Kolumn DN 2005-08-11

På lång sikt kan vad som helst hända?

I sin nya bok "Världen är platt" argumenterar den amerikanske journalisten och kolumnisten Thomas Friedman för att globaliseringen kommer att avskaffa fattigdomen på jorden, utjämna de globala klyftorna och leda till ökat välstånd för alla. Med globalisering menar Thomas Friedman en huvudsakligen teknologiskt driven process som river ner alla geografiska, politiska och sociala barriärer för handel och investeringar och därmed gör det möjligt för vem som helst var som helst att konkurrera med vem som helst var som helst på en gränslös global marknad. 
Härav Friedmans platta värld. Världen är en spelplan, föreställer han sig. Nyss var spelreglerna olika för olika delar av spelplanen och världen var rund. Nu är spelreglerna lika överallt, spelplanen har utjämnats och världen är platt. Friedman är duktig på att finna slagkraftiga uttryck för sina idéer. På engelska säger man att spelplanen har utjämnats (the playing field is leveled) när man vill säga att villkoren i något sammanhang har blivit rättvisare. Friedman skruvar metaforen ett varv till genom att säga att spelplanen har plattats till, jag förmodar för att understryka vidden av den rättvisa som den teknologidrivna globaliseringen till synes automatiskt skapar. En entreprenör i Kina eller en ingenjör i Indien eller en fabrikör i Bangladesh har härmed fått samma förutsättningar att konkurrera på den globala marknaden som sina motsvarigheter i väst. Och därmed samma förutsättningar att tjäna pengar och skapa välstånd åt sig och de sina. Och därmed slutgiltigt utjämna människans livsvillkor i den ursprungligen runda värld som vi med teknikens hjälp äntligen lyckats göra platt.

Friedmans hårt inhamrade idé är att den gränslösa marknadsekonomi som den gränsraserande informationsteknologin ofrånkomligen driver fram i det långa loppet leder till en bättre värld för oss alla. Det ofrånkomliga visar sig lyckligtvis också vara det goda. 
Det betyder inte att Friedman är omedveten om de bergskedjor som envisas med att stå kvar eller resa sig på nytt i hans tillplattade värld. För att inte tala om ravinerna och klyftorna, på sina ställen djupare än förut, ofta i länder där det ekonomiska och sociala landskapet nyss föreföll ganska platt. Han oroar sig för terrorismen och fundamentalismen, är inte omedveten om miljöförstöringen, kritiserar resursslöseriet och oljeberoendet, varnar för nationalismen och de etnisk-kulturella konflikterna, men inget av detta anser han i längden kunna stå emot den teknologiska globaliseringens allt utjämnande kraft. På lång sikt, om vi alla tålmodigt accepterar spelreglerna i den platta värld som teknologin gjort möjlig, "ska alla dalar höjas och alla berg och höjder sänkas".
Det sista är inte ett citat från Friedman utan från Jesaja (40:4). På lång sikt ska Herrens härlighet bli uppenbarad för alla, tröstar Jesaja sitt folk. På lång sikt ska globaliseringens härlighet komma alla till del, tröstar Friedman sina läsare. 
På lång sikt är vi alla döda, påpekade John Maynard Keynes. 
Det är inte ett trivialt påpekande.

Varför ska människor acceptera att tillvaron måste vara ett helvete medan de lever så att den eventuellt kan bli ett paradis när de är döda? 
Varför ska de miljarder människor som i dag får sina liv uppryckta och sina samhällen upprivna av globaliseringens "kreativa förstörelse" låta sig övertygas om att detta på lång sikt (när de väl är döda) är bra för alla?
Det märkliga med oss människor är att vi under vissa omständigheter likväl låter oss övertygas om att i livet göra investeringar och uppoffringar som i bästa fall kan ge utdelning när vi är döda. Vad som därvid övertygar oss är insikten om att våra liv varken börjar eller slutar med oss själva och att utan ett samhälle som överlever oss som individer kan vi inte (över)leva som människor. Alla framgångsrika samhällen har på det ena eller andra sättet klarat av att förbinda människans ohjälpligt korta livshorisont med hennes ofrånkomliga behov av en längre sikt än så och därmed gjort det meningsfullt för individer att investera i en framtid bortom sin egen död. 
Joseph Schumpeter som en gång formulerade teorin om kapitalismens "kreativa förstörelse" ansåg att kapitalismen var ett oöverträffat system för produktion av välstånd och att den kreativa förstörelsen var nödvändig för kapitalismens fortlevnad. Ändå trodde inte Schumpeter att kapitalismen skulle överleva. Vad kapitalismens överlevnad också krävde var entreprenörer som kände sig bundna att investera för kommande generationer. Vad kapitalismen alltmer tycktes producera var entreprenörer som kände sig allt mindre bundna att göra det. 
Vad Schumpeter skulle ha funnit i dag är en kapitalism som producerar och premierar ökad global kortsiktighet (eftersom ingen människa någonstans i världen kan lita på att de livsvillkor som gäller i dag också gäller i morgon) samtidigt som den för sin överlevnad är beroende av ökad global långsiktighet.
Om en sådan långsiktighet inte kan utvecklas, om inga nya institutioner kan skapas som binder samman hur vi handlar i dag med hur vår värld ser ut i morgon, kommer vi som individer och samhällen inte att kunna göra globaliseringens långa sikt till vår.
Vår värld är fortfarande rund och på lång sikt kan vad som helst hända.