Kulturkommentar DN 2006-01-14

I Sharons kikare

 

En ny och helt riskfri åsikt är att Ariel Sharon hade något i kikaren men att vi aldrig kommer att få veta vad. 
Jag tror också att Ariel Sharon hade något i kikaren men jag tar risken att tro mig veta vad.
Jag tror, nej jag är övertygad om, att Sharons syn på konflikten med palestinierna var att den inte gick att lösa. Eller snarare, att den enda lösningen var att Israel för överskådlig framtid måste kontrollera palestinierna. I första hand genom att så långt möjligt utestänga dem från ”Landet Israel”. I andra hand genom innestänga dem i maktlösa och lättkontrollerade enklaver. Det strategiska syftet med den fortsatta utbyggnaden av bosättningarna på Västbanken och den forcerade dragningen av muren med tillhörande annekteringar av palestinsk mark var att åstadkomma bådadera. Den strategiska insikten bakom evakueringen av bosättningarna på Gazaremsan (som av lätt insedda demografiska skäl aldrig kan bli en del av ”Landet Israel”) var att dessa hade kommit att försvåra kontrollen av palestinierna snarare än underlätta den.
Vad jag tror Ariel Sharon hade i kikaren var att för överskådlig tid befästa Israels kontroll över såväl territoriet som palestinierna genom att ensidigt etablera och befästa gränserna för ”Landet Israel” – och lika ensidigt sätta gränserna för vad slags stat palestinierna skulle tillåtas ha och var de skulle tillåtas ha den. 
Jag tror också att vad Ariel Sharon denna gång hade i kikaren, liksom allt annat han haft i kikaren genom åren, bygger på en kortsiktig och i längden fatal självöverskattning av Israels militära makt och möjligheter. 
Den strategiska erfarenhet som jag tror till en del fick Sharons föregångare och fd överbefälhavaren för Israels armé, Itzhak Rabin, att skriva under Osloavtalet och skaka hand med Yassir Arafat och acceptera tanken på en politisk uppgörelse med palestinierna (”land mot fred”) var Kuwaitkrigets irakiska missiler mot Tel Aviv och med dem insikten om att Israels långsiktiga säkerhet inte längre kunde bygga på en aldrig så överlägsen militär kontroll av aldrig så strategiska kullar och byar. Än mindre på en aldrig så maktfullkomlig ockupation av tre miljoner palestinier.
Någon motsvarande strategisk och politisk insikt verkar aldrig ha drabbat Ariel Sharon. Någon ömsesidig uppgörelse med palestinierna har aldrig föresvävat honom. Än mindre någon verklig palestinsk stat. Hans strategiska horisont har förblivit kullarna och byarna, vägspärrarna och gränsposteringarna. 
Om det som Ariel Sharon hade i kikaren kommer att förverkligas av hans efterträdare tror jag han ska vara tacksam över att inte personligen behöva bevittna konsekvenserna.