Expressen Kultur, 27 januari 2017.

Så blev förintelsen möjlig?

Av alla de mänskliga handlingar och händelser som ingen hade kunnat föreställa sig före andra världskriget – och de visade sig vara många – är Förintelsen den händelse som vi efteråt fortfarande har svårt att föreställa oss och som vi därför, så gott det går, gör klokt i att försöka påminna oss eftersom den mer än någon annan historisk händelse fortfarande kan påminna oss om vilka handlingar människan är kapabel till.

Och då inte bara människan i största allmänhet, utan en människa ungefär som vi, i en kultur ungefär som vår, i ett samhälle inte särskilt olikt vårt eget.

Att påminna sig vad människor ungefär som vi för bara några generationer sedan var kapabla att göra, eller underlåta att göra, är att på nytt chockeras av, och kanske känna skam inför, den människa som vi alltför väl vet skulle kunna vara vi.

Vilket också råkar vara den människa som med chock och avsky reagerade på vad som hände med judarna i Tyskland långt innan Förintelsen var möjlig att föreställa sig, ja redan under de allra första månaderna efter det nazistiska maktövertagandet 1933 då judar avskedades ur staten och judiskägda affärer bojkottades och bokbålen med ”judiska” böcker flammade.

Den 1 april 1933 beskrev Dagens Nyheter händelserna i Tyskland som ”en förbrytelse mot civilisationen”, och i samma nummer av tidningen beskrev ett svenskt justitieråd avskedandet av alla judiska domare i det tyska rättsväsendet som en ”hjärtstöt mot den västerländska rättsstaten”.

”Man fruktar nästan att släktet befinner sig på glid tillbaka i barbariet”, skrev Eskilstuna-Kuriren några dagar senare, den 3 april. Och i Oscarshamns Nyheter samma dag: ”Ett mer renodlat barbari kan icke tänkas.”

Och så gick det på i tidning efter tidning.

Och så återigen i september 1935, när de så kallade Nürnberglagarna ”till skydd för det tyska blodet och den tyska äran” förvandlade judarna i Tyskland till skyddslösa parias och icke-människor.

”Det är medeltida vidskepelse och blint rashat i denna antisemitism, som särskilt vi nordbor varken med förstånd eller känsla kunna fatta”, skrev Stockholms-Tidningen den 16 september 1935.

Och efter den stora pogromen natten mellan den 9 och 10 november 1938, den så kallade kristallnatten då den nazistiska staten utlöste en brutal våldsvåg mot den judiska befolkningen i Tyskland, deklarerade Sveriges biskopar i ett gemensamt uttalande: ”Frågan om judafolket har blivit hela mänsklighetens fråga. Ingen kan längre undandra sig ansvar.”

I dag vet vi att det gick alldeles utmärkt att dra sig undan ansvar och att alltför många gjorde det. Efter varje våg av chock och avsky vande sig folk snart vid den nya skamgränsen och anpassade sig, eller vände ryggen till, eller började rentav tycka att det som hände var rätt och riktigt, eller i varje fall förklarligt på något sätt. Ett helt land kunde väl ändå inte ha fel?

Om folk efteråt skulle säga att de inte visste vad som hände judarna i Tyskland 1933 eller 1935 eller 1938, så var det inte för att de inte visste vad som hade hänt eller inte kom ihåg vad som hade hänt, utan därför att det samtidigt pågick en process av anpassning och normalisering som dövade sinnen och tystade samtal.

Och rätt var det var hade den ena skamgränsen efter den andra passerats och så många namn fogats till listan över det nyss otänkbara, till sist också namn som Treblinka och Auschwitz, att när människorna klev fram ur förödelsen så ville de ogärna blicka tillbaka och påminnas om vad de i den ena eller andra rollen hade varit med om.

Lika uppmuntrande som det är att i arkiven notera de återkommande manifestationerna av chock och avsky, lika nedslående är det att notera hur snabbt tystnaden sänker sig igen och hur det nyss otänkbara blir det normala.

Om någonting i dag påminner om det som hände på 1930-talet så är det kanske just detta, hur lätt vi tycks ha att anpassa oss till och normalisera idéer, yttranden och handlingar som nyss ansågs politiskt och moraliskt otänkbara

Nu sägs och görs åter saker som när de sades och gjordes första gången väckte starka reaktioner av chock och avsky. Minns bara EU:s spontana men misslyckade försök att införa sanktioner mot Österrike för att 1999 ha tillåtit den antisemitiske Jörg Haiders främlingsfientliga parti att ingå i regeringen.

I dag är det Haiders efterföljare och systerpartier som i hög grad sätter dagordningen i EU och med sina främlingsfientliga konspirationsteorier och auktoritära ideologier flyttar in i Europas parlament och regeringsbyggnader, och sedan en vecka också i Vita huset där det nu sitter en president i full färd med att peka ut den ena syndabocken efter den andra för allt ont som drabbat Amerika.

Än en gång riskerar chock och avsky att övergå i tystnad och anpassning.

Förintelsen var inte en given följd av det som hände på våren 1933, men utan det som hände då hade det som hände sedan förmodligen inte kunnat hända. Så när vi i dagarna minns hur det hela slutade kan det vara värt att minnas hur det hela började. Om inte annat så för att träna upp vår förmåga att upptäcka vår tids skamgränser – innan vi har passerat dem.

Det betyder inte att det som hände då kommer att hända igen, världen är en annan nu, mera sammanvävd, svårare att styra med aldrig så auktoritära metoder av aldrig så auktoritära nationella ledare.

Det betyder bara att människan är ungefär densamma, då som nu. Med samma förmåga att under vissa omständigheter förledas att tänka och göra snart sagt vad som helst.

Det är inte minst det vi bör påminna oss en dag som denna.

Göran Rosenberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Texten är ett tal som framförs vid högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm.