Essä i Moderna Tider nr 104, juni 1999

I värmens personkrets

Mot slutet av Lars Noréns pjäs ”Sju tre” försöker en av fångarna, Tony, förklara vad nationalsocialismen går ut på. Nationalsocialismen vill skapa ordning och reda, säger han på ett ungefär. Vart folk på sin plats, svenskarna i Sverige, osvenskarna någon annanstans. Man flyttar och förflyttar tills det blir som det naturligen ska vara. Enhetligt och rent. Enklare, mer harmoniskt, mindre konflikter. Lika barn leka bäst. Eller hur?

Den han talar till är Lars Norén, alias John, pjäsens konturlöse författare, aktör, regissör, som i sin tur talar genom Reine Brynolfsson. Det är därmed inte helt klart om den som reagerar är den verklige Lars Norén eller en fiktiv Lars Norén. Eftersom de andra ”skådespelarna” inte är skådespelare utan tre interner på Tidaholmsanstalten som spelar sig själva, och eftersom John dessutom har skrivit ett flertal av Lars Noréns pjäser, får man dock anta att John säger vad Lars menar.

”Får jag fråga dig en sak?” säger Tony. ”Man talar ju så vitt och brett om det goda med ett mångkulturellt samhälle, inte sant – men kan du då säga någonting om vad som är så dåligt med ett homogent samhälle?

”Ja… vad skulle det vara?” svarar John lamt.

”Nej, se där. Vad är det för dåligt med att folk av samma ras, kultur och religion lever för sig och utvecklar sina färdigheter medan dom andra stannar i sina egna länder och raser? Varför ska vi blandas?

Den centrala repliken är Johns.

Ja, vad skulle kunna vara bättre än homogenitet? Vad skulle kunna vara bättre än ett land utan kulturella friktioner och konflikter? Ett land av idel varma kretsar där alla osökt hör samman.

John samlar sig till motstånd. Det främmande går inte att stänga ute, säger han. ”Det finns ju redan här – i oss själva – vi är det främmande också.”

Ett ”olyckligtvis” hänger i luften. Invändningen är svag, nederlagsmärkt. Främlingskap må vara vårt öde, men vem är John att ifrågasätta drömmen om det rena och okomplicerade? Vem är John att sätta sina värden över Tonys? Ännu en håglös invändning och han tystnar. Mats kastar våldsamt en stol i väggen. ”Det är bara sjukdom och destruktivitet var du än ser”, vrålar han. ”Även om vi inte besegrar det ruttna och orena… har i alla fall vårt liv haft något värde.”

John (ihopkurad, lång paus): ”Det är bra.”

Jag ser pjäsen tillsammans med eleverna på Dramatiska institutet i Stockholm. Några dagar senare diskuterar vi den. Jag kritiserar Johns, dvs Lars Noréns, undfallenhet, hans oförmåga att argumentera emot, hans benägenhet att se fångarna som offer snarare än som individer ansvariga för sina tankar och handlingar, ja egentligen hans ovilja att se dem som mänskliga jämlikar – värda hans kritik, ja kanske till och med hans moraliska upprördhet. Den man inte ids argumentera med föraktar man. Den man inte tar på allvar ser man inte. Den man talar terapispråk till vill man bota. Med Johns ständiga undflyende uppstår ett gapande värdetomrum i ”Sju tre”. Vad fångarna säger och gör betyder inget. Ett brott är inte ett brott. Teo (”militärligan”) är inte mer kriminell än någon annan. Har månne inte John själv några ovänner han skulle vilja få fixade, ”skämtar” Tony (nyss i torpedbranschen). Flera stycken, ”skämtar” John tillbaka. Vad som är ont eller gott är inte gott att veta. Är man ”personligen” antisemit, så är man. John säger inte emot. Han kurar, tar en bulle och kramar om.

