Till Anders Ehnmark på hans sextioårsdag, 2 juni 1991.

En dag att minnas

 Jag har börjat minnas mina dagar.
Det är tänkt som en mental övning. Varje kväll knådar man ihop kroppen med själen och sätter det hela på jäsning över natten. En god vän med andliga intressen och inblick i min livsföring ansåg att jag skulle må väl av en sådan disciplin.  Det  gällde, sa han, att klart och tydligt upplysa själen om vad kroppen haft för sig under dagen. Eller  tvärtom. Risken var annars att man levde sitt  liv  utan  att riktigt veta hur eller varför. Någon dag senare mötte jag mig själv i riskzonen och  beslöt  att  försöka  ta mig ut, en timme i sänder.
Knepet, sa min vän, är att börja bakifrån. Alltså ungefär så här: Jag släcker sänglampan. Jag lägger ifrån mig senaste numret av  Spectator,  som  jag lägger ovanpå senaste numret av Ecoriomist, som jag har kastat på golvet ovanpå  Expressens  kultursida som i sin tur döljer boken med novellerna av Borges som jag inte hinner  med.  Som  jag inte hunnit  med  de senaste två veckorna. Jag läser korrektur på Moderna Tider, betalar räkningar, kramar Elin och Agnes godnatt, försöker röja på  skrivbordet,  sitter och grubblar över hur i helvete jag har lyckats glömma att skriva tretton refuseringsbrev, läser ige­nom några halvfärdiga, otillfredsställande  bokkapi­tel, dricker te med Lotta, kommer hem från jobbet med ett antal akuta problem av vilka jag orkar diskutera två. Jag sitter i möte om finansieringen av teve-projekt, om prenumerantutvecklingen på tidskriften, talar med missförstådd skribent i  telefon, talar om det politiska läget i Sverige med Anders Isaksson och om murkelläget i Taxingeskogarna med Anders Ehnmark. Talar, diskuterar, funderar, påmin­ner, glömmer ...

Ju längre bak på dagen minnet drog sig, desto svårare blev det. Antingen fanns i minnesföljden ett drag av monotoni som gjorde att jag somnade, oftast strax före (efter) lunch. Eller också uppstod en väx­ande känsla av panik vid ihågkomsten av sådant som jag inte borde ha gjort, eller sådant som jag borde ha gjort men av någon anledning inte hade gjort, eller sådant som jag inte riktigt visste om jag hade gjort eller inte hade gjort. Resultatet blev ofelbart en stigande oro, hjärtat började slå hastigare, kropp och själ råkade i luven på varandra och  min  nattsömn gick åt skogen. Uppenbarligen mådde jag bättre ju mindre jag försökte minnas av min dag.

Jag delgav min vän några väl valda uppfattningar om hans metod, men han insisterade.

-  Problemet i ditt fall är att du uppenbarligen genomlever dagar du inte vill komma ihåg, sa han. Pröva med att minnas en dag sådan du vill ha den.  Det kan också fungera.

-  Du menar att jag skulle hitta på?

-   Ja, eller i varje fall försöka koka ihop något  på de mera minnesvärda delarna av dina bättre dagar.

-   Men det är ju dagdrömmeri?

-   Ja, det är det, svarade han.

 Jag har dagdrömt flera nätter nu. Det är märkligt hur tydligt en alldeles bestämd dag redan hunnit ta form . Tydligare och mer detaljerad för var natt, men alltid samma dag . Den liknar ingen  dag  jag  varit med om, men är ändå fullkomligt självklart min . Den är vardaglig, omväxlande, omvänt kronologisk och mycket angenäm.

Kvällen är alltid ljus. Ibland  är  det  stad  där  ute, man hör skratt och slammer från  restaurangerna  på gatan nedanför, ibland är det land, man hör en sen koltrast flöjta . Timmen före läggdags sitter jag i ett fönster eller på en altan, läppjar på  ett  gott vin  och läser Borges; Tlön, Uqbar, Orbis  Tertius. Den  ha nd­lar om upptäckten av ett lexikonfragment från en konstruerad  planet.  Där  finns genomskinliga  tigrar och torn av  blod,  en  tid  utanför  rummet,  ett  språk utan  substantiv,  en  geometri  utan  parallella   linjer, och varje  gång  läsaren  tror  sig  hitta  fästpunkter  för sin jordiska fantasi öppnas nya  valv och luckor. I Tlön härskar tanken över materien. Tlön är den kompromisslösa idealismen förverkligad . Litteratur­ kritikerna i Tlön uppfinner sina  författare,  arkeolo­gerna uppfinner sina  fynd  och  journalisterna  uppfin­ ner med all säkerhet sina nyheter. Den materiella verkligheten i Tlön består  så  länge den  observeras. Ting  som  glöms  bort  försvinner  med  tiden.  Mot slutet anar vi att Tlön och dess sekreta sällskap av konstruktörer,  Orbis  Tertius,  är  en  konspiration   för att uppfinna tillvaron på nytt.

Jag   förflyttar  mig  baklänges  till  Biblioteket  som doftar av oljat trä, nötta läderband och lätt varma integrerade kretsar. Jag känner ännu inte  riktigt igen mig . Här står böcker jag sa kna t. Är det någon annans bibliotek? Går igenom fem sidor om det svenska  parlamentets  institutionella förfall som jag skrivit på morgonen. Sorterar papper till nästa mor­gons skrivpass. Avslutar två brev och en artikel. Plockar samman notställen.

