Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio, 3 september 2023

Vad är kultur?

Från och med nyår kommer kulturen i Norrköping att sortera under något som kallas tillväxt- och utvecklingskontoret. Kulturens uppgift i sammanhanget – så har jag förstått av kommunens pressmeddelande – är att öka Norrköpings attraktionskraft och ”flytta fram Norrköpings positioner”. Kulturens uppgift i Norrköping är också, så har jag förstått av kommunstyrelsens ordförande, att i högre grad producera sådant som marknaden vill ha. Norrköpings traditionsrika symfoniorkester, exempelvis, ska bli bättre på ”att erbjuda en produkt som fler människor är beredda att betala för”.

Vilket ger en antydan om vad kommunstyrelsens ordförande menar med kultur; en produkt att säljas och köpas på en marknad. Kultur som inte efterfrågas på marknaden har inget att bidra med när det gäller att flytta fram Norrköpings positioner.

I varje fall är det inget som kommunen bör ödsla skattebetalarnas pengar på.

”Är det fult för kultureliten att tjäna egna pengar?”, frågar kommunstyrelsens ordförande i en polemisk debattartikel.

Jag ifrågasätter inte en kommunpolitikers rätt att – av politiska eller ekonomiska skäl – vilja dra ner på eller helt slopa anslagen till en symfoniorkester, en teater, ett museum, eller ett bibliotek.

Vad jag ifrågasätter är den idé om kultur som verkar ligga bakom.

Kultur är ingen produkt till att börja med, skulle jag säga, inte heller ett medel för tillväxt. Och det som kommunstyrelsens ordförande i Norrköping i sin debattartikel kallar kultureliten, med vilket jag antar att hon menar utövande – eller producerande – konstnärer, musiker, författare etc., har med få undantag haft svårt att bära sig på marknaden.

Bach bar sig inte, inte heller Mozart, inte heller Beethoven förrän mot slutet, inte heller van Gogh eller Vermeer. Alla var de mer eller mindre beroende av finansiärer utifrån, sponsorer skulle vi säga idag, individer och institutioner, mecenater och stater, som visste att värdet av vad de här människorna producerade var större än värdet på marknaden.

Och att de skulle fortsätta att göra vad de gjorde oavsett vad marknaden tyckte om saken, ja också om de skulle bli utfattiga på vad de gjorde, eftersom vad som drev dem var något annat.

Och så är det nog också idag. Vad som än driver människan att försöka förstå sig själv och den värld hon lever i, vilket är vad jag tror kulturlivets alla uttrycksformer ytterst har gemensamt, så är det inte nödvändigtvis detsamma som att producera vad marknaden efterfrågar, eller mera allmänt, att göra saker och ting för att det lönar sig.

Så varför gör vi saker och ting?

För tjugo år sedan skrev jag en bok där jag försökte förstå det.

Anledningen då var att det plötsligt hade blivit på modet att lägga ut fostran av våra barn, vården av våra sjuka och omsorgen om våra gamla, på företag som gjorde det för att tjäna pengar. Ja, där vinsten var själva syftet med verksamheten – eller produktionen som man gärna sa. Och därmed att det hade blivit på modet att tycka att det här var verksamheter som vi lika gärna kunde bedriva och upprätthålla utifrån en kortsiktig lönsamhetskalkyl.

Vad jag kom fram till – för att göra en lång bok kort – var att det kan vi inte. Att det finns verksamheter i samhället som vi måste bedriva och upprätthålla av andra skäl.

Alla måste vi på något sätt fostra våra barn, vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla, oavsett om det är lönsamt för oss själva eller inte. Ja, också om det kan medföra uppoffringar för oss själva.

Vilket i sin tur beror på att vi inte bara är individer utan också samhällsvarelser. Och att vi som samhällsvarelser är ofrånkomligen beroende av andra människor.

Inte bara av andra människor här och nu, utan av människor som kommit före oss och som ska komma efter oss. Av språk, minnen, bilder, berättelser, kunskaper, erfarenheter.

Av allt det där som vi med ett ord brukar kalla kultur.

Och med den är det som med skolan, vården och omsorgen, det handlar om verksamheter som vi ytterst måste bedriva och upprätthålla på andra grunder än marknadens.

När Nationalmuseum nu hotas av stängning, och taket rasar in på Naturhistoriska riksmuseet, och Kungliga Operan i Stockholm förfaller, är det uppenbart att det inte bara är kommunstyrelsens ordförande i Norrköping som borde ta sig en funderare över vad kultur är, vad som driver den, och vad som krävs för att upprätthålla den.