Det enda som till sist betyder något är den varma kretsen. Bullarna, kaffet, barndomen, de supande fäderna, minnena, arvet, gemenskapen i en Metallicalåt, den delade klaustrofobin i ett låst fängelserum, de osynliga argument som tar vid där tanken slutar och dialogen tystnar. Den enda konsekventa tanke som därvid genomsyrar ”Sju tre” är att vi alla skulle kunna vara varandra. John skulle kunna vara Tony och Tony John. Och att det ena inte nödvändigtvis är ”bättre” än det andra. Mot känslor av samhörighet argumenterar vi inte. I det värdemässiga tomrummet är alla lojaliteter principlösa. Personkrets ”Sju tre” ställer inga villkor.

Jag noterar att idén om den villkorslösa relationen har visst stöd bland eleverna. Åtminstone i den nuförtiden politiskt korrekta tappningen att var och en har rätt till sin åsikt och att ingen har rätt att skriva den på någon annans näsa. Jag invänder att det är en tanke som snuddar oroväckande nära tanken att varje åsikt har fog för sig (eller att ingen åsikt har det), men av diskussionen förstår jag att det inte är mycket till invändning.

Vi diskuterar nationalsocialismen. Jag hävdar att dess idémässiga kärna är utdefinieringen av ”den andre”, föreställningen om att vissa människor och folk måste utstötas, fördrivas eller utrotas för att samhället ska bli gott. Därav den inlärda likgiltigheten för ”den andres” lidande. Jag tillägger att motsvarande process kan iakttas i krigets Serbien. Utdefinieringen av Kosovos albaner. Blindheten för den egna våldsutövningen. Den klaustrofobiska reaktionen mot omvärlden…

Jag hinner inte säga så värst mycket mer innan jag får häftigt mothugg av en ung manlig elev. ”Varför nämner du bara serberna?” frågar han upprört. ”Varför säger du ingenting om albanerna, om UCK-gerillan, om deras krig mot serberna, om deras etniska rensningar, om deras...”

Jag måste tillstå att jag tappar fattningen en smula. Som jag fortfarande gör varje gång jag dessa krigsmånader ser eller hör personer med serbiskt ursprung, många sedan länge etablerade i Sverige (nyss var de jugoslaver), med full tillgång till västvärldens nyhetsmedier, tala som om de inget hade sett eller hört av den värsta folkfördrivningen i Europa sedan andra världskriget. Eller tala som om fördrivningen av Kosovos albaner var en legitim försvarsåtgärd mot Natos bomber. Tala som om de satt i en bunker i Belgrad eller på en barrikad vid Trastfälten. Tala som om serberna och Serbien var en enda stor varm krets, hotad inifrån av främmande albaner och utifrån av konspirerande västmakter.

Vi kommer inte längre. Den varma kretsens logik bygger på känslans lojalitet – inte tankens reflektion. Den unge dramaeleven kräver att jag skall känna med serberna. (Hur många gånger har jag varit där?) Jag kan inte.

I ”Sju tre” väljer John att vara obrottsligt (?) lojal mot sina fångar/medaktörer/medansvariga – att känna med dem. Han frågar inte efter deras argument. Han reflekterar inte över deras idéer och tankar. Han ger dem en fyra timmar lång kram.

Den varma kretsens logik sänker sig som ett fängelse över scenen.

Utan varma kretsar kan vi naturligtvis inte leva. Lojaliteten mot våra barn, mot våra föräldrar, mot våra närmaste, bryter i regel andra åtaganden och kalkyler. Vid en konflikt mellan lojalitet och laglydnad (dvs rättvisa) går inte sällan lojaliteten före rätten. I varje fall finns en gräns där konflikten kan bli svåruthärdlig. Den amerikanske filosofen Richard Rorty påpekar att de flesta av oss nog skulle ställa upp på att gömma vårt eget barn undan polisen, kanske till och med vittna falskt för att ge det ett alibi – men om en oskyldig person därvid blev dömd skulle vi må dåligt. Om den oskyldigt dömde visade sig vara en granne skulle konflikten bli akut. Om den oskyldigt dömde visade sig vara en invandrare, kanske av annan religion och hudfärg, skulle våra samvetskval förmodligen lindras. Konflikten mellan lojalitet och rättvisa, skriver Rorty, är i själva verket en konflikt mellan olika lojaliteter, lojaliteten mot lilla kretsen och lojaliteten mot en vidare krets. Ju tryggare vi känner oss, desto mer kan lojalitetens cirklar vidgas – och därmed rättvisans. Ju mer vi hotas – i krig eller ekonomisk nöd – desto mer snävas lojalitetens gränser in. De grannar vi nyss delade bröd med kan, i ett läge där inget bröd finns att dela, bli våra fiender.

