Godmorgon världen, Sveriges Radio, 5.5.2020

Pandemins paradoxer

Det kanske mest iögonfallande i Stefan Löfvens tevetal till nationen för vad som nu känns som en evighet sedan, var den svenska flaggan i bakgrunden. Och kanske än mer, den flagga som saknades, EU-flaggan.
Den fanns där när Angela Merkel talade till den tyska nationen, och när Emanuel Macron talade till franska nationen, men i Sverige var den i början frånvarande vid varje framträdande av Löfven och regeringen. 
Istället tre svenska flaggor i bakgrunden.

Jag kan förstå viljan och behovet att med en svensk flagga eller tre markera nationell kris och nationell samling, men jag kan inte förstå behovet att med utebliven EU-flagga markera distans till den europeiska omvärld som vi är så djupt sammanvävda med och så beroende av. 
I synnerhet inte i en kris som den här, med ett virus som utan minsta respekt för nationsgränser lamslagit nation efter nation, men på vilken inte kan finnas någon nationell lösning. Ett virus med förmåga att infektera och i värsta fall döda vemsomhelst varsomhelst på jorden är nog det mest globala hot som går att tänka sig. 
Men gensvaret har varit allt annat än globalt. Land efter land har istället försökt virustäta sina gränser, och utforma sina egna virusstrategier, och rentav konkurrerat med varandra i kampen om knappa försvarsresurser. Istället för ett globalt försvar mot en global pandemi, fick vi nationella vallgravar och vindbryggor. Istället för en samlad och förstärkt världshälsoorganisation, WHO, fick vi se en splittrad och försvagad, under politisk och ekonomisk attack från sin största bidragsgivare, USA.    

Så ser den ut, pandemins paradox. Det mest globala av hot har utlöst de mest disparata, osamordnade och ibland motstridiga nationella gensvar och strategier. Att Sverige valde att låta smittan sprida sig friare än i våra nordiska grannländer, med mångdubbelt högre sjuk- och dödstal som följd, kommer inte att göra det lättare att öppna gränserna mellan oss igen. Kanske kommer skillnaderna i dödstal att jämna ut sig när omvärlden måste lätta på sina restriktioner, men det vet vi inte. 
Vad vi vet är att inför det mest gränsöverskridande av hot kunde inte ens de varandra närstående nordiska länderna samla sig till en någotsånär gränsöverskridande strategi för hur hotet skulle mötas. 
Det betyder inte att de alla skulle eller kunde ha mött det på samma sätt. 
Tvärtom, till pandemins paradoxer hör också att det mest globala av hot måste mötas med de mest lokala och individuella av insatser. 
Och att nationella och regionala skillnader, i institutioner och traditioner, i livsformer och kulturmönster, kan få en avgörande betydelse för hur man väljer att gå fram.

Vilka skillnader det var som gjorde att Sverige i ett avgörande skede valde en annan väg än våra grannländer, är en fråga som fortfarande återstår att besvara. 
Liksom frågan om det svenska vägvalet kommer att visa sig vara bättre för ekonomin än de vägval som våra grannländer gjorde. 
Under en pandemi lamslås ekonomier inte bara av regeringars och myndigheters påbud och restriktioner utan också av individers rädsla och osäkerhet.
Så länge viruset finns kvar, och vaccin eller botemedel saknas, och hoppet om flockimmunitet förblir en osäker historia, lär rädslan och osäkerheten bestå. 
Enskilda nationer må ha sina egna strategier och metoder för att skydda sig mot virusets verkningar, men de kan inte på egen hand besegra det. 
Inte i den öppna och sammanvävda värld vi fortfarande lever i.

Och ändå, i de första reaktionerna på pandemin gick det plötsligt att föreställa sig en annan värld.
En värld av nygrävda vallgravar och uppdragna vindbryggor. 
Jag tror inte det är en värld som någon av oss skulle vilja leva i, men det är den värld som vi riskerar att glida in i om vi inte förmår dra politiska lärdomar av det hittills mest påtagliga mötet med hotet om en gränsöverskridande global samhällsförstörelse.
 Lärdomar vi kommer att behöva för att möta världen efter pandemin.
I en tidningsintervju i veckan hade Stefan Löfven låtit fotografera sig med både svenska flaggan och EU-flaggan i bakgrunden. 

Jag väljer att se det som ett tecken på begynnande lärdom.