfält av nakna intressekonflikter mellan judar och icke-judar, av oförblommerad militär ockupation, av nyväckta etniska och messianska anspråk på jorden, av cynism och självbedrägeri och, hos några få, av omprövning och motstånd.

 ***

För mig var det hela en djupt omskakande upplevelse. Jag hade naturligtvis förstått att min ungdomsbild av Israel var selektiv och naiv, att det fanns saker att upptäcka som jag inte hade ens hade förstått att leta efter, än mindre ta till mig. Redan före resan 1967 hade jag åtminstone på ett teoretiskt plan fått klart för mig flyktingproblemets dimensioner, och jag började sakta rubbas i min väl innötta föreställning om att sionisterna hade bebyggt ett tomt land, eller i varje fall ett land där de inte inkräktade på någon. Jag var redo att hitta fläckar på solen, att nyansera min bild av Israel, att möta kritiken på halva vägen, för att därigenom rädda åtminstone något av mitt eget förflutna.

Men ingenting kunde förbereda mig för den känsla av tomhet och bitterhet som spred sig i takt med att de ideologiska slöjorna revs bort och den ena pionjärmyten efter den andra skars i strimlor. Tätt, tätt under det land som jag en gång hade rotat mig i och älskat, låg ett land fyllt av våld, oförrätter och hat. Och däremellan ett växande lager av lögner, historieförfalskningar och nedplöjda husgrunder. Jag kände mig lurad, bedragen och berövad mina minnen. Jag föll från hög höjd, och jag slog mig hårt.

Ingenting i Israel var sig längre likt. Mitt bekymmerslösa, soliga, sorlande Tel Aviv hade blivit en främmande och ogästvänlig stad. Människor jag nyss hade stått nära blev onåbara. Den politiska förljugenheten gjorde mig illamående. Den historiska omedvetenheten och likgiltigheten blev mig outhärdlig. Jag trädde ut ur cirkeln av underförstådda koder och signaler, och blev en utanförstående med oacceptabla, farliga tankar i huvudet, spänd inför varje nytt möte och samtal. Jag byggde sakta upp ett dubbelliv, med pliktskyldiga relationer till dem jag inte längre kunde tala öppet med, och konspiratoriska relationer till de få vänner som delade mitt nyvunna utanförskap. Jag kunde inte längre resa genom landet utan att se svarta hål i landskapet, vad som fattades snarare än vad som fanns. En gång hade jag fotvandrat kors och tvärs genom Israel utan att lägga märke till de övervuxna stengrunderna, de halvt raserade gravmonumenten som ibland stack upp i åkerkanterna, de spridda resterna av husväggar och stenmurar. Nu såg jag stenarna överallt. Och vände på varenda en av dem. Jag blev besatt av att spåra namnen på de byar som nu låg begravda under husen och stenarna och lundarna och fälten i det nya Israels kibbutzer och moshaver. Dessa nyss så lockande kollektiv, vars karakteristiska infartsskyltar med symbolen för Keren Hayesod, den judiska jordfonden, en gång hade signalerat framtid och gemenskap, såg jag nu som ideologiska bastioner i ett system byggt på erövring, utestängning och fördrivning. På alla de punkter där jag en gång hade identifierat mig med sionismen, identifierade jag mig nu med dess historiska kritiker. 

Omprövningen var förvisso radikal, men den skedde inte över en natt. I över ett år värkte magen, och ganska länge därefter också. Det var en omprövning förenad med påfrestande personliga konflikter. Det var den mest smärtsamma, mest genomtänkta och mest djupgående av mina politiska erfarenheter. Det jag lärde mig under de intensiva resorna och undersökningarna somrarna 1967, 1968, 1969 och 1970 skulle göra mig fysiskt immun mot alla former av patriotisk retorik och etniska lojalitetskrav. I efterhand står det klart att det var Palestinafrågan som dessa år höll mig kvar inom den revolutionära vänstern, och inte tvärtom. På denna för mig avgörande punkt hade “vänstern“ haft rätt och jag fel. De flesta av de israeliska kontakter och vänner jag fick under dessa omprövningens år, tillhörde i regel också olika revolutionära vänsterorganisationer, vilket dock mera var ett sociologiskt fenomen förorsakat av det konformistiska ideologiska trycket i Israel än en nödvändig följd av det kritiska ställningstagandet i sig. Man behövde rimligen inte vara socialist eller kommunist för att reagera mot fördrivningen av folk, mot den etniska monopoliseringen av jorden, mot den öppna och dolda diskrimineringen av landets arabiska invånare. Kritiken mot sionismen var i den delen baserad på elementära liberala och demokratiska värden om alla människors lika värde, om allas lika rätt inför lagen, om allas rätt att köpa och bruka jord, om allas rätt att röra sig fritt i landet. 

Vad den revolutionära vänstern, till skillnad från andra, tycktes erbjuda var en tilltalande smärtfri utväg ut ur konflikten. I ett helt nytt samhälle skulle de forna motsättningarna lösas, de forna fienderna förbrödras och de befästa gränserna ersättas av socialistisk gemenskap. Mot den existerande verkligheten ställdes en radikalt annan, med övergången dem emellan höljd i ett skonsamt dunkel. “Ett demokratiskt samhälle för judar, muslimer och kristna“ var det allt förlösande banér under vilket vi samlades, och under vilket vi snart började träta om strategier och innebörder. Och där vi undan för undan blev varse verklighetens små irriterande gråzoner.

Detta var inte det enda område där dåtidens vänster formulerade bra samhällskritik men ohållbara lösningar. Kritiken av kapitalismen var ofta träffande och giltig, lösningarna var det aldrig. Vi var många som kom till vänstern via kritiken, för att fastna i dess lösningar. På samma sätt var det i Israel. Vänstern hade i mina ögon formulerat den mest genomträngande analysen av sionismen och konfliktens rötter, men svävade i det blå när det gällde lösningarna. Kanske var det benägenheten att sväva i det blå som i själva verket gjorde kritiken möjlig att bära och framföra. Att ställa sig utanför den israeliska gemenskapen betingade ett högt pris, och problemet med Israel var att en giltig kritik inte nödvändigtvis betydde att det fanns en giltig lösning. Det politiskt möjligas logik var inte alltid upplyftande. 

I mitt fall skärptes kritiken av den kompakta oförståelsen, för att inte säga uttalade fientligheten i min närmaste omgivning. Också de i mitt tycke elementära fakta som jag omsorgsfullt dokumenterade och presenterade, förnekades eller ignorerades. Ganska snart fick jag en förrädarstämpel på mig. Jag var en judisk självhatare som förnekade mitt eget folk och ursprung. Alla tog för givet att jag var israelkritisk därför att jag var “vänster“, inte därför att jag hade något att säga. Jag kände mig snart inte bara bedragen (på mitt förflutna), utan också beljugen (om mina motiv). Jag kände mig som den israeliska judinnan Irit i David Grossmans bok, Se den andre, som när hon gifter sig med Rasan, en muslimsk arab, upptäcker sig leva i ett främmande och skrämmande land: 

“Jag var antagligen oerhört naiv när jag levde i Tel Aviv… Staten var något heligt för mig. Jag var mycket patriotisk. Plötsligt började jag vakna upp. Jag träffade Rasan och då fick jag bevittna saker som jag inte trodde kunde hända här. Jag började bli rädd. Jag upptäckte alla möjliga saker som jag inte hade känt till om judarna, mitt folk. Världen förändrades inför mina ögon. Jag fruktade för mitt liv och för min partner. Jag tänkte, att om de kommer en dag och bankar på dörren och för bort oss, så kommer ingen att lyfta ett finger för vår skull.“

 ***

När dörren till landet under stenarna hade öppnats var ingenting längre som förut. Jag såg saker som jag inte tidigare hade sett, och det jag tidigare hade sett låg nu bakom en ogenomtränglig vägg av glas. Mina hårt gjutna känslomässiga länkar med landet bröts sakta upp. Det landskap vars dofter, färger och ljus nyss hade framkallat minnet av vandringar och vänner och vida vyer, framkallade nu bara känslan av något för alltid förlorat. 

Om något hade gått förlorat också för mig, vad hade då inte gått förlorat för dem vars land låg under stenarna? Under åren som följde kunde jag ibland höra deras röster: 

“– Vi är från Ruwais…

– Vi är från al-Hadatha…

– Vi är från ad-Damun…

– Vi är från Mazraa…

– Och vi är från Saab…

– Vi är från Miy’ar…

– Och vi är från War’at as-Sarris…

– Vi är från as-Seeb…

– Vi är från el-Bassa…

– Vi är från el-Kabri…

– Vi är från Ikrit…

– Vi är från Kufr Bir’im…

– Och vi är från Dair el-Qasi…

– Vi är från Saasaa…

– Vi är från el-Ghabisiy…

– Och vi är från Suhmata…

– Vi är från as-Safsaf…

– Och vi är från Kufr Inan…“[5] 

Vad hade jag upptäckt? Människans natur och historiens obevekliga gång, sa de som visste men inget tidigare hade sagt. Historien var full av folk som hade fördrivit andra folk, av folk som hade flyttat frivilligt eller förflyttats, av länder som hade erövrats, av gränser som hade dragits om och dragits om igen. Palestinierna var senkomna främlingar utan djupare anknytning till landet. Judarna hade gjort rätt för jorden, odlat upp den, bebyggt den, gjutit sitt blod för den.[6] Dessutom saknade araberna kunskapen, tekniken, förmåga och viljan att bruka jorden med moderna metoder, varför det var bättre för alla om judarna tog över. Särbehandlingen av araberna (i den mån den erkändes) var motiverad av säkerhetsskäl. Befolkningar och byar låg strategiskt olämpligt till. Åkrar kunde bli uppmarschområden. Olivlundar kunde gömma terrorister. 

Det jag hade upptäckt var dock något mer än historiens obevekliga gång. Det var historiens medvetna tillrättaläggande. Det var historiens yttre och inre bedrägeri. Det var de tidigt gjorda vägvalen, de alltför tidigt avgjorda debatterna, de till omständigheternas tvång förklädda valmöjligheterna. Ein brira, sa man i Israel, inget val. Vad jag upptäckte var att det hade funnits val, och att Israel hade valt. Kanske de som nu sa vad de tidigare inte hade sagt hade rätt; Israel hade bara gjort som alla andra nationer och stater i historien. Judarna hade gjort med palestinierna som ryssarna med volgatyskarna, eller polackerna med ostpreussarna, eller turkarna med grekerna (1923), eller amerikanerna med indianerna, eller serberna med de muslimska bosnierna. De judiska skälen var bara så mycket mer behjärtansvärda. 

Och så kanske det hade varit, vi hade bara gjort som alla andra, men det var inte vad jag hade fått lära mig. Jag hade fostrats i övertygelsen att Israel var en välsignelse inte bara för judarna utan också för araberna, att sionismen var en rörelse för judarnas återupprättelse, inte för någon annans underkastelse. Vi hade inte tagit någonting från någon, inte erövrat något som inte var vårt, inte odlat något som inte väntade på att uppodlas. Vi bar våra vapen i självförsvar, inte för att beröva någon jord och rättigheter. Jag hade levt i tron staten Israel var en stat som erkände alla människors lika värde och rätt, och att arabernas fortsatta utanförskap var följden av deras självvalda oförsonlighet. 

Vad jag upptäckte var att jag hade levt i en lögn. 

 ***

Allra tätast vävdes den officiella lögnen kring tiden före och efter självständigheten 1948, eftersom det var här som konflikten mellan den fredliga samexistensens teori och den judiska koloniseringens praktik ställdes på sin yttersta och allt upprivande spets. Bildandet av en judisk stat var den sanningens minut då sionismen tvingades konkretisera sina deklarerade demokratiska och universella ideal i termer av militära mål, geografiska gränser och nationella lagar. Här ställdes sionismen inom loppet av ett par år inför den ena historiskt avgörande valsituationen efter den andra – och valde konsekvent den territoriella erövringens och den etniska rensningens logik. Mellan den israeliska självständighetsförklaringens ord den 14 maj 1948 om “full social och politisk jämlikhet mellan alla medborgare, utan hänsyn till religion, ras eller kön“ och den medvetna fördrivningen och deklasseringen av Palestinas arabiska invånare, uppstod en klyfta som bara kunde överbryggas med hjälp av massiv verklighetsförfalskning.

