Krönika i Godmorgon världen, 18 maj 2015

Tyst vår

Under min uppväxt tog jag gråsparvarna för givna. De fanns överallt. Tjattret från flockarna i berberishäckarna utanför vårt hus var ett bakgrundsljud så självklart att man inte tänkte på det. Där fanns också pilfinkarna, som var något färre men såg ungefär likadana ut, och lät ungefär likadant, en brun fläck på huvudet var det som skilde. 
Utan gråsparvarna och pilfinkarna hade min barndom varit tystare.
Hade jag bott kvar hade jag väl förr eller senare märkt när de tystnade.
Desto mer märkte jag när det här ljudet tystnade:
----sånglärkan----
Under en stort del av mitt liv fanns den där, sånglärkan, med sina jublande drillar, ivrigt ryttlande  över åkrarna, ängarna och betesmarkerna runt sommarhuset där jag länge bodde.  
Och så plötsligt, tomt och tyst. 
I början funderade jag inte så mycket, men nu funderar jag desto mer.
För nu vet jag, på några årtionden bara har tre av fyra sånglärkor försvunnit.
På några årtionden bara har mer än hälften av alla gråsparvar försvunnit. 
På trettio år har en fjärdedel av alla häckande fåglar i Sverige försvunnit, 20 miljoner fågelpar ungefär.
Och så är det fjärilarna, för alla de tolv svenska fjärilsarter som finns upptagna i EU:s sk habitatdirektiv är prognosen dålig, hälften är utrotningshotade. 
Orsaken till att fåglar och fjärilar och en rad andra djur- och växtarter i rask takt försvinner är framförallt industrialiseringen och rationaliseringen av det svenska jordbruket och skogsbruket. När det småskaliga och varierade odlings- och kulturlandskapet försvinner, försvinner också livsförutsättningarna för sånglärkan och gråsparven och den violetta guldvingen och rätt många arter till.
Ju ensidigare jord- och skogsbruk desto mindre biologisk mångfald. 
Konstigare än så är det inte.
Det finns en intressekonflikt, helt enkelt, mellan storskalig monokultur och biologisk mångfald.
Eller om man så vill, mellan omsorgen om produktiviteten och konkurrenskraften och lönsamheten i jord- och skogsbruket och omsorgen om sånglärkan.
Det är inte så att ingen bryr sig om den biologiska mångfalden, som det heter. Alla säger sig numera bry sig om den, men insatserna för att stoppa den biologiska utarmningen har hittills huvudsakligen gått ut på att undvika konflikten eller förneka den, att både äta kakan och han den kvar, att fortsätta ungefär som förut på 95 procent av den produktiva skogs- och jordbruksmarken och ge arterna en chans på 5 procent. 
För att ge just sånglärkan en chans kan man numera på nätet köpa en lärkruta, en liten fläck av osådd mark mitt i industriåkern, där lärkan förhoppningsvis kan hitta mat och häcka. Av femtio kronor får jordbrukaren fyrtio kronor i ersättning för inkomstbortfallet. Att bokföra själva lärkan som inkomst går uppenbarligen inte.
Fast vad är problemet? kanske någon undrar. Arter försvinner och dör ut hela tiden, det är inget nytt, så har det varit under hela evolutionen; 98 procent av alla arter som funnits på jorden finns inte längre.
Problemet är takten och omfattningen. 
Så här fort har det inte gått sedan en asteroid kraschade mot jorden för ungefär 65 miljoner år sedan och allt brann upp och det blev mörkt i sex månader och det blev rätt svårt för rätt många arter att leva vidare, exempelvis dinosaurierna.
Med den skillnaden att idag är det ingen asteroid som är i farten – utan människan. 
Jag läser i en studie att var fjärde däggdjursart och var sjätte fågelart är på väg att dö ut. Jag läser också att takten i utdöendet är tiotusen gånger högre än normalt. 
Det finns en del som redan har börjat kalla vår tid för det sjätte utdöendet, the sixth extinction, på engelska.
Efter det förra utdöendet, det femte, var det däggdjurens tur att ta jorden i besittning.
Och så småningom en enda däggdjursart, homo sapiens.
Vilka arter ska ta över jorden efter det sjätte utdöendet?
Kanske dags för en människoruta.