Rättvisans – eller om man så vill rättsstatens – räckvidd definieras i själva verket, menar Rorty, av räckvidden för vår lojalitet. Där lojaliteten mot en inre krets kommer i olöslig konflikt med lojaliteten mot en yttre, bryter rättvisebegreppet samman. Människor som ena dagen talat sig varma för djurens rättigheter kommer nästa dag att delta i massakrer på djur som befunnits vara bärare av ett för människan dödligt virus. Människor som ena dagen demonstrerat för solidaritet med de fattiga länderna kommer nästa dag att protestera mot export av arbete och kapital. De som brinner för global rättvisa är sällan beredda att sätta lojaliteten mot varje människa i hela världen före lojaliteten mot det egna välfärdssystemet, ja i sista hand lojaliteten mot sina egna barn. Om den globala rättvisan kräver att vi offrar våra barn, offrar vi den globala rättvisan.

Är lojalitetens krets liten och sluten talar vi inte ens om rättvisa eftersom kretsens rätt sällan är någon annans, men ju större lojalitetens kretsar blir desto mer börjar rätt likna rättvisa. De samhällen vi idag kallar rättsstater har alla lyckats vidga lojalitetens kretsar till att omfatta miljontals människor. Det har huvudsakligen skett genom det framgångsrika propagerandet av föreställningen att de små varma kretsarna inom ett visst geografiskt område utgör en enda stor varm krets kallad folket eller nationen. Begrepp som kulturarv, ras och folkstam har härvid gått hand i hand med idéer om medborgarskap, jämlikhet och demokrati. Den varma kretsens lojalitet har utvidgats till en patriotisk eller medborgerlig lojalitet mot nationella lagar, institutioner och projekt. Man kan till och med hävda att den moderna demokratin bygger på just en sådan koppling mellan lojaliteten mot nationen som varm krets och nationen som rättslig ordning. Demokratins institutioner har definierats lika mycket av människors krav på tillhörighet och hemkänsla som av idealet om alla människors lika värde. Den nationella demokratin kräver följaktligen en gräns mellan dem som hör hemma och dem som inte gör det, mellan dem som känslomässigt omfattas av den varma kretsen och dem som inte gör det – en gräns där rättvisa för alla ohjälpligt bryter samman i lojalitet mot de egna.

Steget från den lilla kretsens lojalitet till lojaliteten mot någonting större är inte självklart. Alla kretsar förmår inte ta det. Historien känner många samhällen där stammen och familjen har förblivit rättsordningens grundval och där rättsordningens gränser följaktligen bestämts genom fejder och fästningar. När steget ut ur de små väpnade kretsarnas samhälle väl har tagits har det i regel skett genom upprättandet av starkt auktoritära religiösa eller sekulära ordningar där lojaliteten uppåt i sista hand vidmakthållits med tortyrkammare och andra helveten. Det hindrar inte att varje form av högre mänsklig social organisation förutsätter att steget kan tas. Idag förutsätter det dessutom att steget kan tas av inre övertygelse och inte av yttre tvång.