Kvartettrepetitionen gick bra. Det är alltid stråk­ kvartett den här dagen. Elin, 12, är primarie sedan hon virtuost musicerade förbi mig häromåret, Agnes, 10, spelar cello, Lotta har på ett mirakulöst, nästan tlönskt sätt, blivit mästare på altfiol. Själv är jag fixpunkten, född och uppvuxen till andrafiol. Vi spe­lar Haydn, op 74:1, mollövergången i första satsen är omskakande, cellon storartad .

Vi äter kvällsmat av egen skörd. Nu i  juni, detta är alltid en tidig junidag, finns färsk sallad, späda rädisor och första spenaten från växthuset, utmärkt Gratapotatis från jordkällaren, torkade murklor från påskens svampräd, färskt vårlamm från bonden och ungt äppelvin som överraskar med sin torrhet och ljusgula klarhet. Också här verkar scenen kunna variera efter hur dagen så småningom har varit. Ibland är inramningen pastoral, dörren står öppen ut mot fruktträdgården och det sprakar i vedspisen, vilket pekar bakåt mot en dag av essäskrivande, trädgårdsarbete, läsning och korrespondens. Ibland sitter vi omisskännligt i stan, det är samma kök, men där finns en atmosfär av oavslutade eller pågående eller stundande aktiviteter. Barnen strömmar in från skola, spelning, ridning och danslag, vuxendagens samlade rastlöshet vibrerar över matbordet och jag blir varse möjligheten att dagen hittills kunde· ha varit en lång kedja av planerade tillfälligheter och oönskade viljehandlingar.

Så är det naturligtvis inte . Denna dag är en hrön, en dag som blivit till därför att jag själv och genera­ tioner före mig letat efter den, fantiserat fram den, skrivit traktater om den. Således kommer jag denna dag, mot alla odds, att ha varit en god medborgare på sena eftermiddagen (låt säga diskuterat skolans sköt­ sel eller den kommande flygplatsens lokalisering), fiskat eller jagat fågel eller drivit tomatplantor efter lunch, samt deltagit i ett angenämt och upplyftande redaktionsmöte före och under lunch (där huvudpro­ blemet alltid visar sig vara att efterfrågan på tid­ skrifter systematiskt och oförklarligt överstiger till­ gången). Dessförinnan på morgonen  har  jag  skrivit tre sidor god essätext och den första meningen  på en ny artikel.

 Det var förvånande hur jag efter en tids övning så enkelt kunde förse min dag med nya ljus och skug­gor, hur en och samma följd av händelser i princip kunde varieras i det oändliga . Jag märkte att ju mer jag fixerade den yttre ramen i tiden och  rummet, desto friare blev jag att  handla  därinnanför.  Nu är det som om timmarna, platserna, händelserna formar sig efter mig, inte tvärtom. Jag börjar kunna skifta steg mitt i dagen, byta från insamlande till bearbe­tande, från iakttagande till  tänkande,  från  handling till ord, från vita activa till vita contemplativa . Jag inser naturligtvis att jag hela tiden fantiserar, att alltsammans är en mental övning påhittad av en kvackare till psykolog, men häromdagen  såg  jag  i min bokhylla en bok som  jag inte  kunde minnas att jag köpt eller ägt, men som jag med  stor  njutning hade läst efter skogspromenaden i en av mina baklängesdagar. Det finns säkert en naturlig förklaring, boken måste ha funnits där tidigare och blivit bort­ glömd, men blotta tanken på andra samband kittlar behagligt.

 Ibland tänker jag att det helt realistiskt skulle gå att konstruera ett liv på detta sätt. Inte så att jag är en blåögd utopist som tror att alla kan leva i en stuga  på landet, odla tomater och skriva essäer och samti­ digt ha tillgång till allt det där andra som gör vår civilisation så spännande och attraktiv. Men skulle man inte medvetet kunna dela upp sitt liv i rummet och tiden? Skulle man inte under ena halvan av livet kunna ägna sig åt det hårda fältarbetet, det empiris­ ka erfarandet, det utåtriktade handlandet, för att under andra halvan skörda vad man erfarit och bearbeta det man samlat. Och kanske konstruera sin värld på nytt.

Det är en tanke som ofta slår mig mot slutet av dagen, vid frukosten.

Och där står av någon anledning Anders Ehnmark i köket och steker fläsk på sockerbädd och säger: "Hej Göran, här har du din dag!", vilket ju normalt är ett fullkomligt osannolikt yttrande för att komma från honom. Men jag tänker att han förmodligen bara menar att dagen ju faktiskt har varit bra, jag fick essän skriven, tomaterna satta, murklorna upplockade, flygplatsen stoppad, böckerna lästa och en knippa ved huggen och staplad. Och jag tänker att tidiga junimorgnar i de vilda sörmlandsskogarna är vad Gud eller Orbis Tertius måste ha haft i tankarna när de skapade dagens första ljusa timme.

Just en sådan dag att börja med  stekt  fläsk  och ägg, kaffe och hembakat bröd i vilket kök som helst.