Fram till nu hade ingen tvingats att i praktiken visa vad som menades med en judisk stat. Ja, själva idén om en judisk stat hade i stort sett varit tabu i den offentliga diskussionen fram till 1937 då den brittiska Peelkommissionen lade fram sitt förslag till en delning av Palestina i en judisk och arabisk del, där araberna inledningsvis var i majoritet i bådadera.[7] Kommissionen drog den till synes logiska konsekvensen av förslaget och föreslog en omflyttning (transfer) av en kvarts miljon araber från det tilltänkta judiska området till det arabiska, och omflyttningen av något tusental judar i andra riktningen. Samma idé återfanns i det brittiska labourpartiets oppositionsprogram från 1944, som generöst rekommenderade evakuering av Palestinas araber till de kringliggande arabländerna. Tanken att få bort araberna ur den tilltänkta judiska staten fanns naturligtvis öppet uttalad hos Jabotinskys och Begins revisionistiska rörelse, men periodvis också hos arbetarsionismen. En av dess ledare, Berl Katzenelson, såg framför sig stora befolkningsomflyttningar i spåren av andra världskriget, bland dessa ett utbyte av judar mot araber inom ramen för en nyordning i Mellanöstern. Ben Gurion var öppet positiv till idén, bl a i ett tal på den sionistiska världskongressen i Zürich i augusti 1937, men reserverade sig så småningom av praktiska och taktiska skäl. Ytterst få judar i Palestina hade dock några moraliska eller principiella invändningar. “Majoriteten såg det som en bra sak, som man dock om nödvändigt kunde klara sig förutan.“[8]

Idén om transfer tydliggjorde mer än något konfliktens karaktär av nollsummespel. Den enes bröd var den andres död. Jord till judiska nybyggare betydde jord från palestinska araber. Judisk majoritet betydde arabisk minoritet. Judisk stat betydde en stat där icke-judar var i underordnad särställning. När målet om en judisk stat för första gången öppet proklamerades av Ben Gurion, vid en specialinkallad sionistkonferens på hotel Biltmore i New York den 11 maj 1942, i den växande skuggan av Förintelsen, omnämndes de arabiska palestinierna endast som “våra arabiska grannar“, inte som presumtiva medborgare i den framtida judiska staten.[9] Till vilken grad denna konfliktens hårda kärna dittills hade rationaliserats bort, framgick av den chockade reaktionen hos de sionister som starkast internaliserat myten om sionismen som en gemensam judisk-arabisk välgörare: “Ben Gurions förslag bortser fullständigt från det faktum att en miljon araber lever här tillsammans med oss – som om de över huvudtaget inte existerade“, skrev Ha’shomer Ha’tzairs ledare Meir Yaari.[10]

Vid tidpunkten för antagandet av FN:s delningsplan i november 1947 var konflikten möjlig att kvantifiera i termer av människor och jord. I en oerhört komplicerad gränsdragning, med särskilda enklaver och frizoner för att så långt möjligt separera folkgrupperna, tilldelades den judiska staten över hälften av Palestinamandatets yta trots att judiska institutioner vid den här tiden ägde cirka 7 procent av jorden. I den tilltänkta arabiska staten ägde araber tre fjärdedelar av jorden, i den tilltänkta judiska staten ägde de en tredjedel och var även där i knapp befolkningsmajoritet. Araber ägde också det mesta av jorden (åttio procent) i den föreslagna internationaliserade zonen runt Jerusalem. I den judiska delen var knappa tio procent av jorden i judisk ägo.[11]

Hur lite jord de sionistiska institutionerna hade lyckats förvärva under fyrtio års kolonisering framgick av att de inte ens i det betydligt större territorium som blev resultatet av kriget och vapenstilleståndet 1949 ägde mer än drygt 8 procent av jorden. Tillkom några procent mark som hade tillhört den brittiska mandatregeringen, men som mest bestod av oländig terräng, vägar och skogsområden. Resten av jorden, särskilt den odlingsbara, var i arabisk privat eller institutionell (religiös) ägo. 

Tretton år senare, 1961, var över 92 procent av staten Israels jord i de facto judiska händer och drygt 7 procent i arabiska.[12] Denna enorma jordöverföring hade åstadkommits genom att den sionistiska rörelsen, under och efter kriget 1948-49, lyckades omvandla militär erövring och kontroll av jorden till ett formellt juridiskt ägande av den, ofta under utövande av fysiskt och legalt övervåld. De vitt spridda uppgifterna om att araberna flydde självmant och lämnade efter sig tomma hus och åkrar som ostraffat kunde tas över av nyanlända judiska immigranter, var en läglig men delvis falsk beskrivning av vad som i huvudsak ägde rum. Många araber flydde förvisso, som människor alltid flyr i krig, men de många som efter kriget försökte återvända, återvände till avspärrade byar, sprängda hus och beslagtagen jord. Skillnaden mellan flykt och medveten fördrivning var ibland obefintlig. Om inte annat så låg det i det sionistiska projektets intresse att så mycket som möjligt av Palestinas jord gjordes tillgänglig för judisk kolonisation. 

Den första militära operationerna för att säkra judisk kontroll av territorier i arabisk ägo ägde rum tidigt på våren 1948, före det brittiska mandatets upphörande och före den israeliska självständighetsförklaringen. En sedan länge förberedd plan, Tochnit dalet, plan D, utarbetad av Yigael Sukenik (sedermera Yadin), Haganas befälhavare under kriget, sattes då verket med syftet att “vinna kontroll över den hebreiska statens territorium och försvara dess gränser“.[13] Den omfattade åtta huvudsakligen offensiva krigsoperationer som dels avsåg att förbinda det avstängda Jerusalem med det judiska territoriet, dels utvidga territoriets gränser. Under ofta hårt arabiskt motstånd, lyckades de judiska styrkorna inta flera områden som i FN-planen hade tilldelats araberna eller ingick i den FN-övervakade internationella zonen runt Jerusalem. Städer som Tiberias, Haifa, Jaffa (med status som särskild arabisk enklav), Safed och Akko (i den arabiska delen) tömdes helt eller delvis på sina arabiska invånare. I händelse av motstånd föreskrev planen att “den fientliga styrkan skulle förintas och befolkningen fördrivas bortom statens gränser“.[14] Det var också under den här perioden, natten mellan den 9 och 10 april 1948, som massakern i Deir Yassin, en arabisk by utanför Jerusalem, ägde rum och 250 invånare, män, kvinnor och barn, mördades under demonstrativt bestialiska former. Dådet som genomfördes av medlemmar i de väpnade judiska nationalistorganisationerna Irgun (Etzel) och Lehi (Sternligan), spred avsedd och förutsägbar skräck bland Palestinas arabiska invånare och stärkte den psykologiska krigföringen mot landets övriga araber.[15]

Fram till mars 1948 hade inte en enda arabisk by utrymts eller evakuerats, men under de två månader som följde lyckades de judiska styrkorna genom ett medvetet utnyttjande av britternas gradvisa tillbakadragande, erövra och delvis tömma arabiskbefolkade områden såväl inom som utanför de zoner som tilldelats dem av FN. Operation Yiftach inledd den 28 april rensade östra Galiléen från araber. Operation Chametz inledd den 27 april tog kontroll över arabiska byar runt Jaffa för att förbereda dess slutliga erövring. Operation Matateh (sopkvast) inledd den 3 maj erövrade och förstörde de arabiska byar som förband Tiberias med östra Galiléen. Operation Ben Ami inledd den 14 maj erövrade Akko och rensade delar av västra Galiléen från araber. [16] Den militärt ansvarige för de koordinerade aktionerna, dåvarande Palmachkommendanten Yigal Allon, har sedermera sammanfattat syftet och resultatet: “Tack vare dessa lokala offensiver säkrades det judiska territoriets kontinuitet, liksom våra styrkors inträngande på arabiskt område. Den omfattande arabiska flykten underlättade för våra styrkor att kontrollera stora landområden, samtidigt som de utgjorde en belastning för fienden som tvingades satsa all sin energi på att ta emot och organisera flyktingar. Det är lätt att föreställa sig den känsla av nederlag som dessa flyktingar förde med sig till de arabiska områdena. Hade inte den arabiska invasionen kommit emellan, hade det inte funnits några hinder för Haganas styrkor att i samma offensiv nå västra Israels naturliga gränser, eftersom de lokala fiendestyrkorna vid det här laget var helt paralyserade.“[17]

De arabiska staternas attack mot Israel den 15 maj hade det klart uttalade syftet att omintetgöra den judiska statsbildningen och delningen av Palestina, men kom i praktiken att hejda en fortsatt judisk erövring och evakuering av hela det forna brittiska mandatet. Så sent som i september 1948, under ännu rådande vapenvila, planerade Ben Gurion att invadera hela Västbanken, “sedan han frågat Yigal Allon hur många araber som kunde beräknas fly från området och Allon svarat honom: ’Så många du bestämmer.’“ Enligt Ben Gurions anfallsplan skulle en stor israelisk styrka överflygla fästningen i Latrun och i en enda framstöt nå västra Jordanstranden för att där förena sig med enheter som i en vid båge hade avancerat söderifrån och inringat Jerusalem och Judéen. “Jag utgick ifrån“, noterade han senare, “att de flesta av Jerusalems, Betlehems och Hebrons araber skulle fly, precis som araberna i Lydda, Jaffa, Haifa. Teiberias och Safed, varvid vi skulle ha full kontroll över hela landet norr och söder om Jeriko.“ Dagen innan operationen skulle sättas i verket mördades FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem av Sternligans män, och planen omintetgjordes. Ben Gurion uttryckte vid flera tillfällen uppfattningen att den uteblivna erövringen av Västbanken var en källa till “sorg för generationer“.[18]

I stort sett samtliga sionistiska militära aktioner under den här tiden kunde ändå med viss trovärdighet framställas som led i kampen för judisk överlevnad. Erövringar och evakueringar kunde hävdas vara strategiska nödåtgärder för att möta ett förestående anfall och en hotande utplåning. Så lärde jag mig i alla händelser att se på självständighetskriget, och så trodde jag in i det längsta. Till nöds kunde vi intala oss att krig inte var några tebjudningar, att det också begicks judiska övergrepp, ja kanske till och med att det stora ändamålet i viss utsträckning hade fått helga medlen, i synnerhet efter Förintelsens erfarenheter.

Vad jag förmodligen aldrig hade kunnat intala mig, om jag hade känt till det, var det nödvändiga i att sedan segern var säkrad och staten Israel väl upprättad, instifta lagar och institutioner vars enda uppgift var att ta jord från landets araber och ge till judiska bosättningar och städer, ja, som till och med band statliga myndigheter till principen att inte sälja eller hyra ut jord till araber. Jordens judaisering hade måhända varit ett självklart mål för en kämpande nationell rörelse i dess kamp mot en annan, men var det knappast för en stat som i sitt grundande dokument bekände sig till alla människors lika värde. 

Det var denna stat som inom loppet av tio år, genom ett system av öppet och dolt diskriminerande lagar och lagtillämpningar, utplånade spåren av cirka 385 arabiska byar inom det nya Israels gränser, som radikalt skiftade jordägandet i staten Israel från araber till judar, och som idémässigt utgjorde grunden för den godtyckliga, antiarabiska jordpolitik som efter 1967 började tillämpas i östra Jerusalem och junikrigets övriga ockuperade områden. 

 ***

När jag i slutet av 1960-talet läste, och så småningom översatte, den israelisk-arabiske advokaten Sabri Geries monotont paragraf- och statistikfyllda bok Araberna i Israel, skriven på hebreiska och utgiven i Israel, var det men en stigande känsla av misstro och häpnad. Så kunde det väl ändå inte vara? Var detta samma land som jag hade lärt känna och älska? Var det verkligen möjligt att där fanns lagar som gjorde det möjligt att kalla fysiskt närvarande arabiska jordägare för “frånvarande“, för att därmed med ett administrativt beslut beslagta deras jord? Kunde det finnas undantagslagar som tillät administrativa arrester, administrativa utegångsförbud, administrativa avspärrningar av arabiska byar och åkrar, administrativ fördrivning av arabiska invånare och förstörelse av deras egendom? Kunde det förhålla sig så att en hel befolkningsgrupp i avgörande avseenden var de facto berövad elementär demokratisk rättssäkerhet? 