Hittills har vi tagit steget för givet. I nationalstater som Sverige, med en starkt utvecklad känsla av historiskt öde, nationell homogenitet och kulturell gemenskap, har den varma kretsens expansion varit fredlig, frivillig och framgångsrik. Idén att folket är en familj, nationen ett hem och staten en god far eller mor, har inte bara bäddat för demokrati och rättsstat utan också för de solidariska välfärdsinstitutioner som vi idag förknippar med ett gott demokratiskt styre. Tidvis har det kunnat se ut som om välfärdsstaten varit en produkt av enbart politiska ideal och rättsliga principer, men i hjärtat av bygget har alltid tickat en varm krets av förstärkta lojaliteter. Känslan av samhörighet har varit förutsättningen för viljan till rättvisa. Vid samhörighetens gränser – mot de icke-hemmahörande – har följaktligen viljan till rättvisa oupphörligen satts på prov. Stärkandet av samhörigheten (folkstammen, kulturen, välfärden, demokratin) har fungerat som argument för utdefiniering och utestängning av icke-hemmahörande. Anpassning, assimimilering och homogenisering har i nationalstatens perspektiv inte varit något dåligt utan något nödvändigt.

Det moderna nationsbegreppet är ohjälpligt kluvet. Å ena sidan den varma kretsens sfär av hem, tillhörighet, identitet, personligt ansvar och känslomässiga lojaliteter – å andra sidan statens sfär av medborgarskap, politiska institutioner och principiella lojaliteter (rättvisa). Det svenska folkhemmet byggde länge på en långtgående sammansmältning av de två, ja så långt att stat och samhälle i dagligt tal betydde samma sak och den nationella självkänslan i hög grad kom att knytas till statens institutioner. Det fungerade väl så länge klyftan mellan de två nationsbegreppen förblev dold. Det fungerar mindre väl när den ena ”nationen” inte längre går ihop med den andra. När den varma kretsens lojalitet inte längre omfattar statens sfär.

I själva verket är den moderna nationalstaten en sentida legering av ett gammalt nationsbegrepp och ett nytt. Det fanns avancerade stater långt innan vi på sent sjuttonhundratal började förknippa stat med nation. På romartiden betydde natio motsatsen till civitas, dvs betecknade grupper som stod utanför statens medborgarskapsbegrepp, som enbart var sammanhållna av plats, språk, sedvänja och tradition. Långt in i förmodern tid användes natio och lingua (språk) om vartannat. De studentnationer som fortfarande lever och frodas vid våra universitet har sitt ursprung i medeltiden, då studenterna delades in efter varifrån de kom och inte efter vad de studerade. I denna äldre betydelse var nationalitet någonting som andra hade, en uppsättning egenskaper som definierade främlingen, i regel något negativt.

Den positiva och sammanhållande betydelsen av nationsbegreppet växte fram ur feodalsamhällets kontrakt mellan kungamakt och ständer, där kungarna i utbyte mot skatt och tjänster förlänade adeln, kyrkan och städernas borgare ett visst inflytande över statens affärer. Det var dessa ständer som med tiden började uppfatta sig som företrädare för ”nationen” (gentemot ”hovet”); först aristokratin, så småningom borgarskapet. Eller med Abbé Sieyès berömda paroll under den franska revolutionen: ”Tredje ståndet är Nationen.”

Med artonhundratalets nationalromantiska väckelse vidgades elitens nationsbegrepp till att omfatta hela folket, och med den fortgående demokratiseringen fick allt större kretsar rätt att delta i rikets styre. I länder med territoriell kontinuitet och en tradition av lagvälde och maktdelning kunde nationalism och demokrati gå hand i hand. I länder där territoriet var omstritt och den civila traditionen svag eller obefintlig etablerades nationalstaten med auktoritära medel – ofta genom krig. I båda fallen vidgades lojalitetens cirklar till nationens erkända gränser och i båda fallen definierades en skiljelinje mellan dem som hörde hemma och dem som inte gjorde det. Nationalkänsla och patriotism blev det moderna statsbyggets emotionella grundval, den varma krets på vilken stora kalla ting kunde byggas.

