Krönika i Godmorgon världen, P1, 29.10.2017

I den nya overkligheten

För en tid sedan såg jag på nätet ett uttalande av förre presidenten Obama. Det var alldeles tydligt Obama som talade, och rösten var omisskännligen hans, och läpparna rörde sig helt synkront med vad han sa, och det hela verkade hur verkligt som helst.

Men det bilden av Obama visade var inte vad han hade sagt, utan vad någon mycket skickligt hade lagt i hans mun. 

Ja, så skickligt att det med blotta ögat och örat inte gick att skilja mellan det verkliga uttalandet och det fejkade.

Fejkad bild, fejkat ljud, fejkat meddelande – och som sagt hur verkligt som helst.

Med den tekniken hade president Trump kunnat fås att säga att han just hade skickat iväg ett gäng kärnvapenmissiler mot Nordkorea.

Och det skulle inte se mer overkligt ut än något annat som den presidenten alldeles ofejkat har hävt ur sig.

Fake news har på kort tid blivit ett begrepp i vår värld.

Nyheter som ser verkliga ut, eller i varje fall ser ut som riktiga nyheter, men som är påhittade, förfalskade, förvrängda, lögnaktiga. Och som kan tillverkas av vemsomhelst varsomhelst och publiceras på nätsidor med namn som ska påminna om gammaldags nyhetstidningar, men där avsändaren är dold och avsikten är oklar och något ansvar för det som sägs eller visas inte går att utkräva och ingenting av det som sägs därför går att lita på.

Falska nyheter och lögnpropaganda har alltid funnits, men knappast i den här omfattningen och spridningen, och knappast med de här tekniska möjligheterna för lögnen att klä ut sig till sanning. Via sociala plattformar som Facebook och Google kan nyheter – och propaganda som ser ut som nyheter – skräddarsys efter målgrupp. Målgruppen hundälskare kan nås med en typ, målgruppen judehatare med en annan.

På Twitter härjar de sk nättrollen praktiskt taget fritt. Några sitter ensamma på kammaren och tillverkar falska nyheter, andra sitter i Vita Huset, åter andra är avlönade nyhetstillverkare som i någons tjänst ljuger och förvrider och förtalar mellan nio och fem. 

Ordet troll är i det här sammanhanget närmast en förolämpning mot de gamla hederliga trollen.

De gamla hederliga trollen har den försonande egenskapen att spricka när solen lyser på dem.

Det har inte nättrollen. Tvärtom tycks de föröka sig och frodas ju mer ljus de får på sig. Och ju fler de blir, och ju skickligare de blir på att osäkra gränsen mellan sanning och lögn, mellan det som har hänt och det som inte har hänt, desto svårare tror jag vi får att skilja verkligt från overkligt.

Vi människor lever ju inte i verkligheten som den är utan i  våra föreställningar om hur den är. Mellan oss och verkligheten ligger språket och minnet och den mänskliga kulturens alla konstruktioner – och nu också nätet och mobilskärmarna och trollen och de falska nyheterna.

Med framväxten på mycket kort tid av en helt ny kommunikationsteknologi som innebär att vemsomhelst närsomhelst för inga kostnader alls kan kommunicera vadsomhelst över hela jorden, och med den en helt ny kommunikationskultur, vågar jag påstå att vi är på väg in i ett helt nytt förhållande till verkligheten.

Ett mindre verklighetsnära förhållande om man så vill.

I varje fall mindre grundat på våra egna erfarenheter av hur världen är beskaffad, och på erfarenheten hos människor och institutioner som vi lärt oss att lita på.

Och istället alltmer grundat på ett snabbt växande flöde av bilder och ljud och texter som tränger in i varje skrymsle av våra liv, och som vi inte på samma sätt kan veta varifrån de kommer och vad de vill oss och om de är fejkade eller äkta, och som vi därför inte heller på samma sätt kan lita på.

Jag tror vi illa kvickt måste lära oss att förstå och bemästra den här nya kommunikationskulturen som jag tror vi bara sett början av, röka ut trollen så gott det går, hitta metoder för att skilja äkta från falskt, bli bättre på att spåra dolda aktörer och deras lögner och manipulationer.

Ett samhälle där ingen längre kan lita på något blir lätt ett samhälle där alltför många börjar lita på vadsomhelst.