Det tog inte lång tid att verifiera de flesta av Geries uppgifter. Allt fanns att beskåda, om man ville se. Geries själv satt i administrativ husarrest i sitt hem i Haifa när jag träffade honom i januari 1970. Den vid tillfället gällande administrativa ordern, utfärdad den 25 april 1969 av kommendanten för norra militärdistriktet, David Elazar, i enlighet med gällande undantagslagar, ålade Geries 

att inte bo utanför staden Haifas municipalgräns,

att inte byta bostad inom Haifa utan polistillstånd,

att inte lämna staden Haifas område utan polistillstånd,

att dagligen rapportera till polisen (kl 15.45),

att befinna sig i sin bostad från en timme efter solens nedgång till gryningen.

En månad senare, den 20 februari 1970, fängslades Geries med stöd av ytterligare en administrativ undantagsparagraf (111). Åter utan motiv, prövning eller rätt till överklagan. Han tilläts så småningom att lämna Israel och lever nu i exil. Jag misstänker att undantagslagarna, åtminstone gentemot tongivande palestinska intellektuella, tillämpades med denna ultimativa effekt som syfte. Administrativa beslut enligt undantagslagarna behövde aldrig motiveras, krävde inte godkännande av domstol, kunde inte överklagas och kunde förlängas hur många gånger som helst. 

Under mina resor genom “landet under stenarna“ skulle jag stöta på undantagslagarna var och varannan dag. Det fanns förmodligen inte en israelisk-arabisk familj som inte i någon form hade berörts av dem. I det judiska Israel kunde man samtidigt leva ett helt liv utan att ha en aning om lagarnas existens, trots att de formellt gällde även där. De flesta judiska israeler hade heller ingen aning. Och de som hade, brydde sig i regel inte eller ansåg lagarna nödvändiga för den judiska statens säkerhet och existens.

Annat var det när försvarslagarna, Defence (Emergency) Regulations, instiftades, av britterna 1945, med de väpnade judiska nationalisterna som potentiell huvudmåltavla. Ledande palestinsk-judiska jurister fördömde då undantagssystemet som rättsvidrigt och uttryck för “legaliserad terror“. Ya’akov Shimshon Shapira, sedermera israelisk riksåklagare och justitieminister, uttalade att “det system som i och med försvarslagarna etablerats i Palestina saknar motstycke i något civiliserat land. Inte ens i Nazityskland fanns något liknande… Det finns egentligen bara en typ av regim som påminner om den vi nu har – regimen i ett ockuperat land… Det är vår plikt att inför världen deklarera: De försvarslagar som införts av den brittiska regeringen i Palestina undergräver rättvisans grundvalar i detta land.“[19]

De brittiska mandatets försvarslagar övertogs 1948 av staten Israel och har i sina väsentliga beståndsdelar varit i kraft allt sedan dess. Vad som inledningsvis såg ut som en rimlig undantagsåtgärd, landet befann sig i öppet krig, har med åren kommit att bilda grundvalen för en lagstiftning präglad av just det administrativa godtycke och övervåld som gjort det möjligt att inom staten Israels gränser utvidga och befästa den judiska koloniseringen av jorden och undantränga den arabiska minoriteten. Med undantagslagarna lossades de juridiska och demokratiska spärrarna för en politisk praktik som på centrala punkter innebar en öppen diskriminering av statens icke-judiska medborgare. 

Den i det avseendet mest verkningsfulla av undantagslagarnas befogenheter är paragraf 125, som auktoriserar de militära myndigheterna att stänga ett område och begränsa invånarnas rörelse in och ut i det. På 1950-talet användes paragrafen rutinmässigt för att utestänga araber från områden som skulle tas i anspråk för judiska bosättningar. Med den definition av nationell säkerhet som gällde, var en arabisk by en säkerhetsrisk och en judisk bosättning ett säkerhetsintresse. Undantagsparagraf 125 kompletterades 1953 med en särskild israelisk jordförvärvslag vars huvudsakliga syfte var att i efterhand godkänna de factoövertaganden av arabisk jord och stadga regler för ekonomisk kompensation. Lagen gjorde det bland annat möjligt att giltigförklara ianspråktagande av mark som “den 1 april 1952 inte befann sig ägarnas händer“. Det spelade i det avseendet ingen roll om det faktum att jorden inte befann sig i “ägarnas händer“ berodde på att de var fysiskt utestängda från jorden med hjälp av paragraf 125. Lagen tillämpades också på jord som mellan den 14 maj 1948 och den 1 april 1952 hade kommit till annan användning “i syfte att främja väsentlig utveckling, bosättning eller säkerhet“.[20]

Listan över antalet arabiska byar som på detta sätt raderades ut från kartan under staten Israels första levnadsår kan göras lång, men det juridiska godtycket i processen symboliseras kanske tydligast av de två kristna maronitiska byarna Ikrit och Biram i nordvästra Galiléen nära gränsen mot Libanon. Ingen av byarna hade deltagit i några strider och ingen av dem hade visat någon som helst fientlighet mot de judiska styrkorna, men båda tvångsevakuerades av israeliska soldater den femte respektive femtonde november 1948. Ikritborna lät sig utan motstånd transporteras med lastbilar till en arabisk by något längre söderut, Rama, mot det uttryckliga löftet att de bara skulle behöva vara borta femton dagar, att de bara behövde ta med sig det allra nödvändigaste, och att deras hus och åkrar under tiden skulle vaktas av israeliska soldater. Biramborna ombads lämna byn för ett par dagar “tills området rensats från fientliga element“, och gjorde det utan protester och misstankar eftersom de kände flera av soldaterna som evakuerade dem – de hade inhyst dem i sin by veckorna innan. Så de lämnade ifrån sig nycklarna till husen och vandrade iväg till sina olivlundar för att sova under bar himmel den korta tid det rörde sig om. Från en liten höjd i närheten hade de uppsikt över byn. Det var i november och det regnade mycket och de såg människor röra sig därnere. När de efter två veckor började undra vad som pågick och sände en delegation av äldre män till byn för att få arméns hjälp att återvända, var husen uppbrutna och tömda, och rester av möbler och inredningar låg utspridda längs gatorna. De fick beskedet att jorden inte var deras och tvingades under vapenhot att ge sig av.

När det efter ett och ett halvt år stod klart också för byborna i Ikrit att de inte skulle tillåtas återvända, stämde de försvarsministern och den militäre kommendanten inför Israels Högsta domstol, som den 31 juli 1951 meddelade att “det inte fanns några legala hinder för bybornas krav“ att åter få ta sina hem och egendomar i besittning. Staten hade hävdat att eftersom byborna inte längre befann sig i sina byar, som nu var stängda zoner i enlighet med undantagslagarnas paragraf 125, kunde de inte anses vara fast bosatta där. Byborna pekade på det uppenbara, nämligen att de inte befann sig i sin byar därför att armén hade bett dem ge sig iväg därifrån. “Vi anser“, skrev Högsta domstolen, “att den svarande [staten] inte längre kan förneka att de kärande är fast bosatta.“ 

När Ikritborna glädjestrålande vände sig till militärkommendanten för att få domen verkställd hänvisade denne till försvarsministern som hänvisade till militärkommendanten. Den 10 september 1951, när verkställigheten av domen trots allt tycktes förestående, utfärdade militärkommendanten, med stöd av en undantagslag från 1949 (säkerhetszoner), ett dekret om att Ikrit måste evakueras av säkerhetskäl och samtliga invånare följaktligen utvisas därifrån (delges “utreseorder“). Byborna vände sig på nytt till Högsta domstolen som hade planerat att behandla ärendet den 6 februari 1952. Men natten till den 25 december 1951, julafton (ja, ja, till och med en sådan infernalisk ironi lyckades man pricka in!), gick israeliska arméförband in i byn och sprängde vartenda hus i luften. [21]

Invånarna i Biram rönte ett om möjligt ännu bittrare öde. I september 1953, nära fem år efter det att de hade lurats iväg från sin by, fick också de rätt i Högsta domstolen, bara för att från en närbelägen kulle bevittna hur israeliskt infanteri och flyg den 16 september 1953, i en gigantisk styrkedemonstration, sprängde, sköt och flygbombade den tomma byn sönder och samman. Ikrits och Birams marker togs omedelbart i bruk av angränsande och nyupprättade judiska jordbrukskolonier.[22] Spridda stenar, den 1972 återöppnade begravningsplatsen, och den ensamma, restaurerade kyrkan är allt som numera finns kvar av Ikrit.[23]

 *** 

Många år senare, i januari 1970, skulle jag själv vandra omkring i de spöklika resterna efter en liknande utplåningsoperation. Tre arabiska byar i det under junikriget erövrade Latrunområdet mellan Tel Aviv och Jerusalem, Yalo, Emmaus och Beit Nuba, jämnades med marken i två omgångar, den 11 och 18 juni 1967, dvs efter att det formella vapenstilleståndet den 10 juni hade trätt i kraft. Ännu två och ett halvt år senare lyste de vita stenarna från de krossade husen tydligt fram genom snabbt spirande eukalyptusplantor och förvridna armeringsjärn. Ett naturområde, Canada Park, var på väg att anläggas, och de färdigmonterade husen i en ny religiös judisk bosättning hade ställts på plats. Om ett par år skulle alla spår av de tre byarna vara utplånade.

Några av de forna byborna lyckades vi spåra till flyktinglägret Kalandia utanför Ramallah. En fyrtiofem år gammal man med en åldrings ansikte i en primitiv lerbostad, Ibrahim, hade lyckats rädda sitt fotoalbum och visade bilder på solida stenhus byggda i sluttningen av en låg kulle, prunkande fruktträdgårdar och leende människor. Det var Yalo. Han visade också fotot av en gammal vithårig man i traditionell arabisk klädsel: “Det är min far. Han dödades när de förstörde byn. Han var gammal och kunde inte röra sig utan hjälp.“ 

Amos Kenan, känd israelisk journalist, författare och en gång medlem i Sternligan, deltog som soldat i aktionen, och nedtecknade efteråt vad han hade varit med om. Jag återger här en stor del av brevet eftersom det gjorde ett mycket starkt intryck på mig:

“Gruppchefen berättade att det kommit order att tre byar skulle sprängas i vårt område: Beit Nuba, Emmaus och Yalo. Vi fick order om att söka igenom husen i byn och tillfångata varje väpnad man. Obeväpnade skulle plocka ihop sina ägodelar och sedan bli tillsagda att gå till byn Beit Sura i närheten.
Beit Nuba var byggd i fin huggen sten; en del hus var rent magnifika. Varje hus omgavs av en fruktträdgård, olivträd, aprikoser, vinstockar, cypresser. Allting var välskött. Bland träden låg väl vårdade grönsaksland.
I ett av husen påträffade vi en sårad egyptisk kommandoofficer och en del mycket gamla människor. Vid middagstid kom den första bulldozern och rev det första huset i byns utkant.
Inom tio minuter hade huset och alllt det som funnits inne i huset förvandlats till en grushög; olivträden, cypresserna slets upp med rötterna… När tre hus hade förstörts dök den första flyktinggruppen upp från Ramallahhållet. Vi sköt inte men gick i ställning och en del soldater som kunde arabiska gick över för att framföra varningen. Där fanns människor så gamla att de knappt kunde gå, mödrar med barn på armen, mumlande gamla gummor, småbarn. Barnen grät och bad om vatten. Alla bar vita flaggor.
Vi sa åt dom att gå till Beit Sura. De berättade att de hade jagats iväg överallt, att de inte hade fått komma in i en enda by, att de hade gått på vägarna på det viset i fyra dagar, utan mat, utan vatten. En del hade dött på vägen. De bad att få komma tillbaka till sin by och sa att det annars var lika bra att vi dödade dem. En del av våra soldater började gråta.
Fler och fler grupper av flyktingar anlände, till slut var de hundratals. De kunde inte förstå varför man hade sagt åt dem att komma tillbaka (de hade uppmanats att återvända i israeliska radiosändningar) när man ändå förbjöd dem att gå in i byn. Vi stod inte ut med deras böner. Någon frågade varför vi förstörde deras hus istället för att själva överta dem.
Vi körde iväg dem. De fortsatte vandringen söderut. Som borttappad boskap. De svaga dog. På kvällen förstod vi att vi hade blivit lurade, också i Beit Sura hade bulldozers börjat förstöra byn och flyktingarna hade förbjudits att gå in i den.
Vi var utom oss i vår grupp. På natten fick vi order om att sätta ut vakter vid bandtraktorerna, men gruppen var så rasande att ingen soldat ville acceptera tjänstgöringen. Nästa morgon förflyttades vi från området.
Ingen av oss förstod hur judar kunde bete sig på det här viset. Ingen av oss förstod varför dessa fattiga bönder inte skulle få ta med sig sin kamin, sina filtar, lite mat.
Hönsen och duvorna begravdes i ruinerna. Åkrarna ödelades inför våra ögon. Barnen som gråtande försvann bortåt vägen kommer att vara gerillasoldater om nitton år, till nästa krig. 
Det var så vi förlorade vår seger.“[24]

