Godmorgon världen, Sverige Radio, P1, 15.9.2019

Att knäcka ett samhälle

För att laga en omelett måste man onekligen knäcka några ägg, och skulle omeletten misslyckas går det inte att knäcka äggen hela igen och göra om alltsammans. 
Samma sak gäller mycket annat i livet; att när det väl är gjort går det inte att göra ogjort, hur gärna man än hade önskat att det gick. 
Oftast är det som inte går att göra ogjort inte livsavgörande, det finns oftast andra ägg att göra omelett av. Men ibland är det saker som man för alltid kommer att ångra att man gjorde, och för alltid lida konsekvenserna av att inte kunna göra dem ogjorda igen.
Det här gäller ju inte bara individer utan också samhällen, med den skillnaden att de oåterkalleliga konsekvenserna för ett samhälle av felknäckta ägg kan bli så mycket större – och beröra så många fler. 
Att knäcka ägg har ju aldrig varit ett problem för dem som varit övertygade om de är på väg att laga den perfekta omeletten. Ja, så perfekt att också några knäckta ägg för mycket kan vara ett pris väl värt att betala. 

Historien är kantad av den sortens äggknäckare, personer och rörelser som varit övertygade om att de haft receptet på det perfekta samhället, och för att kunna skapa det måste riva upp det gamla samhället med rötterna. Och att om det råkade rivas lite för mycket, och många människor oförskyllt och oåterkalleligt fick lida konsekvenserna av det, så var det ändå för en stor sak. 
Efter 1900-talets förskräckande erfarenheter av hur mycket samhällsförstörelse som äggknäckning för en stor sak kan åstadkomma, lanserade filosofen Karl Popper tanken att samhällsförändringar som inte kunde göras ogjorda igen borde undvikas, att misstag måste kunna rättas till. 
Stegvis social ingenjörskonst, kallade Popper, kanske lite väl prosaiskt, sitt recept mot det totalitära århundradets radikala orgier i samhällsförstörelse. 
Någon kanske tycker att jag ger ordet radikal en alltför negativ betydelse. 
Det har ju funnits rörelser och idéer som kallat sig radikala utan att därför vilja rycka upp något med rötterna, radikal som ett annat ord bara för förändringsbenägen eller progressiv. En gång kunde man ju vara radikal demokrat eller radikal liberal utan att det nödvändigtvis behövde vara en självmotsägelse.
Men radikal kommer från latinets radix, rot, och den ordagranna betydelsen är att vilja gå till roten med, riva upp med rötterna, eller nåt i den stilen, vilket är den betydelse som alltmer tränger sig på idag. 
Att vara radikal idag är allt oftare att vara äggknäckare. 
Det är att vilja rycka upp och riva ner för att uppnå en stor sak.  
Göra Amerika stort igen. Eller England fritt igen. 
Eller återupprätta ett svunnet nationellt paradis av något slag. 
Göra Polen polskt, eller Ungern ungerskt eller Sverige svenskt igen.

Därmed har vi fått något som nyss var en självmotsägelse – radikal konservatism. Konservatism innebär ju att hellre bevara än förändra, men de mest radikala partierna idag, de som vill riva mest, är partier som kallar sig konservativa; Tories i Storbritannien och republikanerna i USA.
Tories tycks idag vara beredda att riva självaste grundvalen för Storbritannien, den brittiska unionen. Och partiets nye ledare, Boris Johnson, har redan visat sig beredd att trampa på den visserligen oskrivna men ändå månghundraåriga brittiska konstitutionen. 
Allt i syfte att förverkliga den ideologiska fantasi som kallas Brexit.
Och i USA har det republikanska partiet förvandlats till en rusig hejaklack för en president som är i full färd med att försöka knäcka några av den amerikanska republikens bärande institutioner och traditioner. 
Radikaliseringen också av konservativa partier kan möjligen ses som en försvarsreaktion mot de radikala samhällsförändringar som redan pågår för fullt och som river upp både det ena och det andra med rötterna, och som de traditionella partierna visat sig sakna både förmågan och viljan att göra något åt. 
Men aldrig så goda skäl till politiskt missnöje gör inte nödvändigtvis radikalismens sak starkare. 
Karl Poppers lärdomar av 1900-talets experiment i radikal samhällsförändring gäller fortfarande. Riv helst inte ner något som du inte kan bygga upp igen.
De ägg som nu knäcks i republikanernas USA och Tories Storbritannien kommer inte att producera den utlovade perfekta omeletten – bara oåterkalleligen förstöra den.