Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 6 juni 2021

Nationalismens sorgliga återkomst

Under pandemiåret som gått kan det knappast ha undgått någon att den svenska regeringen har skaffat sig en bakgrundskuliss. Väl synliga bakom statsråden som framträder på regeringens presskonferenser står numera tre välstrukna svenska flaggor. Efter en tid fick de sällskap av en EU-flagga på vardera sidan, kanske efter påpekande om att pandemibekämpningen också var en EU-angelägenhet, men i de flesta kameravinklar är det bara de svenska flaggorna som syns. Jag har också noterat att de flesta av statsråden, som på kommando, numera bär den svenska flaggan i en nål på bröstet, vilket jag inte minns att de gjorde tidigare. 

Jag kan förstå att en hotfull pandemi kan vara ett tillfälle att markera nationell solidaritet och samhörighet, ungefär som inför ett hotande krig, och kanske också ett sätt att förmedla en känsla av nationell handlingskraft. Flaggan som ett sätt att säga: det här fixar Sverige.

Men en pandemi är ju samtidigt det kanske tydligaste exemplet i vår livstid på en händelse som visar på vårt beroende av och samhörighet med andra nationer. Hur handlingskraftiga vi än är som nation, kan en global viruspandemi bara bekämpas i samverkan med andra nationer. 

Det fanns ingen svensk väg ut ur pandemin – och det finns ingen nu heller.

Ändå tror jag att det var det budskapet som flaggorna var tänkta att förmedla.

Att det fanns en svensk väg ut ur pandemin.

Också sedan det visat sig att Sverige som nation inte fixade pandemin särskilt bra. 

Med de flesta mått mätt fixade Sverige pandemin betydligt sämre än våra nordiska grannländer.

Och fortfarande är det åtminstone för mig oklart vem i Sverige som fixar vad, och vem som bär ansvaret för vad som ska fixas; regeringen, statsepidemiologen, folkhälsomyndigheten, regionerna, kommunerna, allsköns privata bolag som upphandlats för att fixa än det ena än det andra. 

Jag vill understryka att jag inte har något emot att det ställdes upp svenska flaggor bakom regeringen, eller att svenska statsråd plötsligt började bära svenska flaggnålar, jag tycker dessutom att svenska flaggan är mycket vacker, särskilt när den en dag som den här vajar mot självlysande rapsfält och en klarblå himmel.

Jag undrar bara varför just nu?

Själv tror jag att det har med nationalismens återkomst i vår tid att göra.

I land efter land har nationalistiska politiker och partier växt sig starka på budskapet att den egna nationens intressen måste gå före andra nationers – America First, Brexit, och allt det där – och att det är nationen som ska fixa tryggheten, välfärden, klyftorna och den sociala gemenskapen. Och nu också pandemin. Och för att kunna göra det måste nationen bygga på en gemensam identitet, ett gemensamt språk och en gemensam kultur, för att citera ur partiprogrammet för Sveriges idag tredje största parti.

Och så var det kanske också en gång i tiden, när den svenska välfärdsstaten byggdes, och nationen verkade kunna fixa det mesta, och de nationella grundvalarna för det svenska folkhemmet var väl synliga, och Sverige hade en invandrings- och flyktingpolitik som var uttalat nationalistisk – för att inte säga främlingsfientlig. 

Jag ska inte gå in på alla de erfarenheter av nationalism som efter andra världskriget gjorde nationalismen politiskt omöjlig i Europa. Och som ledde till uppkomsten av internationella institutioner och konventioner med syfte att förhindra nya utbrott av nationalistiska krig.    

Det problemet med nationalismen finns fortfarande kvar; ökad nationalism ökar risken för nationalistiska konflikter.  

Men det idag mest uppenbara problemet med nationalismens återkomst är att nationen inte på egen hand kan fixa allt det där som nationalismen lovar att den ska kunna fixa, inte välfärden, inte tryggheten, inte gemenskapen.

Och att nationalismen därmed föder den frustration och den besvikelse den livnär sig på.

Det är sant att många anser sig ha förlorat välfärden och tryggheten och gemenskapen, eller är rädda för att förlora dem, och frågar sig hur de ska kunna återfå vad de förlorat. 

Vad nationalismen lovar är att nationen kan göra det genom att gå sin egen väg.   

De två EU-flaggorna på podiet i Rosenbad kan förhoppningsvis fungera som en påminnelse om att det kan den inte.