 ***

Det skulle komma att utplånas åtskilliga arabiska byar i de av Israel ockuperade områdena efter 1967, och för en kort tid kunde de militära intressena maskera de ideologiska. Det var ett strategiskt intresse att kontrollera Latrunområdet och vägen mellan Tel Aviv och Jerusalem, liksom det var ett strategiskt intresse att kontrollera de syriska Golanhöjderna, där ett hundratal övergivna byar förstördes efter kriget 1967. Golanområdet som tidigt annekterades av Israel blev omedelbart föremål för en klassisk arbetarsionistisk kolonisation, där sekulära judiska jordbrukskollektiv upprättades på ruinerna av forna arabiska byar, ofta med bara en lätt hebreisering av de arabiska namnen. Byn Khispin blev kibbutzen Kasrin, Ain Ziuowan blev Ein Ziwan, den moderna turistorten Neve Ativ upprättades på byn Jobata, etc. Jag reste själv runt i området dessa första omstöpande år och såg kringslängda leksaker ligga längs husmurarna i de ännu ej helt raserade spökbyar som med jämna mellanrum dök upp i det barska men bördiga höglandskapet.[25]

På Västbanken stod det däremot mycket tidigt klart att de säkerhetspolitiska motiven för nya judiska bosättningar var svåra att skilja från de ideologiska motiv som hade drivit den inre koloniseringen av Israel; judaiseringen av jorden och landet. I alla händelser gav de krafter inom den israeliska regeringen som försökte dra en linje mellan säkerhetspolitiska motiv och ideologiska (Allon och Dayan), snabbt efter för det ideologiska trycket. De provocerande ideologiska judiska bosättningarna i Hebron och Kirjat Arba, mitt i ett arabiskt befolkningscentrum och utan någon som helst strategisk betydelse, fick genast arbetarpartiets tysta medgivande, liksom den ena efter den andra av de nya religiösa bosättningar som klart och öppet avvek från den sk Allonplanens säkerhetspolitiska karta, och som genomgående tog mer eller mindre lagligt konfiskerad arabisk mark i anspråk.[26]

Gränsen mellan det ena motivet och det andra gick helt enkelt inte att dra. Med den definition av säkerhet som hade utvecklats i Israel före 1967 var etablerandet av judiska bosättningar per definition en säkerhetshöjande åtgärd, i den meningen att det stärkte staten Israels judiska karaktär och därmed dess överlevnadsförmåga. Den israeliske rättsprofessorn David Kretzmer har formulerat det på följande sätt: “Begreppet ’statssäkerhet’ i Israel… är intimt förknippat med definitionen av staten som en judisk stat… Statens säkerhet är synonym med det judiska kollektivets säkerhet, som i sin tur anses avhängig främjandet av ’judiska nationella mål’. Handlingar som stärker det judiska kollektivet är också handlingar som främjar säkerheten.“[27]

Som exempel på hur detta slags säkerhetsöverväganden kan ta sig uttryck, redogör Kretzmer för ett censurbeslut 1978 att totalförbjuda visningen av en film som bedömdes ge ett alltför ensidigt uttryck för arabernas syn på jordfrågan och det palestinska flyktingproblemet. Censurbeslutet fastställdes av Israels Högsta domstol med motivering att filmen “genom det visuella materialets starka övertalningskraft“ kunde bli ett redskap för uppvigling och för att “legitimera terroristorganisationers mordiska handlingar inom landet“.[28]

Med en så definierad och tillämpad säkerhet, var den fysiska och legala undanträngningen av den arabiska befolkningen, såväl inom som utanför 1967 års gränser, varken en tillfällighet eller en olyckshändelse. Den var den logiska konsekvensen av en politik som från statens begynnelse hade låtit partikulära nationalistiska intressen gå före universella demokratiska principer.

 *** 

Den israeliska statens kanske allra viktigaste redskap för att judaisera landets territorium var en lag från 1950, lagen om frånvarandes egendom, som gjorde det möjligt att ta i anspråk mark och egendom som tillhörde arabiska flyktingar. Lagen instiftade en speciell förvaltare av “frånvarandes egendom“ (tillsatt av finansministern) med stor diskretionär makt att avvisa och vräka “orättmätiga“ ägare och att sälja egendomen vidare till ägare som var lämpligare för “utvecklingen av ekonomin och staten“. Som orättmätiga ägare klassade lagen enskilda araber eller representanter för kollektivägd arabisk egendom[29] som visserligen ägde egendomen men mellan vissa specificerade tidpunkter hade lämnat Palestina eller begett sig till områden inom Palestina “som vid tillfället hölls av krafter som sökte förhindra etablerandet av staten Israel eller som kämpade mot den efter dess etablerande“. Lagen tog ingen hänsyn till om den på så sätt “frånvarande“ ägaren råkade vara närvarande när egendomen förklarades vara “frånvarandes egendom“, eftersom det räckte med att vederbörande “under någon tid… efter den 29 november 1947 “ hade varit frånvarande. 

Ungefär 75 000 palestinska araber, dvs cirka hälften av den kvarvarande arabiska befolkningen i Israel, blev på så sätt vad som kom att kallas “närvarande frånvarande“, på hebreiska nifkadim nochachim, vilket är originaltiteln på David Grossmans bok om de israeliska palestinierna. Formellt hade förvaltaren rätt att återbörda “frånvarandes egendom“ till den “närvarande“ ägaren, men den särskilda kommitté som tillsattes för att handlägga sådana ärenden vägrade konsekvent att återlämna “mark som behövdes för jordbrukskolonier“.[30]

Med hjälp av denna lag kunde minst 70 procent av staten Israels territorium definieras som “frånvarandes egendom“ och med tiden överföras i judisk ägo.[31] Om man betänker att den statligt ägda mark som Israel övertog från den brittiska mandatregeringen utgjorde cirka två procent av landets territorium, att bara tio procent ägdes av judiska intressen, och att följaktligen cirka 88 procent var knutna till arabiska ägare (mycket öken förvisso), inser man omfattningen av “frånvarandeproblemet“. Den direkt odlingsbara jord som på detta sätt blev tillgänglig för judisk kolonisation var, enligt dåtida beräkningar av FN:s medlingskommission i Palestina, två och en halv gång större än de dittills samlade judiska jordegendomarna i landet. Av cirka 370 nya judiska bosättningar som tillkom mellan 1948 och 1953 befann sig 350 på “frånvarandes egendom“. 1954 levde mer än en tredjedel av Israels judiska befolkning på “frånvarandes egendom“. Nästan en tredjedel av landets nya immigranter hade inhysts i övergivna arabiska stadskvarter och tömda arabiska städer. Jordbruksprodukter från fd arabisk egendom, inte minst oliver för export, spelade under dessa år en viktig roll i staten Israels ekonomi.[32]

Tillsammans med de brittiska mandatets undantagslagar, en maktfullkomlig lag för expropriering av mark för “allmänna ändamål“ (ursprungligen en brittisk mandatlag från 1943 avsedd för krigstid men fortfarande i kraft) och den tidigare nämnda jordförvärvslagen från 1953, kunde lagen om frånvarandes egendom tillämpas så att över 92 procent av jorden i Israel kom att ägas eller förvaltas av institutioner som inte bara definierades som judiska, utan som också var direkt eller indirekt förbjudna att upplåta eller sälja jord och annan egendom till icke-judiska intressen. Det var inte bara så att Israels “närvarande frånvarande“ aldrig skulle kunna återfå sin jord, de skulle heller aldrig kunna köpa eller arrendera någon annan. Nästan all jord i Israel var och måste förbli judisk i evinnerlig tid. 

 ***

Under decennierna före statens bildande var uppköp av mark för judisk kolonisation en begriplig och måhända legitim strävan hos en nationell rörelse som kämpade för territoriellt fotfäste i Palestina. Den judiska nationalfonden, bildad på den femte sionistiska världskongressen i Basel 1901, hade fått det uttryckliga uppdraget att förvärva och förvalta “det judiska folkets eviga egendom“, och ett lika uttryckligt stadgat förbud mot att sälja den vidare. (“När ni säljer jord, skall ni inte sälja den för evig tid, ty landet är mitt.“ Tredje Moseboken 25:23.) Detta uppdrag kunde politiskt ifrågasättas och diskuteras, men det rådde ingen tvekan om att den baserade sig på formellt korrekta jordtransaktioner mellan köpare och säljare. Visserligen innebar de sammanhängande jordköpen från större jordägare, effendis, särskilt i den bördiga Jizreeldalen, att de jordbrukande arabiska småarrendatorerna, fellahin, kördes iväg och berövades sitt levebröd, ett faktum som förorsakade påtaglig vånda hos några av de tidiga, socialistiskt inspirerade nybyggarna, men före 1947-48 förespråkade ingen i den sionistiska rörelsens ledning att arabisk jord skulle judaiseras med våld. Några tänkte tanken, och det fanns extremister som ville göra mer än så, men i grunden var ett sådant handlande otänkbart i ljuset av den ideologiska självuppfattning som den arbetarsionistiska rörelsen hade fostrat hos sina medlemmar. Föreställningen att den sionistiska kolonisationen var förenlig med och i själva verket gynnsam för arabiska intressen, ja att sionismen var en rörelse för socialism och rättvisa, var central i den interna ideologiska diskussionen och bidrog till att stärka moralen och höja mobiliseringsgraden hos Palestinas judiska pionjärer.[33] När konflikten med arabiska intressen från tid till annan blev omöjlig att ignorera eller ideologisera bort, som i fallet med de bortkörda arabiska arrendatorerna, restes alltid röster för att sionisterna måste ta mera hänsyn till araberna, exempelvis genom att koncentrera sig på köp av mindre bördiga och mindre befolkade områden i Palestina.[34]

Det finns många historiska dokument som visar att judaiseringen av jorden före staten Israels upprättande, trots sitt huvudsakligen defensiva och formellt lagliga förlopp, förorsakade dåligt samvete hos dem som upptäckte att ideologin och verkligheten inte hängde ihop, att konflikten med arabiska intressen var verklig, att den enes bröd faktiskt kunde betyda den andres död. David Hacohen, en av arbetarsionismens veteraner och under junikriget ordförande i Knessets utrikes- och säkerhetsutskott, skrev hösten 1967 en artikel om hur han som ung student i tjugotalets London hade tvingats ta den judiska socialismen i försvar bland sina närmaste och intimaste vänner:

“Jag blev tvungen att försvara det faktum att jag inte mottog araber i min fackförening, att vi här förmanade husmödrar att inte handla hos araber, att vi gick vakt vid citrusplantagerna för att arabiska arbetare inte skulle få jobb där, att vi hällde fotogen över arabiska tomater, att vi ofredade judiska husmödrar på marknaden och slog sönder de arabiska äggen i deras korgar, att vi stödde Judiska nationalfonden som skickade Joshua Hankin[35] till Beirut för att köpa jord av frånvarande effendis och ge fellaherna därhemma en spark i ändan, att det för oss var tillåtet att köpa tiotals dunam jord av en arab [10 dunam≈1 ha] – men förbjudet att, ve och fasa, sälja en enda judisk dunam till en arab… Det var inte lätt.“[36]

Före staten Israels bildande kunde Judiska nationalfonden och andra sionistiska organisationer och företag beskrivas som privaträttsliga institutioner med formell rätt att köpa och ge jord till vem de ville, och den sionistiska rörelsen som en kämpande organisation för judiska nationella intressen, ett slags parti eller inofficiell sammanslutning om man så vill, en av två fristående parter i kampen om Palestinas jord. 

