Kolumn i Dagens Nyheter den 17 september 2001

Terrorismens tankevärldar

Det är en av årets vackraste dagar i nordöstra USA. Luften klar, solen sensommarmild, vinden svag, havet glittrande, trädgårdar och parker prunkande i skarpa färger och mättad grönska. Det är en av de där dagarna då livskänslan brukar stegras en smula och tillvarons mening uppenbara sig i en blick och ett leende. En av de där dagarna som tycks bevisa att Gud, om han finns, måste vara god.

Just den här dagen, just för att luften är så klar och sikten över nordöstra USA så god, väljer nitton personer att döda sig själva för att kunna döda så många som möjligt. De flyger sina just kapade flygplan med sina just knivmördade besättningar i de livliga solreflexerna från de morgonsjudande samhällena i det tätnande stadslandskapet runt New York och Washington. De flyger sina kapade plan med hundratals dödsdömda passagerare i kabinerna bakom sig och tusentals dödsdömda offer i de kristallklart synliga byggnaderna framför sig. De styr stadigt och målmedvetet mot sina mål, blinda för allt utom sitt uppdrag, sannolikt med en sista bön på sina läppar, ett sista tack till den Gud som gjort deras dag så vacker och luften så ändamålsenligt klar. 

Jag försöker intensivt föreställa mig hur de tänker – men förgäves. Deras tankevärld är inte min. Och min är inte deras. 

 Terrorismen som idé är annars inte ny och dess tankevärld har inte alltid varit oss så främmande. Attentat, mord och godtyckligt våld har kantat Västerlandets historia från Caligula till Carlos. Anarkismen, nationalismen och fascismen har alla haft sina terroristiska tillämpningar. I Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet omvandlades själva staten till en organisation för terror. Terror för politiska mål bottnade likväl i en tankevärld vi kunde begripa. Begripa, men allt mindre acceptera. Vi kunde hata målen, liksom metoderna, men i regel fanns ett begripligt samband mellan mål och metod. 

I den nya terrorismens tankevärld är sambandet borta. Åtminstone det slags samband vi kan begripa. Idag finns tankevärldar med vilka vi inte kan kommunicera. Och som inte kan eller vill kommunicera med oss – annat än genom massmord och massförödelse. 

I den gamla terrorismens tankevärld var mord och förödelse medel för att förändra samhället eller välta det över ända. I den nya terrorismens tankevärld är mord och förödelse heliga handlingar, påbjudna handlingar, handlingar som rättfärdigar sig själva, handlingar som renar världen. 

Den japanska sekt, Aum Shinrikyo, som i mars 1995 lät sprida nervgasen sarin i Tokyos tunnelbana avsåg att döda så många människor som möjligt. Den dödade tolv och skadade några hundra. Med en renare gas och ett effektivare sätt att sprida den på hade den kunnat döda hundratusentals. I Aum Shinrikyo tankevärld måste människosläktet förgöras (”befrias från dålig karma”) för att räddas.

Aum Shinrikyos tankevärld var apokalyptisk. Med det menas att den baserades på ”kunskapen” om en gudomlig plan för världen, och på förvissningen om att några blivit utvalda att sätta den i verket. Motsvarande apokalyptiska tankevärldar har i vår tid sprungit fram i kristna, judiska och islamska miljöer. Attackerna mot New York och Washington var av allt att döma led i en ”islamsk” plan för att rena världen från ”den store Satan”. Bombdådet i Oklahoma City i april 1995 hade klara kopplingar till de amerikanska ”kristna” rasistsekter som anser att USA är ockuperat av Satans (icke-ariska) anhang på jorden. ”Judiska” terrorattacker mot palestinier, planer på att spränga Jerusalems heliga moskéer i luften och mordet på Israels premiärminister Itzhak Rabin, har alla varit handlingar som helt eller delvis ingått i verkställandet av en gudomlig plan. 

Apokalyptiska tankevärldar uppstår naturligtvis inte av sig själva. Folk vaknar inte bara upp en vacker morgon (i synnerhet inte en vacker morgon) och vill förgöra världen. Apokalyptiska tankevärldar blir möjliga när den värld som existerar uppfattas sakna existensberättigande. Apokalyptiska tankevärldar blir möjliga i utanförskap, förnedring och förtvivlan. Apokalyptiska tankevärldar blir möjliga i kölvattnet av extrema sociala och politiska rubbningar. Apokalyptiska tankevärldar blir möjliga när ett djupt främlingskap inför den värld som finns kopplas till en religiös övertygelse om att Gud har en ny värld i beredskap – på ruinerna av den gamla.

Apokalyptiska visioner är inte nya. Ny är däremot insikten om att visionerna kan förverkligas här och nu, att katastrofal förödelse är tekniskt och praktiskt möjlig. Med nya möjligheter skapas nya tankevärldar.

Föreställningen att ”helig” terror kan bekämpas med militärt krig mot de stater och samhällen som föder och beskyddar den är därmed illusorisk. I sista hand kan en tankevärld bara bekämpas med en annan. I den mån vår egen västliga, globalt dominerande tankevärld, på gott och ont formad och symboliserad av USA, föder växande, och potentiellt destruktiva, känslor av frustration och främlingskap, finns det goda skäl att självkritiskt granska också den. 

Inte för att bättre förstå hur de nitton männen tänkte när de vaknade på morgonen och såg att dagen skulle bli vacker och förödelsen stor. Utan för att bättre förstå vad som krävs för att deras potentiella efterföljare ska hinna känna att vår värld också är deras – innan de spränger sig själva och världen i bitar.