Med tiden har den varma kretsen kommit att betraktas som otidsenlig. Den nutida människan, har det sagts, är upplyst och vidsynt nog att kunna knyta sin känsla av samhörighet direkt till medborgarskapets rättsprinciper, utan att behöva gå omvägen via nationalkänslan, utan att behöva förutsätta den samhörighet som är knuten till ursprung, kultur och språk. Det är dessutom en samhörighet som inte längre kan förutsättas. Vår tids nationalstater kännetecknas av en växande individuell, kulturell, religiös och social mångfald. Det som en gång tycktes gälla för alla, gäller för allt färre. Det är inte bara migrationen av människor och kulturer som har förändrat bilden, utan också en fortgående försvagning av de traditionella varma kretsarna och en tilltagande individualisering av mänskliga relationer och projekt. Vi lever alltmer våra liv som vi vill, och inte som förpliktelserna mot den ena eller andra samhörigheten bjuder. Den halvt mytiska, halvt verkliga känsla av gemensamt öde som byggde upp de gamla nationalstaterna finns inte längre – annat än som våt etnisk dröm. ”Bakom varje fasad av kulturell homogenitet”, skriver den tyske filosofen Jürgen Habermas, ”gömmer sig i bästa fall det godtyckliga vidmakthållandet av en hegemonisk majoritetskultur.” I ett samhälle där flera kulturella, etniska och religiösa subkulturer ska samexistera och samverka, måste därför den politiska samhörigheten frikopplas från majoritetskulturens varma krets av koder och nätverk. ”Majoritetskulturen måste ge upp sina historiska anspråk på rätten att formulera den generella politik som ska delas av alla medborgare, oavsett varifrån de kommer och hur de lever.”

Vi måste kunna bli lojala mot konstitutioner, inte mot emotioner.

Inte ens Habermas är övertygad om att vi kan. Han antyder att den ”postnationella” europeiska välfärdsstat som utvecklades efter andra världskriget visade tecken i den riktningen, men medger att omständigheterna var speciella; tysk skam (nationalism som tabu), kallt krig och stark ekonomisk tillväxt. Vad han inte medger är att de krav på homogenitet och nationell avgränsning som tidigare hade marscherat på Europas gator (och så småningom rensat dem från avvikare), fanns kvar i den finstilta delen av efterkrigstidens välfärdskontrakt. Villkoret för långtgående generella sociala reformer var i själva verket en långtgående generaliserbarhet av mänskliga behov och önskemål, dvs en långtgående gemenskap av värden och preferenser. Jämlikhet på nationell nivå förutsatte likhet i nationell skala.

Den moderna välfärdsstaten må ha byggt den kanske största och mest generösa varma kretsen i historien, och ibland kunde det se ut som om det inte längre var värme som höll den samman utan enbart ideal och principer, men det behövdes inte många skakningar i välfärdsmaskineriet förrän rättvisans varma gräns åter skulle bli synlig. Välfärdsstaten byggde förvisso på en fredlig och upplyst form av nationalism, men utan kopplingen mellan nation och stat, mellan känslan av nationell samhörighet och viljan till universell rättvisa, hade bygget aldrig kunnat påbörjas och fullföljas. Också i botten på Habermas ”konstitutionella patriotism” finns en varm krets som inte får bli alltför hungrig eller missnöjd eller missmodig om nationens gemensamma öde. När känslan av nationell samhörighet försvagas, när statens institutioner inte längre väcker varma känslor, när nationens rättvisa inte längre går före andra lojaliteter, då knakar det i nationalstatsbygget.

I ena hörnet blir då den varma grundvalen fullt synlig; solidarisk välfärd blir välfärdsnationalism, jämlikhet blir främlingsfientlighet, den kollektiva identiteten blir en barrikad. Det är ingen tillfällighet att de starkaste försvararna av det gamla folkhemmet i regel är de bittraste motståndarna till den europeiska unionen. Och att den invandringskritiska opinionen (mot dem som tar jobben och snyltar på välfärden) ofta har socialdemokratiska förtecken. Välfärdsnationalismen slåss för att nationen-folket ska förbli en varm krets med vittgående kollektiva åtaganden, vilket gör den fientligt inställd till den inre mångfald som anses undergräva nationens samhörighet (svenskheten) och den yttre globalisering som anses hota nationalstatens ekonomiska makt (välfärden).