Efter 1948 kom däremot saken i ett annat läge. Den jord som genom särskilt instiftade lagar togs ifrån de mer eller mindre frånvarande arabiska ägarna, borde nu rimligen ha tillfallit staten och därmed formellt landets samtliga medborgare. Istället innebar lagen om frånvarandes egendom att mark för jordbruksändamål i stor skala såldes vidare till Judiska nationalfonden.[37] Redan dessförinnan hade den israeliska regeringen i två omgångar, januari 1949 och oktober 1950, sålt över två miljoner dunam eller cirka 200 000 hektar av erövrad och evakuerad arabisk mark till fonden. Tillsammans med den jord som fick köpas med stöd av de nya lagarna, kom Judiska nationalfonden att inom loppet av några år äga över 350 000 hektar israelisk mark, jämfört med knappa 85 000 hektar före självständigheten. Markinnehavet israelregistrerades i en nystiftad fond, Keren Kajemet Leisrael, som i sina stadgar, och i fullt samförstånd med staten, bands att också fortsättningsvis använda jorden för bosättning av judar och “för ändamål som enligt bolagets uppfattning gynnar, direkt eller indirekt, människor av judisk ras, religion eller härkomst“.[38] Det betydde i korthet att den tidigare arabiskägda jord som av staten sålts till Judiska nationalfonden, för all framtid var förbehållen judar. Den medvetet diskriminerande ideologiska princip som en gång hade legat till grund för det judiska samhällsbygget i Palestina, byggdes därmed in i den israeliska staten – och undergrävde dess officiellt deklarerade demokratiska och universella grundvalar. 

Genom en uppgörelse 1961 mellan den israeliska staten och Judiska nationalfonden gjordes över nittio procent av Israels territorium de facto oåtkomligt för köp eller arrende av icke-judar. Överenskommelsen innebar att statens jord och Judiska nationalfondens sammanfördes under en gemensam statlig administration, Den israeliska markmyndigheten, Minhal Mekarke’ei Israel,[39] mot att staten tillerkände Judiska nationalfonden ett avgörande inflytande över markanvändningen. Det slogs formellt fast att Judiska nationalfondens jord, cirka 19 procent av markmyndighetens samlade tillgångar, också i fortsättningen skulle administeras efter fondens stadgar och principer, vilket innebar att staten accepterade att en stor del av dess mark inte fick upplåtas till icke-judar. Lagligheten i detta arrangemang har aldrig prövats av Israels Högsta domstol, av lätt insedda skäl. En stat som i sitt grundande dokument bekänner sig till alla medborgares lika rätt oavsett ras, religion och kön, kan inte samtidigt på grundval av härkomst förbjuda vissa medborgare rätten att bruka statlig mark.

I praktiken är också övrig statlig mark utom räckhåll för icke-judar, i synnerhet den odlingsbara. Den jord som inte förvaltas enligt Judiska nationalfondens principer har (med undantag för vissa områden i Negevöknen till vilka nomadiserande beduinstammar koncentrerats) långtidsarrenderats ut till kooperativ och kollektivjordbruk drivna av den sionistiska rörelsen, och är därmed exklusivt förbehållen judar. I själva verket innehåller arrendeavtalen mellan staten och de sionistiska jordbruksrörelserna (som numera lever på mycket annat än jordbruk) klausuler som garanterar att den utarrenderade jorden förblir i judiska händer.[40] En lag om jordbrukskolonier från 1967 har stoppat alla möjligheter till vidareupplåtelse av mark via underarrenden. “Denna lag“, avslutar David Kretzmer sin torrt juridiska granskning av jordfrågan, “förstärker de legala och administrativa strukturer genom vilka nästan all [statlig] jordbruksmark utanför Negev arrenderas ut till judiska kollektiva och kooperativa bosättningar, och garanterar att de judiska arrendatorerna inte kan upplåta jorden vidare till araber.“[41]

Systemet hamnade 1980 i en pinsam diplomatisk belysning när den nyutnämnde egyptiske ambassadören till Israel, Sa’ad Murtada, först nekades att hyra ett residens i det exklusiva villasamhället Kfar Shmaryahu, norr om Tel Aviv, inte på grund av motstånd från grannarna eller husets ägare, en aktad israelisk affärsman och Yitzhak Rabins svåger, utan därför att residenset råkade befinna sig på före detta frånvarandes egendom som sålts vidare till Judiska nationalfonden och därmed föll under förbudet mot arrendering till icke-judar. Felet med Murtada var inte att han kom från det forna ärkefiendelandet Egypten, utan att han inte hade en judisk mor. Först efter ett kraftfullt ingripande från de israeliska försvars- och utrikesdepartementen kunde bestämmelserna kringgås, den statliga markmyndigheten godkänna underarrendet och den egyptiske ambassadören installeras.[42]

 ***

Åren före 1967 hade jordfrågan försvunnit ur de flesta israelers medvetande. Dels därför att den medvetet suddats ut, dels därför att den stora omfördelningen av jorden sedan några år var avslutad. De återstående exproprieringarna av arabisk mark, främst i Galiléen i samband med byggande av nya judiska städer och bosättningar, uppmärksammades knappast alls och mötte bara svaga judiska protester. Om de israeliska araberna talade man inte längre. Med spåren efter det arabiska Palestina fysiskt och psykiskt nedplöjda framstod de palestinska flyktingarnas hat mot Israel som alltmer irrationellt och ogrundat, åtminstone för de uppväxande israeliska generationer som hade intalats att arabernas olycka var självförvållad. 

Efter 1967 revs plötsligt koloniseringens historia upp igen. I argumenten för eller emot judisk kolonisering av de nyockuperade områdena, Judéen och Samarien, ekade argumenten för och emot den judiska koloniseringen på 30- och 40-talet. Det “mirakulösa“ herraväldet över nya “historiska“ territorier blottlade dittills omsorgsfullt bortträngda moment i det sionistiska statsbygget. Plötsligt fanns grupper som öppet företrädde idén om diskriminering, kolonisering och fördrivning på grundval av etnisk-religiös-nationell tillhörighet. Och tyvärr hade de en tradition att falla tillbaka på. 

Ett första uttryck för denna historiens återkomst var “det demografiska problemet“, som ansågs ha uppstått i och med införlivandet av ytterligare en miljon palestinska araber på judiskkontrollerat territorium. Den dittills diffusa definitionen av begreppet judisk stat hade antingen förutsatt existensen av en evig judisk majoritet i landet, vilket medgav demokrati, eller av en evig judisk rätt till landet, vilket inte gjorde det. När nu judiskheten hotade att komma i konflikt med demokratin började röster höjas för statliga åtgärder mot arabernas höga födelsetal och för transfer av araber från Palestina till andra arabländer.[43] En av den sionistiska rörelsens ledande veteraner, Joseph Weitz (1890-1973), i många år ansvarig för Judiska nationalfondens bosättningsprogram, hävdade i en tidningsartikel i september 1967 att statens fortsatta judiskhet krävde förflyttning av de arabiska invånarna. Han hade kommit fram till samma slutsats redan 1940 och då nedtecknat i sin dagbok: “Vi måste oss själva emellan göra klart att det inte finns plats i det här landet för båda folken… Med araberna kvar kan vi aldrig uppnå vårt mål att bli ett självständigt folk. Den enda lösningen är ett Landet Israel, i varje fall Landet Israels västra del, utan araber… och det finns ingen annan väg att uppnå detta än genom en transfer av araber härifrån till våra grannländer, varenda en utan undantag, inte en by eller stam ska finnas kvar…“[44]

Denna ideologiska besatthet vid befolkningstal, genetisk härstamning och fysisk judaisering, som vid första upptäckt chockerade, skulle jag de följande åren ofta stöta på i det israeliska samhället. Någon gång tog den sig så stötande uttryck att det väckte offentlig debatt, som när ett hemligt regeringsdokument om arabiseringen av Galiléen på hösten 1976 läckte ut till offentligheten. Dokumentet författat av regeringens representant för Galiléen, Israel Koenig, förespråkade ekonomisk utsvältning av arabiska byar, expropriering av arabisk mark, fortsatt judisk kolonisering, nedsvärtning av oppositionella arabiska organisationer och framprovocerad emigration av arabiska intellektuella. Sådant fick inte sägas rakt ut, det blev reaktioner i den hebreiska pressen och Koenig fick avskedas. Varefter hans medförfattare, Zvi Aldorati, inrikesministeriets ledande arabist, prompt utsågs till chef för arbetarpartiets avdelning för arabiska ärenden.[45]

Jag skulle under de här åren själv bevittna hur nya judiska bosättningar etablerades runt Galiléens arabiska byar, hur Deir el Assad trängdes undan av Karmiel, hur civila “observationsposter“ växte fram på kullarna runt Sachnin, hur redan extremt sammanträngda arabiska befolkningar berövades mark, byggtillstånd och inkomstmöjligheter, hur arabisk opposition oskadliggjordes genom administrativa undantagsdekret, hur Galiléen “judaiserades“, först av en arbetarregering, och sedan, med alla ideologiska och politiska spärrar rivna, av regeringen Begin och dess “jordbruksminister“ Ariel Sharon. Sharons främsta verktyg var “de gröna patrullerna“, som sprängde “illegala“ arabiska hus, brände eller giftbesprutade “illegalt“ planterade arabiska åkrar och konfiskerade hjordar som betade på “judisk“ mark.[46] Å andra sidan hade Menachem Begin aldrig accepterat vare sig den forna stilleståndslinjen eller Jordanfloden som geografisk gräns för den judiska staten. Problemet var bara vad man skulle göra med icke-judarna.

Det fanns sålunda ett klart samband mellan den politik som säkrade den judiska staten under dess första år, och kraven efter 1967 på en fortsatt judisk kolonisering av Samarien och Judéen. De nya judiska bosättarrörelserna behövde inte gå långt för att hitta historiska exempel till stöd för sina krav på fortsatt judisk kolonisering och undanträngande av araberna från Landet Israel. Som när Josef Giller, säkerhetsofficer i det judiska jordbrukskooperativet Mazkeret Batya strax söder om staden Rehovot, i april 1948 fick order från Hagana om att erövra och evakuera den arabiska grannbyn Aqir: “Vi lastade ombord dem på lastbilar och tog dem till gränsen av Wadi Sarar där arablegionen var posterad. Det innebar slutet på Aqir och på åratal av vänskap mellan oss.“ Där arabiska Aqir en gång låg ligger idag judiska Kirjat Ekron.[47]

Eller som när den arabiska byn Ein Hud 1948 blev den judiska konstnärsbyn Ein Hod, i vars utkanter de ursprungliga invånare fortfarande smyger omkring som “närvarande frånvarande“ och vill få igen åtminstone sin begravningsplats, men vars sedan länge etablerade judiska invånare fruktar historiens återkomst: “Jag håller med dig om att deras förhållanden måste förbättras“, säger Ein Hodbon Giora Ben-Dov till David Grossman. “Men först och främst måste de göra avkall på sina krav att få en enda meter här. Deras nya fotfäste här kommer att rubba vår rätt och vårt fotfäste. Om du ger något slags erkännande av hur det var här före 1948 rubbar du i själva verket den grund utifrån vilka hela det här projektet försöker formas. 

Hela projektet, Giora? 

Hela projektet, hela staten!“[48]

 ***

När jag väl började se landet under stenarna, såg jag också det israeliska samhällets djupt nedslagna pålar av glömska och förnekande. Det var mindre upptäckten av okända historiska oförrätter som plågade mig, än den nya statens ovilja att ens se eller erkänna dem. En oförrätt kan diskuteras och i viss mån kompenseras, men förljugenheten smyger sig in i ett samhälle och förgiftar det. Människor vars historia du inte erkänner, ja som du bokstavligen vägrar att erkänna som “närvarande“, kan du heller inte respektera. Och människor du inte respekterar börjar du så småningom att förakta. I det tidiga sextiotalets Israel var palestinska araberna anonymiserade och osynliggjorda, deras hat mot Israel obegripliggjort och deras värde som medborgare formellt och reellt reducerat. De sågs som en evig belastning på det judiska samhället, inte som en möjlig tillgång. 

Efter en tid trubbades man av, såg det som naturligt att en arab inte kunde betros med en ministerpost i Israel (och ännu inte kan det), som förståeligt att premiärministerns rådgivare i arabiska frågor regelmässigt rekryterades från den israeliska säkerhetstjänsten, som begripligt att partier som gav röst åt de palestinska arabernas nationella intresse upplöstes och förbjöds (vilket var orsaken till att all arabisk opposition i Israel var kommunistisk).[49] Jag vande mig att höra resonemang baserade på den outtalade förutsättningen att makten i Israel var en rent judisk angelägenhet. 

