Kolumn DN 2009-02-10

Ett riskabelt system

-----------
Om våra förlorade pensionspengar
------------

DET HAR VARIT förvånansvärt tyst om det faktum att de statliga pensionsfonderna på några månader har förlorat minst 200 miljarder kronor på sina innehav av aktier, det vill säga tjugo procent av sin samlade förmögenhet, det vill säga en kännbar del av svenskarnas kollektivt inbetalda pensionsavgifter. Vi talar inte om några småpengar precis, utan om ett belopp motsvarande cirka tjugofem procent av den svenska statsbudgeten [korrigerat från den tryckta versionen]. Vi talar heller inte om följden av en naturkatastrof utan av ett nästintill enigt politiskt beslut i Sveriges riksdag. 
Enigheten är förmodligen förklaringen till tystnaden; den blocköverskridande enigheten bakom beslutet för snart nio år sedan att låta AP-fonderna placera upp till sjuttio procent av de förvaltade pensionspengarna i aktier. AP-fonderna förvaltar förvisso inte alla pensionspengarna utan ”bara” en buffert på nyss en biljon ungefär för att utjämna skillnader över tiden mellan inbetalningar och utbetalningar i pensionssystemet, men förhoppningen var likväl att spekulation i förväntade värdestegringar på aktier skulle hjälpa till att fylla ett förväntat underskott när de stora fyrtiotalskullarna började gå i pension. Den blocköverskridande uppfattningen vid den här tiden var att aktier var en huvudsakligen säker placering med en genomsnittlig långsiktig avkastning på 7 procent.

MIN HUVUDINVÄNDNING mot nyordningen är inte att fonderna sedan dess har gett sämre avkastning på det förvaltade kapitalet än sämsta bankräntan (1,6 procent och sjunkande). Min huvudinvändning, som jag formulerade i en kolumn på denna plats innan någon ännu visste hur det skulle gå (23.1.2001), är att aktier är riskpapper som kan gå både upp och ner, att risken för att de kan gå ner kraftigt under ganska lång tid är underskattad, att förespeglingar om säkra och stora värdestegringar på aktier bygger på förförisk statistik och politiskt önsketänkande, och att ett pensionssystem som förutsätter att en stor del av våra pensionspengar placeras i aktier per definition är ett riskabelt system. 
En annan invändning redan då var att pensionsfondernas inträde på aktiemarknaden dramatiskt skulle öka inflödet av ”ansiktslöst” kapital på börsen och därmed främja kortsiktig spekulation i kursförändringar på bekostnad av långsiktigt ägaransvar, och därigenom, av bara farten, elda på den girighets- och oansvarighetskultur som nu allt tydligare träder fram ur ruinerna efter finanskollapsen och börskraschen.
Kort sagt, att vi med AP-fondernas massiva aktieköp inte bara riskerade att ta oss vatten över huvudet utan också att skjuta oss i foten. 
Inom loppet av mindre än ett år hade de svenska pensionsfonderna köpt aktier för 300 miljarder kronor, och gjort den svenska staten till en av de största statliga aktieägarna i världen i förhållande till folkmängden, och gjort de statliga pensionernas tillväxt alltmer beroende av ständigt stigande aktiekurser och ständigt nya värdebubblor att satsa ständigt nya pensionspengar i. Det har sedermera visat sig att det i hög grad var ”institutionella” investerare (typ pensionsfonderna) som drev fram och så småningom spräckte högteknologibubblan i början av 2001, just när AP-fonderna gick ut på börsen och i ett nafs spelade bort hundra miljarder av våra pensionspengar.
Sambandet mellan ”institutionella” investerare och den senaste börskraschen är fortfarande outforskat, men jag tror inte vi behöver forska så mycket mer för att ifrågasätta klokskapen i ett pensionssystem som i så hög grad kopplat förväntningar om värdesäkrade pensioner till förväntningar om stigande aktiekurser.

PENSIONER ÄR i grunden sparade pengar. Vi kan inte ta ut mer i pension än vad vi i någon form har sparat ihop under vår livstid. Den form vi har valt i Sverige är kollektivt sparande i statliga pensionsfonder genom obligatoriska avgifter på lönen. Tanken bakom den ursprungliga formen (ATP) var dels att få alla löntagare att kollektivt sätta av pengar till sin pension, dels att kollektivt garantera alla löntagare en förutbestämd pensionsnivå relaterad till prisutvecklingen. Det senare förutsatte ständig tillväxt och en perfekt befolkningspyramid och gick i längden inte att upprätthålla när förutsättningarna förändrades. 
Tanken bakom det nya pensionssystem som infördes för snart tio år sedan var att hårdare koppla nivån på utbetalningarna till nivån på inbetalningarna (göra systemet mera ”robust”), vilket betydde att pensionsnivåerna också skulle kunna sänkas, vilket är vad som nu kommer att ske. 
Mot kopplingen mellan vad vi kollektivt betalar in i avgifter och vad vi kollektivt betalar ut i pensioner har jag inget att invända. Ett kollektivt pensionssparande kan i det avseendet inte skilja sig från ett individuellt. Det finns många fördelar med ett kollektivt pensionssparande men pensioner utan täckning är inte en av dem. 
Dock inte heller, vill jag hävda, möjligheten för fonderna att i stor skala placera våra kollektivt sparade pensionspengar i aktier. Bortsett från att det bevisligen kan gå illa, är det principiellt betänkligt. Staten ska inte ta medvetna risker med framtidens pensioner.
Det växande gapet mellan vad en generation förmår spara och vad en annan generation förmår ta ut, är ett problem som varken kan eller bör lösas genom hasardspel.