I det andra hörnet drar sig nationalstatens varma krets tillbaka och splittras upp. Känslan av samhörighet söker sig till mindre och naturligen varmare sammanhang; kommunen, regionen, bygden, den etniska gruppen, företaget, nätverket, familjen, ungdomsgänget, MC-klubben. Där de små kretsarna har grott igen eller inte naturligen finns, etableras de på nytt. En övervuxen etnisk tillhörighet rensas fram. En tillfälligt vald livstil permanentas. Ett gäng eller ett nätverk blir som en familj. Till och med familjen blir ibland som en familj.

Mitt i en växande kulturell och individuell olikhet, växer därmed behovet av den likhet som är den varma kretsens förutsättning, den känsla av samhörighet som föregriper andra lojaliteter. Det behöver inte vara en biologisk eller nedärvd samhörighet, även om sådana är tacksammast att åberopa och väcka till liv, utan kan också vara en helt nykonstruerad gemenskap. Det vi söker är en krets av likar – en krets där vi är värda mer än i kretsen strax utanför.

Medan det gamla nationalstatsbygget karaktäriserades av ofördragsamhet med mänskliga olikheter, ja tidvis var besatt av ambitionen att utplåna dem, är vår tids samhälle besatt av att framhäva dem. Det finns snart ingen olikhet som inte är värd en egen rättighet, en egen jubelmässa – eller åtminstone en egen festival. Vad som därvid kan anas är ett samhälle där var och en söker sig till sina likar, men ingen till den gemensamma arena där olikheter kan mötas. De nya varma kretsarna kommunicerar inte med varandra. Bryr sig inte om varandra. Bygger inget samhälle. Från utplåningen av samhällets olikheter går vi mot trivialiseringen av dem. Från intolerans till likgiltighet. I båda fallen säger vi, paradoxalt nog, att likheten (en stor eller många små) är en viktig skiljelinje. På Tonys fråga om vad som är så dåligt med ett homogent samhälle, är det inte bara John som blir svaret skyldig.

Den svenska regeringen har förvisso deklarerat att Sverige numera är en ”samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund” och att ”den generella politiken på ett helt annat sätt än hittills måste utgå från och spegla den etniska och kulturella mångfald som finns i samhället.” I samma dokument där detta slås fast – proposition 1997/98:16 med rubriken ”Sverige, framtiden och mångfalden, från invandrarpolitik till integrationspolitik” – finns såvitt jag kan se inte ett enda förslag om hur en hittillsvarande generell politik baserad på homogenitet och generaliserbara preferenser, ska förändras i riktning mot en generell politik baserad på mångfald och olikhet, dvs på preferenser som inte lika lätt låter sig generaliseras. Istället är propositionen fylld av riktade åtgärder mot grupper som ännu inte förmår tillgodogöra sig den generella politikens välsignelser. Här finns förslag om bidrag till invandrarorganisationer, åtgärder mot främlingsfientlighet, särskilda insatser för långtidsarbetslösa med språksvårigheter, särskild arbetsmarknadspolitik för etniska grupper, ökad satsning på svenskundervisning, särskilda insatser för nyanlända invandrare, etc.

Ingenstans ställs frågan: Vad kan och bör vara generellt i ett samhälle där allt mindre låter sig generaliseras, där det som är självklart för den ene är otänkbart för andre, där lojaliteten mot centrala normer och ingrepp inte längre kan tas för given, där nationen inte längre är en varm krets för alla?

Frågan kan också ställas: på vilket annat sätt än genom idén om nationen kan Europas små varma kretsar åter kopplas samman till en större? Vad slags samhälle kan på fredlig och frivillig väg göra anspråk på olika individers, kulturers och gruppers känslomässiga lojaliteter? Vad slags samhälle kan byggas på icke-homogenitet?