För den som aldrig tidigare hade hört sådana argument eller insett konsekvenserna av dem, kunde upplevelsen vara omskakande. I november 1995, dagarna efter mordet på Yitzhak Rabin, kom jag och en svensk kollega i samspråk med en välklädd israelisk dam på Kennedyflygplatsen i New York. Hon var på väg hem till Tel Aviv, och vi diskuterade naturligtvis vad som hade hänt och varför. 

– Rabin hade ju förstås inte någon majoritet för sin fredspolitik, sa damen.

– Hurså, undrade min kollega häpet, hade han inte regeringen och parlamentet bakom sig?

– Jo, men han hade ingen judisk majoritet, förtydligade hon. Han stödde sig på arabiska röster.

Jag förstod fullkomligt hur hon resonerade. Min kollega gjorde det inte. Hon var inte van vid ett samhälle där faktiskt medborgarskap och människovärde ofta och självklart följde etniska och religiösa gränser. Hon kände, som så många andra, inte till den rent formella diskrimineringen i jordfrågan. Hon hade inte heller närmare reflekterat över den principiella konflikten mellan en stat byggd på alla medborgares lika rätt och en stat byggd på lagen om alla judars särskilda rätt till återvändande och medborgarskap (lagen om återvändande, 1950). Den senare lagen innebar att en svensk medborgare född av en judisk mor hade starkare hemmahöranderätt i Israel än en kristen eller muslimsk arab född i landet (ett barn av arabisk-israeliska föräldrar registreras inte automatiskt för israeliskt medborgarskap vid födseln).[50] Lagen om återvändande anammades av de skuldtyngda demokratierna i väst som ett moraliskt motiverat och politiskt nödvändigt avsteg från ett rent rättsligt medborgarbegrepp. Under några år efter Förintelsen kunde kanske vad som i praktiken var ett genetiskt företräde till medborgarskap rättfärdigas som en undantagslag.

Men hur länge? Hur länge kunde en stat balansera mellan en konstitutionell demokratis krav på likaberättigande för alla medborgare och en judisk stats krav på särskildberättigande för judar? Hur länge, innan den opinion som krävde statens demokratisering kom i öppen konflikt med den opinion som krävde statens judaisering?

***

Den israeliska metoden att lösa grundandets konflikt var att glömma och gömma den. Redan i den tidiga sionistiska litteraturen var de palestinska araberna anonyma skuggor i periferin; ett slags oföränderlig, ibland exotisk, bakgrund till det stora judiska ödesdramat. De var främlingar som man kunde tolerera och samleva med så länge distansen befästes och fiktionen av icke-konflikt upprätthölls. Varje gång fiktionen bröts, som i de återkommande arabiska upproren under tjugo- och trettiotalen, gjordes stora ideologiska ansträngningar att återupprätta den igen. Ben Gurions uttalade strategi (till skillnad från revisionisternas) var att undvika konfrontation, att bygga det judiska samhället steg för steg, att hektar för hektar öka dess makt. Genom att in i det längsta förneka jordkonfliktens realitet, eller skylla den på arabiska reaktionära krafter, kunde det judiska samhället i Palestina vinna tid, mark och moralisk energi. 

I efterhand vet vi att de visste. Arthur Ruppin visste 1913 att “varje tumsbredd av odlingsbar jord“ befann sig i händerna på privata ägare och var uppodlad, “om än extensivt snarare än intensivt.“[51] David Hacohen och hans radikala studentkamrater i tjugotalets London visste att deras dröm gick ut över något och någon.[52] Shlomo Kaplansky, delegat på det sionistiska arbetarpartiets konferens i Ein Harod 1924, visste att man antingen måste erkänna det arabiska problemet och dra något slags politiska konsekvenser av det, eller ignorera araberna och maskera konflikten. Själv föreslog han en politisk ordning som skulle ge araberna ett visst inflytande över utvecklingen, men mötte ett rasande motstånd från Ben Gurion och de övriga i partiledningen, som slog fast att rörelsens strategi var att gradvis bygga upp det judiska samhället i Palestina tills dess att maktbalansen mellan judar och araber hade skiftat till judarnas fördel. Ben Gurions retorik vid tillfället visade att också han var fullt medveten om konfliktens natur: “Låt inte lura oss själva. Det här handlar inte om styrelseskickets former, utan snarare om vem som har den verkliga makten och kontrollen.“ [53]

Denna naket maktrealistiska insikt formulerades sällan öppet, varken av Ben Gurion eller någon annan i hans krets. De såg ingen anledning att erkänna och därmed provocera fram en konflikt som kanske, trots allt, gick att manövrera sig undan. Den kortsiktiga politiska ambitionen att ostört bygga upp den judiska makten i Palestina, försågs därför med det långsiktiga målet att skapa ett socialistiskt paradis där araber och judar skulle leva i fred med varandra.[54] I nuläget var araberna omöjliga att dela makten med eftersom de företräddes av reaktionära kungar och shejker, men i framtiden skulle de arabiska proletärerna förena sig med sina judiska klassbröder. Detta kombinerades med olika socialistiska uppfattningar om vem som egentligen hade besittningsrätten till jorden, den som ägde den eller den som brukade den. Underförstått var att de hårt och effektivt arbetande judarna hade mera rätt till jorden än de araber som brukade jorden primitivt och utan ambitioner att öka avkastningen. Detta kombinerades gärna med uppfattningen att ett modernt intensivt judiskt jordbruk i Palestina skulle skapa välstånd också åt araberna. 

Den sionistiska rörelsen utvecklade de här åren vad historikern Anita Shapira har kallat “ett defensivt etos“, en självuppfattning som byggde på utsatthet, oskuld och ädelt uppsåt. De judiska nybyggarna angrep ingen och hotade ingen, utan försvarade sig bara mot krafter som av olika irrationella och illasinnade skäl ville förgöra dem. Det var en självuppfattning som genomsyrade tidens debatter och tidsskildringar. “Vi har blivit ondskans offer“, skrev den inflytelserike författaren Josef Chaim Brenner efter de första arabiska attackerna i början av tjugotalet, “offer för det onda begäret efter mer makt och större rikedom, offer för imperialism… Inte vår egen, vi hade inga imperialistiska ambitioner… Vi ville bara befolka tomma landområden med judiska immigranter, bygga ett judiskt samhälle sida vid sida med det arabiska. Den arabiske arbetaren är vår broder… En dag kommer det att finnas starka band mellan oss, Israels arbetare, och dem, de arabiska arbetarna.“[55]  Brenner dödades i en arabisk attack.

När britterna 1936 introducerade en lag som beskar möjligheten för sionisterna att köpa jord av arabiska småbrukare, hävdade den sionistiska ledningen att lagen i själva verket skadade arabernas sak, att jordplättarna ändå var för små för att försörja en arabisk familj, att den erlagda köpeskillingen kunde göra mer nytta för den arabiska ekonomin, och att en fortsatt (judisk) rationalisering av jordbruket, med kraftigt höjd avkastning per hektar odlad mark, var nödvändig för att försörja Palestinas snabbt växande befolkning. Moshe Shertok (Sharett), då ordförande för Judiska byrån, sedermera Israels första utrikesminister, noterade i sin dagbok: “Vad hade hänt om den här sortens begränsningar hade införts i begynnelsen av den judiska koloniseringen, eller låt säga omedelbart efter [Första världs]kriget? Hade [britterna] redan då bestämt sig för att garantera de här bosatta araberna all den jord de behövde [för sitt uppehälle], hade de förmodligen kommit till slutsatsen att det inte fanns plats för någon judisk bosättning över huvudtaget.“[56]

En del av föreställningen om den konstlade konflikten kom säkert ur inre övertygelse och god vilja. Tron på den moderna teknikens och ekonomins allt överbryggande förmåga mildrade de politiska betänkligheterna hos i grunden demokratiska gestalter som Chaim Weizmann och Moshe Sharett. Många lät intala sig att en nationell konflikt om jord och makt var en social konflikt mellan gammalt och nytt, reaktionärt och progressivt. 

Men en del av den sionistiska självuppfattningen åstadkoms med hjälp av medveten och omedveten historieförfalskning. När tanken på förflyttning av nära en kvarts miljon araber väcktes i samband med Peelkommissionens delningsförslag i juli 1937, förstod ledare som Ben Gurion och Weizmann att en sådan lösning skulle uppfattas som moraliskt ohållbar och ett avsteg från arbetarsionismens ideal, och trots att de i det här skedet stödde såväl delning som folkomflyttning, var de ytterst försiktiga med att uttala sig offentligt i den senare frågan. När de vid ett par tillfällen gjorde det, som vid den sionistiska världskongressen i Zürich i augusti 1937, sopades spåren snabbt igen. Den israeliske historikern Benny Morris har visat att de sedermera publicerade protokollen från kongressen omsorgsfullt hade rensats från alla uttalanden av såväl Ben Gurion som Weizmann till stöd för transfertanken. Enligt bevarade kopior av de stenografiska anteckningarna, hävdade Ben Gurion i ett tal den 7 augusti att i många områden (av den föreslagna “judiska“ delen) “var organiserad utflyttning av araber en nödvändig förutsättning för fortsatt judisk kolonisering“. Han diskuterade också hur en transfer i stor skala skulle kunna genomföras. Enligt de officiellt publicerade protokollen yttrade dock Ben Gurion inte ett ljud i transferfrågan. Istället trycktes ett uttalande som hade lagts till i efterhand och som gick ut på motsatsen: “Den judiska staten skall bli ett skinande exempel för omvärlden på hur man behandar minoriteter och främlingar.“ 

Av Chaim Weizmanns uttalade stöd för transferidén återstod i de officiella protokollen bara valda delar av andra delegaters referenser till vad han hade sagt, bl a följande yttrande av Ussishkin: “När jag hörde uttalandet från ledaren för vår rörelse … Dr Weizmann, om hans stöd för transfern av 300 000 araber ut ur den judiska staten… sa jag till mig själv: ’Min Gud, hur djupt har inte den här psykosen spridit sig också bland de mest framstående personer…’“ Av Weizmann själv dock inga spår.[57]

Ett annat av Benny Morris dokumenterade exempel på systematisk historieförfalskning är den postuma utgivningen 1969 av Yosef Nahmanis dagbok. Nahmani, ursprungligen Agronovsky, var en sionistisk veteran från den tongivande andra alijan med centrala uppdrag i bland annat Judiska nationalfonden, och förde mellan åren 1935 och 1949 detaljerade dagboksanteckningar där han inledningsvis intog en hård hållning i arabfrågan. Precis som sin chef i Judiska nationalfonden, Joseph Weitz, stödde han en transfer av Palestinas araber till “tomma arabländer“. Han gladdes åt FN:s erkännande 1947 av judarnas rätt till en stat, men beklagade att “vi förlorat halva vårt land, Judéen och Samarien, och att vårt territorium belastats med 400 000 araber“. I takt med att konflikten om jorden brutaliserades under månaderna fram till statens bildande, blev dock Nahmani allt mer ambivalent och kritisk till den sionistiska politiken. I hans anteckningar finns skakande ögonvittnesskildringar från mord och fördrivningar, bland annat Haganas attack i april 1948 mot Hirbat Nasser A-Din, en arabisk by väster om Tiberias. “Jag vet inte“, skrev han, “om anfallet och dödandet av så många araber kan rättfärdigas. Jag var ganska chockerad inför åsynen av kvinnor och barn som flydde ur byn i panik, jag såg alltsammans genom fönstret, och det berörde mig illa.“ I en annan anteckning berättar Nahmani hur åldermannen, mukhtaren, i byn al-Husseyniya dödades efter en attack av Palmach: “Han var en av våra vänner och när vi trädde in i hans hus bad han för sitt liv. ’I 28 år har jag varit er vän, jag har alltid levt väl tillsammans med er och vi har hjälpt varandra. Låt mig leva.’ Var inte orolig, sa våra män, kom bara ut, men när han kom ut genom dörren mördade de honom. Detta chockerade mig djupt.“ 

