Ett kapitel ur boken Tankar om journalistik, Prisma 2000. Se också Böcker

Drev

Drev kommer från ordet driva och betyder i sitt ursprungliga jaktsammanhang att spåra upp, förfölja och inringa ett villebråd för tillfångatagande eller dödande. Innan människan hade lärt sig att döda på avstånd gick drevjakten ut på att medelst klappande (klappjakt) och annat oljud driva ner större villebråd i en ravin eller mot en bergvägg. Det kunde då dödas på nära håll med spjut eller påkar. Helt ofarligt var det ändå inte eftersom djur som ställs mot väggen lätt blir otillräkneliga och kan göra de mest självmordiska utfall. ”Thet händer…ofta att biörnen uti sitt raseri springer igenom drefvet, skiönt folket stå så tätt tillsamman, at the gå man vid man”, heter det i en jaktskildring från 1750. Nuförtiden drivs villebrådet inte mot en ravin eller en vägg utan mot på förhand utposterade jägare som inte behöver ha djuret mot väggen utan bara på en öppen plats inom lagom avstånd med fri sikt och god skottvinkel. Ibland kan det vara en poäng att driva försiktigt, så att villebrådet nästan frivilligt går mot ravinen utan att märka att det är jagat och därför inte hinner bli rasande och inleda motangrepp. Ungefär som vid drevjakt på afrikanska elefanter. Bara en liten påminnelse då och då om att jakt pågår.

Drev lämpar sig också för att spåra upp och inringa människor. Uppbådet, lynchmobben och skallgångskedjan är alla existerande varianter av människojakt byggda på drevets princip. ”Stundom, då de rymdas antal stigit, anställes en ordentelig jagt, då i synnerhet Fri Negrerne, som bäst förstå sig på denna skallgång, och hafva dertill inrättade stöfvare, drifva desse Maron-Negrer tillhopa, såsom annat villebråd”, rapporterar en svensk missionspräst från den västindiska ön St Croix 1784. Hundar driver effektivare än människor eftersom de går på vittring och rör sig snabbare. Dessutom kan de skrämma bytet från vettet vilket underlättar infångandet.

Hunddrev är annars vanligast vid jakt av icke-mänskligt villebråd eftersom hundarna kan få för sig att själva attackera offret och slita sönder det. Hundar jagar nämligen av drift och inte efter moget övervägande. En del säger att också människan jagar av drift, men en människa kan rimligen överväga att hålla sig still när en kanin eller räv springer förbi. Drev är avlägset besläktat med drift. Ett hunddrevs drivkraft är hundars drift att jaga. Drift är en biologisk instinkt, ett hormonellt eller reflexmässigt begär. Alla hundar jagar. Får de vittring på en räv eller en kanin eller något annat jaktbart sätter de iväg utan att tänka. Deras beteende är i det avseendet helt förutsägbart. Sätt en räv framför en hund och hunden jagar. Man kan möjligen säga att det fungerar likadant för mänskliga rävjägare; sätt en räv eller ett hunddrev framför dem och de sätter efter. Men alla människor är inte rävjägare. Och alla rävjägare jagar inte av drift.

Det finns naturligtvis många sammanhang och tillfällen där också människor handlar av drift, det vill säga beter sig som hundar efter en räv. Vi tycker inte om att medge det, eftersom vi gärna vill tro att vi själva bestämmer vad vi gör och inte gör. Vi vill helst vara autonoma individer, inte pavlovska hundar. Vi vet dessutom av erfarenhet att människan kan lägga band på sig, övervinna reflexer och impulser, reglera natur med kultur. En rävjägare kan bestämma sig för att vända hästen åt andra hållet. En människa kan bestämma sig för att dela sin hunger med en annan. Det som till sist gör människor till människor är förmågan att göra skillnad på drift och överlagd handling. Vilket också är skillnaden mellan ett drev och en journalistisk undersökning.

Likväl finns också journalistiska drev. Journalister som samfällt driver ett och samma villebråd. Samfällt men inte nödvändigtvis överlagt. Ett journalistiskt drev innebär att många journalister plötsligt börjar jaga samma sak, men inte att saken är given att jaga. Till det journalistiska drevets kännetecken hör att villebrådets värde växer med jakten, ja att själva jakten ofta visar sig vara dess viktigaste värde. Ungefär som i engelsk rävjakt där uttrycket ”drevet går” innebär att jakthundarna fått upp ett spår och satt iväg efter räven, och att rödrockade människor till häst satt iväg efter hundarna. I engelsk rävjakt har hundarna i regel gjort slarvsylta av räven innan människorna hunnit fram, varför drevet här blivit ett mål i sig snarare än ett medel. I alla händelser är dödandet av räven en högst osportslig affär. Det är vägen till räven som är mödan värd, inte räven i sig.

På samma sätt med ett journalistiskt drev. Ju längre det kan utsträckas i tid och omfattning desto fler deltagare kan få del av dess fördelar. Fördelarna med att ansluta sig till ett pågående journalistdrev är uppenbara. Saken har ju redan etablerats som journalistiskt viktig och kommer således automatiskt att rendera spaltutrymme/sändningstid och uppmärksamhet. När drevet väl är igång kan minimal jaktinsats ge maximal utdelning. Om villebrådet redan står vid ravinens brant, jagad av anklagelser om exempelvis förskingring eller sexuella trakasserier eller skumma insidesaffärer, framstår det som en avgörande jaktinsats om man förmår lägga till att vederbörande också kan misstänkas för att inte ha betalat sina parkeringsböter eller sin hyra i tid. Det blir också journalistiskt relevant att leta fram folk som uttalar sig om den jagades personlighet, klädvanor, boendestandard, familj och privata beteende (som regelmässigt kommer i ny och mörkare dager).

