Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 25.9.2022

Till Västerlandets försvar

 När budet kom att drottning Elizabeth var död befann jag mig i London, och morgonen därpå begav jag mig till det snabbt växande blomsterhavet framför Buckingham Palace för att betyga min respekt. De elektroniska reklamtavlorna på bussar, i tunnelbanestationer och på offentliga platser, hade övernatt skiftat till ett svartinramat porträtt av drottningen och hela stan verkade ha sänkt pulsen en aning, och det var inte svårt att få känslan av att något stort hade hänt.

Drygt två veckor senare, efter en statsbegravning som samlade i stort sett all världens ledare, med vissa talande undantag, börjar jag förstå vad det var som fick också mig, en svensk på tillfälligt besök i London, att sälla mig till köerna framför slottet.

Genom hela mitt liv har drottning Elizabeth, på gott och ont, varit en symbol för det som brukar kallas Västerlandet eller på engelska the West, och det ögonblick då hon efter sjuttio år på tronen gick ur tiden råkade sammanfalla med det ögonblick då en rysk självvåldshärskare, med hot om kärnvapen, har inlett ett oprovocerat anfallskrig som ytterst och uttalat riktar sig mot detta Västerland.

Om Västerlandets fel och brister har vi onekligen hört en hel del i dessa tider, inte minst från Vladimir Putin och den ryska statspropagandan, men också från ett alltmer auktoritärt och aggressivt Kina, som med benäget stöd från allsköns auktoritärt sinnade regimer och rörelser vill se en försvagning av de liberala och demokratiska värden och ideal som begreppet Västerlandet kommit att förknippas med i vår tid.

 Visst har Västerlandet också kommit att förknippas med annat.

När Drottning Elizabeth tillträdde som statsöverhuvud var Storbritannien fortfarande ett kolonialt imperium, och vill man döma Västerlandet efter dess koloniala historia, så finns där anklagelsepunkter så det räcker. Och vill man döma Västerlandet efter allt ont som där försiggått, och som fortfarande försiggår, så finns där ingen ände.

Men det finns heller ingen ände på Västerlandets förmåga att reflektera över sitt eget onda, över sina brister och svagheter, och att kritisera, reformera och förändra sig självt.

Förmågan till självreflektion, självrannsakan och självkritik är för mig en central del av den västerländska traditionen och historien.

Drottning Elizabeth blev ju med tiden också symbol för det Västerland som började göra upp med sitt koloniala arv och i någon mån har försökt sona sina synder.

Också jag kan se svagheterna och bristerna, och alltsomoftast också hyckleriet, i det som Putin nu hatfullt kallar Västerlandet, och Xi Jinping med för den delen, men jag kan också se att den världsordning som vi levt i sedan andra världskrigets slut, och som till stor del bygger på västerländska idéer och ideal, och som på gott och ont – en hel del ont ska sägas – har haft Amerikas Förenta Stater som yttersta garant, är väl värd att försvara mot den världsordning  som Vladimir Putin har gått i krig för, och som Xi Jinping tycks rusta sig för, och som de båda, att döma av vad de nu säger och gör, vill grunda på principen att makt är rätt och att starkast vinner, och att de mäktiga och starka har rätt att bestämma över de mindre och svagare.

Risken för att vi går mot en sådan värld blir inte mindre av att Amerikas Förenta Stater mycket väl kan komma att tas över av krafter som delar Putins och Xi Jinpings syn på såväl Västerlandets idéer och ideal, som på den liberala demokratin.

Ett år efter Hitlers maktövertagande, stod författaren Pär Lagerkvist på Akropolisklippan i Aten, ”Västerlandets heliga berg”, som han kallade det, och blickade ut över ett Västerland i full färd med att ”i hejdlös negativism” förneka sig självt.

”Västerlandet har gett upphov till ett frihetsbegrepp av annan art och innebörd än någon annanstans”, skrev Pär Lagerkvist i Den knutna näven, 1934.

Och så ser nog jag det också.

Och det var nog därför som jag den där tidiga fredagsmorgonen i London fick impulsen att personligen vilja betyga min respekt för en gestalt som för mig hade kommit att symbolisera en epok då det frihetsbegreppet tilläts prägla världen.