Det fanns många andra liknande skildringar från den här tiden i Nahmanis dagbok, detaljerade och skrämmande vittnesmål om judiskt övervåld mot araber under operationerna i Galiléen våren 1948, men ingen av dem fanns med i den publicerade utgåvan – redigerad av Joseph Weitz. Weitz medgav i ett förord att han utelämnat vissa delar som han ansåg vara “inaktuella och kunde skada kolleger“. Nahmani själv skulle efter kriget återgå till kraven på en total judaisering av Galiléen, han blev en av de ansvariga för utplåningen av Tiberias gamla arabiska stadsdelar och han motsatte sig bestämt alla krav på att låta arabiska flyktingar återvända till sina hem.[58] Nahmanis dagbok, och censureringen av den, visar dock hur känslig konflikten mellan sionistisk ideologi och realpolitik periodvis var, också för ledande medlemmar i rörelsen, och hur långt man var beredd att gå för att lägga valda delar av historien till rätta. “Tal, debatter, dagböcker och memoranda som i stora mängder publicerades av den sionistiska byråkratin passerade alla genom ett filter av censur, varvid en stor del försvann eller förvrängdes“, summerar Benny Morris.[59]

Undan för undan har i böcker och tidningsartiklar publicerats protokoll och vittnesmål, bland annat ur kibbutzernas och kibbutzrörelsernas privata arkiv, som blottat medvetet gömda episoder i historien. Inte minst inom den moraliskt högtravande vänstersionistiska kibbutzrörelsen lades det ideologiska locket snabbt på. “Det finns saker och ting man inte ens berättar för sina barn“, hävdade en artikel i Haaretz i september 1993. “Den bäst bevarade mörka hemligheten bland kibbutzerna i Wadi Ara [en ’arabisk’ dalgång i centrala Israel] är namnet på den man från Ha’shomer Ha’tzair, medlem i kibbutz Maanit, som plöjde den omtalade fåra på vars västra sida arabisk jord beslagtogs av de kringliggande kibbutzerna.“ I ett brev till Aharon Cohen, under statens första år ansvarig för arabiska frågor i den vänstersionistiska kibbutzrörelsen, berättade en medlem: “Vart jag än reser och slår larm omvårt förhållande till araberna, kommer folk fram till mig och frågar: ’Varför skriver du inte i tidningen om fallet Yechiam? Dess medlemmar har invaderat åkrar som tillhör fullt närvarande araber, som aldrig någonsin hade lämnat landet, och börjat bruka dem för egen del. När jag talar med folk från Yechiam hotar de med att lämna platsen om de inte får behålla jorden… “[60]

Så såg några av de mörka skuggor ut som under ett par årtionden årtionden bländades bort av myten om oskuldens och välviljans Israel.

***

Jag blir påmind om allt detta, och något slags skam hettar i kinderna, när jag den händelserika och historiskt omvälvande hösten 1993 läser en intervju i den politiska veckotidningen Haolam Haze med Yossi Genosar, från 1968 till 1987 hög chef inom den israeliska säkerhetstjänsten, Shabak, och ansvarig för bl a terroristbekämpning. Intervjuaren, en israelisk journalist i min ålder, född 1948, ställer frågan om man kan lita på Arafat, PLO, araberna:

“Låt mig säga till Dig och till alla i Din generation: Ni kan förvisso inte lita på dem. Jag förstår det. Ni är hjärntvättade. Jag har delvis ett personligt ansvar för detta. Vi chockade er. Vi skrämde er. Det var en planerad skrämselkampanj. Vi lärde er att palestinierna är lögnare, bedragarevilseförare. Vi lärde er att inte lita på deras ord. Det politiska systemet krävde det och vi arbetade i dess tjänst. Detta var vår försvarslinje och det var förbjudet att retirera på någon punkt. Förbjudet att tala med PLO. Förbjudet att lita på dem. Gav man dem ett finger skulle de kräva hela handen. Vi var pålitliga, bara vi. Bara våra ord och våra löften var värda tilltro. Och folket hade inget annat val än att tro på oss.“[61]

 ***

När jag åren efter kriget 1967 steg upp på den palestinsk-israeliska konfliktens barrikader, hamnade jag inte bara i en härva av propagandalögner och oförsonliga debatter, utan bokstavligen i ett krig där alla medel var tillåtna. Här fanns ingen plats för intellektuella analyser, konstitutionella kompromisser och rationellt sanningssökande. Här byggdes barrikader med skarpa skott och dödande avsikter. Och utkämpades ett krig utan vilopunkter, utan tålamod och utan synliga lösningar.

————————-


[1]  Aftonbladet den 10 juni 1967.

[2]  Enligt uppgifter erbjöds förhandlingar med utgångspunkt från vapenstilleståndslinjerna från 1949, med utrymme för justeringar av säkerhetsskäl. Nasser och Assad avvisade genast. (Yediot Ahronot den 13.9.1994). Fredsambitionerna sänktes därefter snabbt. De följande initiativen skulle komma från Anwar Sadat och mötas av regeringen Golda Meirs totala oförståelse och nonchalans. 

[3]  FN:s delningsplan från 1947 gav i det avseendet inte mycket stöd eftersom större delen av Galiléen där hade tilldelats araberna. Åberopandet av FN var heller inte särskilt lämpligt med tanke på att många av dess resolutioner, bl a i flyktingfrågan, inte hade hörsammats av Israel.

[4]  Den viktigaste rörelsen för annektering var Ha’tnuah lemaan Eretz Israel Ha’schlema, Rörelsen för hela Landet Israel, som stöddes av bl a Begins Herutparti, som i sin tur ingick i samlingsregeringen under och strax efter kriget, men också av ledande arbetarsionistiska veteraner och kulturpersonligheter, bl a poeten Nathan Alterman och änkan efter Israels andre president, Rachel Yanait Ben Zvi. I israeliska dagstidningar och i bl a New York Times publicerades en helsidesannons med rubriken “Upprättandet av judisk bebyggelse i de befriade områdena har högsta prioritet… Judéens och Samariens berg, nu återbördade till oss, har aldrig upphört att vara föremål för våra hopp och drömmar.“ 

[5] Habibi, 24.

[6] Redan 1918, i samband med diskussionen om upprättandet av en judisk legion inom den brittiska armén, yttrade en av palestinska arbetarsionismens ledare, Rachel Yanait (sedermera Rachel Yanait Ben Zvi): “Den primitiva sanningen är att rätten till landet i första hand förvärvas med blod – detta är en sanning som tvingar sig på oss i detta historiska moment.“ Blodssymboliken återkom därefter i olika sammanhang. Shapira, s 90.

[7] Peelkommissionen: “En ohejdbar konflikt har uppstått mellan två nationella samhällen inom de begränsade ramarna av ett litet land. Cirka 1 000 000 araber befinner sig i strid, öppet eller latent, med cirka 400 000 judar. Någon gemensam grund dem emellan finns inte.“

[8] 1943 uttalade Eliyahu Golomb, en av den palestinska sionismens legendariska ledare och grundaren av Yishuvs militära organisation, Haganah: “Det finns inget behov av att förflytta araber till andra länder, även det förblir en möjlighet. I praktiken räcker det med att araberna i Palestina förblir vid den mängd de är nu, medan antalet judar under samma tid femdubblas.“ Cit. efter Shapira, s 286. Ben Gurions tvekan till transfer var rent pragmatisk och byggde på hans övertygelse om att araberna under inga som helst villkor skulle gå med på förflyttning. Det enda sammanhang där en transfer var tänkbar var som ett led i en av stormakterna genomförd ommöblering av området. De enda sionister som var öppna motståndare till idén om transfer var vänstergrupperingen Ha’schomer Ha’tzair, dock utan att tydliggöra hur man hade tänkt sig att förena idén om en judisk stat med existensen av en stor arabisk majoritet i det tilltänkta området. Den sionistiska vänsterns paroll om judisk-arabisk samlevnad, do-kiyum, var en förlängning av rörelsens historiska vägran att se det arabiska problemet i vitögat och dra de politiska och ideologiska konsekvenserna av det. Ben Gurions inledningsvis positiva syn på transfer doldes i den sionistiska historieskrivningen, bl a genom Berl Katzenelsons censurering av de publicerade protokollen från den sionistiska världskongressen 1937, vilket påvisats av den israeliske historikern Benny Morris, Haaretz  4.2 1994.

[9] “Det judiska folket välkomnar i sin strävan efter nationell frigörelse de arabiska folkens och staternas ekonomiska, agrikulturella och nationella utveckling.“ Cit. efter Laqueur 1976.

[10] Cit. efter Shapira, s 283.

[11] John & Hadawi, s 271. 

[12] Kretzmer, s 49-50 samt not 5, s 69. Av sammanlagt 20 255 kvadratkilometer innanför den “gröna“ linjen var 1 734 kvadratkilometer i judisk ägo.

[13] Silberman, s 102 ff. I denna gedigna biografi över Yadin finns en utförlig redogörelse för Plan D, dess tillkomst och genomförande. 

[14] Silberman, s 103.

[15] Massakern i Deir Yassin är mycket väl dokumenterad eftersom den ägde rum för öppen ridå. Ett ögonvittne var Meir Pa’il, vid tidpunkten kommendant i Palmach, en officiell väpnad gren av den sionistiska rörelsen, sedermera israelisk armégeneral, parlamentsledamot och militärhistortiker. I ett vittnesmål avgivet dagen efter massakern och publicerat 24 år senare i tidningen Yediot Ahronot (4 april 1972, även återgivet i David Hirsts bok The Gun and the Olive Branch), berättar han: “Det var mitt på dagen som striderna och skjutandet upphörde. Allt hade tystnat, men byn hade ännu inte givit upp. Irreguljärerna från Irgun och Lehi lämnade sina gömställen och inledde en upprensningsaktion i husen. De sköt med allt vad de hade och slängde in granater i husen. De sköt alla de stötte på i husen, också kvinnor och barn – ja befälhavarna gjorde inte ens en ansats att hejda den skamliga slakten. Jag själv och några av byborna vädjade till befälhavarna att beordra sina män att sluta skjuta, men utan framgång. Under tiden hade tjugofem män förts ut ur husen. de lastades ombord på väntande lastbilar och fördes till en ’segerparad’, i ett slags romerskt triumftåg, genom kvarteren Mahaneh Yehuda och Zichron Yosef [i Jerusalem]. Efter paraden kördes de till ett stenbrott mellan Giv’at Shaul och Deir Yassin där de kallblodigt sköts ihjäl. De kvinnor och barn som ännu var i livet lastades ombord på en lastbil och lämnades vid Mandelbaumporten.“ Deir Yassin var det i särklass grövsta men inte det enda övergreppet mot arabiska byar. 1948 gick bataljon 89 i den officiella israeliska armén, Tzahal, in i al-Duwayma, en stor palestinsk by knappa två mil väster om Hebron, och dödade 80-100 av invånarna, inklusive kvinnor och barn. “Kultiverade och väluppfostrade befälhavare … förvandlades till simpla mördare, inte i stridens hetta eller av blind passion, utan på grund av ett system byggt på fördrivning och utplåning. Ju färre araber som blir kvar desto bättre…“ (Eyal Kafkafi i arbetarpartiets tidning Davar den 6 .9.1979.) En sedermera ledande förespråkare för judisk annektering av Västbanken, Israel Eldad, har skrivit: “Hade det inte varit för Deir Yassin skulle ytterligare en halv miljon araber ha bott i staten Israel [1948].“ Alla uppgifterna i noten citerade efter Davis 1987, s 8.

[16] En kritiskt sammanfattande artikel om de militära operationerna på våren 1948 finns i Walid Khalidi: “Plan Dalet. Master Plan for the Conquest of Palestine“, Middle East Forum, november 1961. Se också John&Hadawi, Vol II, kap XVI, s 325-349.

[17] Sefer Ha’Palmach, Boken om Palmach, Vol II, s 286, cit efter Khalidi. Det är inte uttalat vad Allon syftar på med uttrycket “västra Israel“, men han menar förmodligen Palestina väster om Jordanfloden, eftersom den revisionistiska grenen av den sionistiska rörelsen öppet gjorde anspråk också på området öster om floden.

[18]  Citaten efter Silberman, s 150ff. Anfallsplanens existens har senast bekräftats av en dåvarande vice brigadchef i den israeliska armén, Shaul Ramati, tillika israelisk delegat vid vapenstilleståndsförhandlingarna på Rhodos i mars 1949, i ett inlägg i Haaretz den 18 april 1994. Han uppger att Ben Gurion även i samband med Rhodosförhandlingarna ville hota med erövring av Västbanken, men då främst som diplomatiskt påtryckningsmedel. Anfallsplanen i september 1948 var däremot genuin. Ben Gurion och Allon hade planerat att ställa den israeliska regeringen inför fullbordat faktum med den fabricerade hänvisningen till en föregående jordansk attack. Mordet på Bernadotte gjorde att planen hann läcka ut och måste läggas fram på ett regeringssammanträde, där den med en rösts övervikt röstades ned efter en upprörd debatt. De flesta regeringsledamöter fruktade att FN inte stillatigande skulle acceptera att Israel så flagrant bröt den rådande vapenvilan och erövrade så pass mycket territorium utöver delningsplanen, allraminst dagarna eller ens veckorna efter det att judiska terrorister mördat en redan martyrförklarad FN-medlare.