Den varma krets som nationalismens blods- och ödesmyter en gång kunde frammana är i alla händelser inte längre möjlig – annat än som nostalgisk fantasi eller väpnat monster. Den förutsätter att vi kan bortse från den mångfald och de motstridiga lojaliteter som faktiskt finns (och försöker återupprätta trettio- eller femtiotalet) eller att vi börjar tänka och handla som Mats eller Tony eller Slobodan Milosevic.

Utan en större varm krets går det inte heller. Vi behöver såväl samhörighet som brett förankrade institutioner för fred och rättvisa. Förmår vi inte etablera större känslomässiga samhörigheter än de etniska, blir det inte mycket bevänt med rättvisan. Kanske inte heller med freden.

Det centrala ordet är ”känslomässiga”. Det är oftast ett ovidkommande ord i politiska sammanhang, förvisat till samma obskyra ytterkant som vidskepelse och ignorans. Men, som Rortys tankeexperiment visar, finns alltid en gräns där känslans lojalitet tar över rättvisans principer. En demokratisk rättsordnings räckvidd och effektivitet är i längden inte större än de känslomässiga lojaliteter den kan mobilisera. För den europeiska rättsordning som nu byggs upp inom EU gäller samma sak. Kan vi inte känslomässigt övertygas om att lojaliteten mot Europas lagar på vissa områden bör gå före lojaliteten mot något närmare och varmare, kommer den europeiska ordningen inte att kunna upprätthållas. I varje fall inte med demokratiska medel. Därmed inte sagt att nationalstatens allt fiktivare varma krets kan ersättas av en ännu fiktivare, europeisk. De gamla knepen med flagga, hymn och historiska ödesmyter räcker i varje fall inte till för göra oss till européer i samma bemärkelse som vi för tvåhundra år sedan gjordes till svenskar eller tyskar. Den mycket omfattande lojalitet och samhörighet som nationalstatens institutioner förutsatte och krävde, kan lika lite åberopas i europeisk skala som den numera kan i nationell. Den helt avgörande frågan i dagens Europa är därmed om vi kan bygga ett rättssamhälle, en europeisk civilisation om man så vill,  där känslans lojalitet mot den mindre kretsen kan förbindas med känslans lojalitet mot kretsar som successivt blir större och vidare.

Vad vi därmed bör kunna föreställa oss är en konstitutionell ordning där steget från den lilla lojaliteten till en större måste kännas naturligt att ta, där man kan förbli olik på en lägre nivå och ändå vara samstämd på en högre.

Idén om en ordning som förmår överskriva gamla nationsgränser, liksom nya gränser mellan kulturer och etniciteter, där mångfald och olikhet nertill kan förenas med samsyn och slagkraft högre upp, har länge irrat omkring i europeiska dokument och debatter under begreppet subsidiaritet. Först på senare tid har det börjat stå klart att begreppet kräver en omfattande förändring av såväl vårt eget som den europeiska unionens styrelseskick.

Det finns ingenting som säger att en sådan förändring är möjlig. Den europeiska unionen är ett historiskt experiment utan motstycke, men har hittills inte lyckats visa hur nationalstatens varma krets av lojaliteter ska kunna ersättas av något annat. Tvärtom kan man befara att Europas krympande kretsar, vid första bästa eurokris, kan komma att gå varma. En transnationell ordning utan uppbackning av känslomässiga lojaliteter är fragil, lättraserad, kanske demokratiskt hopplös. Det nu sönderslitna Jugoslavien var ett motsvarande historiskt experiment, icke-demokratiskt och auktoritärt förvisso, att skapa en transnationell lojalitet mellan kulturer och folk som i århundraden hade skurit struparna av varandra. Det tog inte lång för Milosevic att återuppväcka de långa knivarnas lojaliteter.

Unionens demokratiska Europa är till synes stabilare, till synes förbi det stadium i sin historia då territorier rensades och icke-hemmahörande mördades. Men på frågan om vad som skulle kunna vara bättre än den homogena gemenskapens varma krets, är Europas svar fortfarande:

”Ja, vad skulle det vara?!”