Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 12 april 2020 (påskdagen)
Den svenska oberedskapen
Det kan tyckas barnsligt, men jag kan fortfarande bli förundrad över att samhället fungerar, att det kommer rent vatten ur kranen, både varmt och kallt, och el ur kontakten, och numera Internet någonstans ifrån, fortfarande oklart hur, och att soporna hämtas, och att det finns färskt bröd och färska apelsiner i affären, och att vilt främmande människor ibland ler mot varandra på gatan, och att man någotsånär kan lita på att bankerna fungerar, och att det som fungerar idag kommer att fungera också i morgon.
Jag har kanske lättare än andra att föreställa mig att det inte alltid måste vara så, att samhället rentav kan kollapsa en vacker dag och bankerna sluta fungera och människorna sluta le mot varandra och att det hela kan sluta riktigt illa. Jag har också ganska lätt att föreställa mig hur det skulle kunna gå till.
I min familj är samhällskollapsen inte långt borta – en generation bara – och ett fungerande samhälle, för att inte tala om ett gott samhälle, har därför nog varit lättare att förundra sig över i min familj än i familjer för vilka samhället alltid funnits där, i generation efter generation.
När min mor och styvfar ganska tätt inpå varandra gick bort för några år sedan, och vi skulle tömma bostaden, hittade vi en källare från golv till tak fylld med konservburkar och inläggningar. Och storförpackningar av än det enda än det andra. Och i banken ett bankfack med reda kontanter. Lämningar efter två människor som i hela sitt liv varit beredda på att samhället åter skulle kunna kollapsa.
För dem som hade varit med om en sån kollaps, som hade känt marken försvinna under fötterna, gick något sönder som aldrig riktigt kunde repareras.
I deras fall, inte bara tilliten till samhället – utan också tilliten till människor.
Också där hade något gått sönder – som jag misstänker att också jag fått ett litet ärr av.
Eller kanske bara en djupt rotad respekt för samhällets skörhet, och för hur mycket som krävs av människan för att kunna bygga och upprätthålla ett någotsånär gott samhälle.
Och att det därför är ett slags konst att vara människa, eftersom det bara är vi människor som har förmågan att kunna bygga oss de mest skiftande samhällen, med de mest skiftande livsvillkor, och de mest skiftande kulturformer.
Liksom förmågan att själva riva ner vad vi byggt upp.
Och att det därför hänger på vår mänskliga konstfärdighet, om så man så vill, vad slags människor vi kan bli, eftersom det beror på vad slags samhälle vi kan bygga.
Ett samhälle att förundras över – eller ett samhälle att förskräckas av.
I Sverige har det under min livstid funnits mycket att förundras över. Allt det där som plötsligt blev möjligt för alla – arbete, bostad, utbildning, social trygghet – allt det där som gjorde att äldre generationer i början fick nypa sig i armen för att övertyga sig om att de inte drömde. Men som deras barn och barnbarn efter en tid inte längre förundrade sig över eftersom de började ta det för givet.
Liksom de efter tvåhundra år av obruten fred hade börjat tänka att krig och sociala katastrofer var nånting som på sin höjd drabbade andra, och att Sverige på ett särskilt svenskt sätt, mera rationellt och förnuftigt, hade lagt allt det där bakom sig.
”Vår beredskap är god”, sade Sveriges statsminister Per-Albin Hansson några dagar före utbrottet av andra världskriget.
Men Sveriges beredskap var inte god.
Sverige hade bara tur att den aldrig sattes på prov, som den gjorde i Norge och Danmark för nästan exakt 80 år sedan.
Nu sätts beredskapen på prov också här. Och jämfört med Norge och Danmark, för att inte tala om Finland, verkar den inte vara särskilt god nu heller.
Avvecklade beredskapslager. Avvecklad beredskapsförsörjning. Avvecklade beredskapssjukhus.
Ett slags oberedskap om man så vill, inför tanken på att samhället skulle kunna kollapsa också här.
De som fortfarande har förmågan att förundras över att samhället fungerar, och som rentav kan känna tacksamhet för att det fungerar också i morgon, och nästa morgon igen, tror jag har något att lära oss i den beredskapstid som är nu.