I drevets natur ligger en oundviklig rundgång i verklighetsuppfattningen. Eftersom alla jagar samma sak tenderar alla till sist att se saken på samma sätt. Varje deltagare har ett intresse av att få just sin speciella jaktinsats bekräftad. En iakttagelse tenderar att ge upphov till en nästan likadan. Risken är därvid att drevet blir självbekräftande, det vill säga driver fel villebråd i fel riktning på fel premisser. I drevjakt på älg händer det ibland att alltför ivriga jägare tar fel på älg och människa. I ett journalistdrev händer det ibland att alltför ivriga deltagare förväxlar spåren av villebrådet med spåren av sig själva. I båda fallen kan jakten sluta i tragedi.

Det jag här har sagt baseras på iakttagelser av ett antal journalistiska drevjakter i Sverige. Dessa har alla i efterhand motiverats med att villebrådet varit en ”makthavare”, dvs ett legitimt föremål för journalistikens granskande uppdrag. Samt att saken varit av ”stort allmänintresse”, vilket är det inomprofessionella lösenordet för journalistiska övertramp. Vilka som valts ut för jakt, och på vilka grunder, har dock sällan kunnat härledas till några djupare journalistiska överväganden. Drevets mekanismer har ibland utlösts av en slarvigt debiterad Toblerone, eller en formellt legal bolagsförsäljning, eller ett förfluget könsuttryck i en taxi, eller en ogrundad misstanke om brott. En del journalistdrev har onekligen lyckats i den meningen att det åstundade villebrådet spårats, inringats och fällts. Ändå brukar också lyckade jakter åtföljas av journalistisk ruelse och salvelsefulla debatter i Publicistklubben på temat ”Vad gjorde vi för fel?”. De flesta journalister inser nämligen att ett drev faktiskt ”har gått”, dvs att journalister agerat som hundar i flock, dvs fångats i ett beteende mera baserat på kollektiv drift än på individuellt övervägande. ”Nu går drevet”, är en resignerad men inte ovanlig kommentar bland journalister som lärt sig höra när kuggarna hugger.

Ingen vill vara en kugge i ett drev, allraminst journalister. Journalister lever på att framstå som fria och oberoende. De vill kunna säga att de rapporterar om det som de själva anser viktigt, på det sätt de själva anser riktigt. Samtidigt tillhör de en professionaliserad nyhetskultur som i allt högre grad definierar såväl det viktiga som det riktiga. Undan för undan lär de sig förväxla kulturens krav med sina egna preferenser.

Den professionaliserade nyhetskulturen kännetecknas förvisso av hög etisk svansföring (försvar för yttrandefriheten och demokratin) och en altruistiskt klingande liturgi (allmänhetens rätt att få veta), men också av det kommersiella behovet att dramatisera, tillspetsa, förenkla och sälja. Nyhetskulturen bejakar i första hand den journalistik som tillfredsställer dessa inomprofessionella behov. Och därmed i första hand den högst specifika verklighetsbild som låter sig formas av dem. Känd makthavare mot väggen, med dunkla gärningar på samvetet och panisk skräck i blick, är mediekulturens journalistiska klimax. Hög svansföring med kommersiell utlösning.

Risken är därmed stor att liten sak med rätt behovsprofil slår ut stor sak med fel. Att drevjakt på obetydligt villebråd slår ut mindre jaktdrivna studier av verklig storvilt. Ännu större är risken att de som drivs till nyhetskulturen inte märker att det är kulturen som driver dem. Inte ser att det finns helt andra sätt att uppfatta verkligheten på. Helt andra verkligheter. En helt annan journalistik.

Energin i varje drev, ja egentligen i varje journalistisk flock, alstras ur en kombination av rädsla, samhörighetskänsla och konkurrens. Rädslan att missa en nyhet med stort uppmärksamhets- och prestigevärde, känslan av samhörighet med det egna skråets värderingar, det inomprofessionella trycket att vara först på trofén vid jaktens slut. Att både få känna klungans makt och ryckets rus. Ett journalistiskt drev utlöses när nyhetskulturens alla under- och införstådda kodsignaler samfällt blinkar för jaktläge. När motsvarigheten till en kanin sätts framför motsvarigheten till en flock hundar. Det blir svårt att låta bli. Och ibland svårt att i efterhand motivera.

Drevjournalistiken är besläktad med enfrågesyndromet och moralpaniken, två masspsykologiska företeelser som radikalt blockerar verklighetssikten. I det första fallet genom att en enda fråga plötsligt börjar studsa runt i det massmediala rummet och självaccelerera, så att inget annat förmår tränga sig in. I det andra fallet genom att svårförklarliga och traumatiska händelser, exempelvis sexuella övergrepp mot barn, genererar masshysteriska konspirationsteorier (med eller utan drevjournalistiska insatser) som förklarar allt genom att bortförklara det mesta. När alla tänker galet, tänker alla rätt.

Den långsiktiga effekten av drevjournalistik och andra uttryck för journalistisk flockmentalitet är den fortgående förskingringen av journalistikens ursprungliga kapital; det individuella oberoendet och det kritiska sinnelaget. Journalistikens trovärdighet är trovärdigheten hos dess enskilda utövare. Trovärdighet skapas inte av inomprofessionella koder och regler. Allraminst av koder och regler som befriar journalisten från ansvaret att värdera sin egen insats.

Ett sätt för journalister att värna om journalistikens kapital är att lära sig känna igen nyhetskulturens kaniner. Och att lära sig motstå driften att jaga dem. Drevet kan aldrig vara journalistikens hemvist.