[19] Cit. efter Geries, s 12-13. Se också Kretzmer, s 141ff, samt Hofnung, s 50ff. En annan skarp kritiker var Dr Bernard Joseph, då Judiska byråns juridiske expert och sedermera, under namnet Dov Joseph, israelisk justitieminister, som 1946 karaktäriserade lagarna enligt följande: “Det finns ingen garanti mot att en medborgare inte får tillbringa hela sitt liv i fängelse utan rättegång. Det finns ingenting som garanterar individens frihet. Det finns inga möjligheter att överklaga makthavarens åtgärder, inga möjligheter att appelera till en Högsta domstol… Myndigheterna har obegränsad frihet att när som helst landsförvisa en medborgare. Man behöver inte ha begått något brott… Principen om kollektivt ansvar har drivits till absurditet. Alla hebreiska invånare (sammanlagt 600 000) kan mycket väl hängas för ett brott som begåtts av en enda person i detta land. Man kan inte begära att en medborgare ska sätta sin tilltro till en myndighetspersons godtycke. Vi kan inte sätta våra liv och tillgångar på spel… Medborgarna kan inte fås att respektera en lag som gör honom helt laglös.“ Uttalande vid det judisk-palestinska advokatsamfundets konferens i Tel Aviv den 7 februari 1946, återgivet i tidskriften Ha’parklit, Advokaten, februari 1946, s 58ff. Cit. efter Geries, s 12.

[20] Kretzmer, s 58-59. Lagen, på engelska “Land Acquisition (Validation of Acts and Compensation) Law, 1953“ gav landets finansminister diskretionär befogenhet att utan hörande av jordägaren utfärda de certifikat som giltigförklarade jordens nya användning. Kretzmer skriver: “Lagens villkor för expropriering av jord, såsom de tolkades av Högsta domstolen, var hårda.“ (The conditions laid down by said law for expropriation of land, as interpreted by the Supreme Court, were harsh.)

[21]  David Grossman har i detalj och med inlevelse skildrat fallen Ikrit och Biram i Se den andre, s 225ff. 

[22] Uppgifterna om flygattacken finns i Geries, s 39, och har återgivits i israelisk dagspress, samt i Shahak 1995. På Ikrits marker ligger idag de kooperativa jordbruken Even Menahem och Shomera. Biram har ersatts av kibbutzen Bar’am, tillhörig den vänstersionistiska kibbutzrörelsen, Kibbutz Ha’artzi.

[23] Det fanns ytterligare fall där utslag i Högsta domstolen till förmån för evakuerade arabers rätt att återvända  ignorerades eller motverkades med retroaktiv lagstiftning. Invånarna i byn Rabsiye fördrevs från sina hus under kriget 1948 men återvände på våren 1949. I januari 1950 fördrevs de från byn på order av den militäre befälhavaren utan någon som helst legal sanktion. Först i augusti 1951 förklarades området stängt i enlighet med undantagslagarnas paragraf 125, men beslutet offentliggjordes inte på föreskrivet sätt. I september 1951 försökte några av byborna ta sig in i byn men fördrevs av militär. De vände sig då till Högsta domstolen som slog fast att undantagsdekretet saknade laga kraft. Försvarsministern utnyttjade då undantagslagarnas möjligheter till retroaktiv sanktion av de militära besluten. Strax efteråt, den 30 november 1951 utfärdades en ny stängningsorder. Efter ytterligare en hänvändelse från byborna till Högsta domstolen instiftade Knesset en lag som retroaktivt godkände undantagsdekret utan föregående publicering. Högsta domstolen ifrågasatte hela militäraktionen och dess säkerhetsbaserade motiv, men bara ett fåtal av byborna fick i domslutet rätt att återvända. Detta spelade hur som helst ingen roll, eftersom byn strax efteråt jämnades med marken. Hofnung, s 63-64. Flera judiska jordbrukskollektiv etablerades eller utvidgade sina ägor i strid med utslag i Högsta domstolen, bl a kibbutz Lahavot Haviva (på marktillhörande byn Hirbat Jalame), enligt artikeln “Ha’shomer Ha’tzairs mörka hemligheter“ i Haaretz, 24.9.93. 

[24] Kenans text och ett reportage om förstörelsen av de tre byarna (författat tillsammans med mina medresenärer i december 1969 och januari 1970, Annika Isaksson, Jan Guillou och Marina Stagh) publicerades i Aftonbladet  den 16 februari 1970. Den enda tidning i Israel som publicerade Kenans brev (som ursprungligen ej var avsett för publicering) var organet för en liten revolutionär vänsterorganisation, Matzpen, med vilken jag de här åren hade nära kontakter.

[25] Intrycken finns redovisade i ett reportage i Aftonbladet den 20.2.1970. Utplåningen av Golans byar beskrivs också av Yigal Sarna i en artikel i Yediot Ahronot 14.10.94.

[26] Allonplanen gick ut på att Israel militärt skulle kontrollera en remsa längs Jordanflodens västra strand där också judiska säkerhetsbosättningar fick etableras, men att resten av det tätbefolkade Västbanken skulle återlämnas till jordansk jurisdiktion. Allonplanen accepterades aldrig av kung Hussein som grund för förhandlingar, och skulle i alla händelser ha givit Israel jurisdiktion över en fjärdedel av Västbankens territorium, om man också räknade in det expanderade och annekterade östra Jerusalem. Trots detta etablerades bosättningen i Hebron redan i april 1968, och bosättningen i Kirjat Arba 1970, och mellan 1969 och 1973 spenderade den israeliska arbetarregeringen (Eshkol och Golda Meir) över tio miljoner dollar på vatten, el och avlopp till dessa ursprungligen illegalt etablerade bosättningar. Sachar II, s 12ff, Friedman s 15ff.

[27] Kretzmer, s 136.

[28] Cit. efter Kretzmer, s 137. Fallet “Ein Gal v Styrelsen för censur av film och teater“.

[29] En betydande del av den arabiska jorden var sk wakf, dvs egendom förvaltad av muslimska religiösa institutioner. Enligt uppgifter exproprierades cirka 7 000 hektar wakf-egendom med hjälp av lagen om frånvarandes egendom. Kretzmer, s 59. 

[30] Kretzmer, s 57.

[31] Uppgift från Förvaltaren av frånvarandes egendom till journalisten Robert Fisk i The Times, 24 december 1980.

[32] Peretz, s 142ff.

[33] Se också Sternhell 1995, bla kap 3.

[34] Shapira, s 61-62. Just förslaget om att anpassa jordköpen till förekomsten av arabisk befolkning, kom från bl a författaren Moshe Smilansky, en av den andra alijans ledande gestalter och grundaren av Rehovot.

[35] Joshua Hankin blev 1909 direktör för Palestine Land Development Company, ett av den sionistiska världsorganisationen inregistrerat företag för uppköp av jord i Palestina.

[36] Se också Shapira, s 132.

[37] 1950 tillskapades en särskilt Utvecklingsmyndighet med rätt att sälja “frånvarandes egendom“ vidare till någon av fyra institutioner; staten, Judiska nationalfonden, lokala myndigheter och en institution för omlokalisering av jordlösa araber. Försäljningen till lokala myndigheter var begränsad till urban mark inom den lokala jurisdiktionen, och först sedan Judiska nationalfonden hade tackat nej. Institutionen för omlokalisering av jordlösa araber etablerades aldrig. “Landsbygdsjord, rural land, kunde därför endast säljas till staten eller Judiska nationalfonden.“ Kretzmer, s 62ff. 

[38] Ur officiellt memorandum för Keren Kajemet, godkänt av Israels justitieminister i enlighet med lagen om Judiska nationalfonden från 1953. Kretzmer, s 61-62.

[39] På engelska: Israel Land Administration.

[40] I den typ av långtidsarrenden som gäller för kooperativ, moshaver, och kollektivjordbruk, kibbutzer, stipuleras att ingen mark får arrenderas ut i andra hand utan godkännande av markmyndighetens styrelse, som i sin tur ska inhämta godkännande från bl a de sionistiska rörelser som ursprungligen organiserat och finansierat bosättningen, vilket, som Kretzmer skriver, “i praktiken innebär att utsikterna för en arab att bli godkänd som ’kvalificerad arrendator’ är försumbara“. Kretzmer, s 67.

[41] Kretzmer, s 69. Shulamit Aloni,minister i Yitzhak Rabins regering 1992, noterade i en tidningsartikel 1979 att “ingen person som är av icke-judisk härstamning, även om han eller hon är gift med en jude, kan bli jordbrukare i det här landet trots att han ellerthon är medborgare.“ Yediot Ahronot, 16.4 1979, cit efter Davis 1987, s 49.

[42] Yediot Ahronot, 28.3.1980. För en utförligare redogörelse av fallet Murtada, se Davis 1987, s 45-49.

[43] Se bl a den stora israeliska dagstidningen Maarivs ledare den 29.10.1967: “Det måste göras klart för araberna att de inte kan få fortsätta att ha världens högsta födelsetal i vårt lilla och fattiga land. Vi måste övertyga stormakterna om att en av lösningarna på flyktingproblemet är emigration…“ Ett utförligare citat finns i Rosenberg: “Israel efter tredje omgången“, i Wachtmeister (red) 1970.

[44] Joseph Weitz: “En lösning på det arabiska flyktingproblemet“, i det israeliska arbetarpartiets dagstidning Davar , 29.9.1967. Cit. efter Davis 1987, s 5.

[45] Se bl a Sachar II, s 37. Statsminister vid den här tiden var Yitzhak Rabin.

[46] Ibid, s 39.

[47]  Ur en bok om Mazkeret Batyas historia redigerad av David Neumann och utgiven 1960. Cit. efter artikel av Aryeh Kaspi i Haaretz 5 dec 1993. 

[48] Grossman, s 101.

[49] Uppgiften om de arabiska rådgivarna och säkerhetstjänsten i Sachar II, s 35.

[50] I ett judiskt barns födelseattest är kolumnen för medborgarskap ifylld, i ett icke-judiskt barns födelseattest är kolumnen blank. Davis 1987, s 28-30. Lagen om återvändande är central i definitionen av staten Israel som en judisk stat och är därmed en av statens mest grundläggande lagar. Judars rätt att återvända “föregår staten Israel och det är denna rätt som ligger till grund för staten Israel.“ (Ur Ben Gurions föredragning av lagen om återvändande i Knesset den 3 juli 1950, cit efter Davis 1987, s 127.) 

[51] Ruppin, s 62.

[52] Shapira, s 132.

[53] Kaplanskys förslag på Ahdut Ha’avodas partikonferens i Ein Harod 1924 gick ut på att inom det brittiska mandatet upprätta en gemensam arabisk-judisk lagstiftande församling med två kamrar, den ena baserad på proportionella val och sålunda med arabisk majoritet, den andra baserad på nationell representation med lika antal judar och araber. Alla beslut och lagar måste godkännas av båda kamrarna. Immigrationsfrågorna skulle vara helt undantagna och, underförstått, hanteras av britterna. Shapira, s 133-134.

[54] Zeev Sternhell har utförligt diskuterat den sionistiska socialismens nationellt mobiliserande roll och betydelse. Drömmen om rättvisa och jämlikhet spändes, menar han, framför ett renodlat nationalistiskt projekt. Teorin var därmed i grunden oförenlig med praktiken. Sternhell 1995, särskilt kapitel 1 och 2.

[55] Cit. efter Shapira, s 117.

[56] Sharett, s 17.

[57]  Den israeliske historikern Benny Morris i artikel i Haaretz, 4.2.1994.

[58]  Yosef Elgazi i Haaretz, 26.11 93.

[59]  Morris i Haaretz, 4.2.1994. 

[60] Haaretz, 24.9.1993, artikeln “Shomer Ha’tzairs mörka hemligheter“.

[61]  Haolam Haze, 22.9.1993.