Kolumn DN 2006-01-04

Att se det stora i det lilla

JAG HAR tillbringat en del av hösten i Södertälje för att i det lilla försöka få en glimt av det stora. Södertälje är visserligen inte så litet som när jag växte upp där på femtiotalet och stans två största arbetsgivare, lastbilstillverkaren Scania och läkemedelstillverkaren AstraZeneca, är i flera avseenden större än Sverige. Men om det stora som vi kallar globaliseringen bäst går att få syn på i det lilla som vi kallar lokalsamhället (vilket jag tror), är Södertälje en ändamålsenligt liten observationsplats. 
Låt mig gå direkt på observationerna. Den första och mest otvetydiga är att allt färre arbetare kommer att kunna tillverka allt fler lastbilar. På Scania producerar samma antal arbetare 7 till 9 procent fler lastbilar per år – vilket är detsamma som att 7 till 9 procent färre arbetare per år producerar samma antal lastbilar. I praktiken det senare eftersom Scanias försäljning av lastbilar inte ökar i samma takt som ökningen av Scanias förmåga att producera allt fler lastbilar med allt färre arbetare (produktiviteten).
Överallt längs ”linan” i den långa chassihallen, där nya lastbilar växer fram i tolvminuterspass vid monteringsstationerna, blinkar skyltar som talar om hur många bilar före eller efter produktionsmålet man befinner sig i varje ögonblick. Pressen på prestation har ökat, säger alla jag talar med. Ett slavarbete, säger den mest frispråkige. 
Av detta kan man dra den lilla slutsatsen att allt färre människor kommer att syssla med lastbilstillverkning i Södertälje. Men också den något större slutsatsen att allt färre människor kommer att arbeta med industriell tillverkning överhuvudtaget. Det är inte bara Sverige som ”förlorar” tillverkningsjobb (trettio procent mellan 1987 och 2004). Det gör alla industriländer. Det gör också Brasilien och Kina.

DEN ANDRA observationen är att det arbete som likväl måste utföras på Scania i Södertälje inte nödvändigtvis kan utföras av just de människor som bor i Södertälje. De allt färre tillverkningsjobben på Scania blir alltmer specialiserade och kräver alltmer utbildning. Detta gäller i än högre grad den andra industrijätten i stan, AstraZeneca, vars globala överlevnad vilar på insatsen från några tusen kvalificerade forskare och specialister över hela världen och vars tillverknings- och förpackningsprocesser är om möjligt ännu mer produktivitetspressade. 
En tredje observation är att de nya tjänstejobb som vi tycks ha utgått från ska ersätta de förlorade industrijobben som ingång i arbetslivet och därmed i välfärdsgemenskapen inte kommer att göra det på samma sätt. Det slags tjänster som den alltmer högproduktiva och globaliserade tillverkningen av exempelvis lastbilar och läkemedel i första hand ger upphov till – inom utveckling, finansiering, kommunikation, design och marknadsföring –är inga lokala ingångsjobb precis. De är överhuvudtaget inte särskilt lokala. 
Den amerikanske ekonomen Robert Reich har kallat dem som utför den här sortens jobb för symbolhanterare (symbolic analysts). Det är dubbelt träffande. Dels därför att det är vad den här sortens jobb till stor del går ut på, att vid nätverkskopplade datorer skapa och hantera abstrakt information i gränslösa mängder över gränslösa avstånd. Dels därför att det markerar vad den här sortens jobb inte går ut på, nämligen att i mer eller mindre personlig kontakt hantera högst konkreta människor på högst avgränsade platser.

EN SISTA observation, mera i det stora än i det lilla, är att de allra flesta av de tjänstejobb som vi hoppas ska kunna ersätta de försvinnande jobben i tillverkningsindustrin är av det ”människohanterande” slaget. Symbolhanterarnas andel av arbetskraften i utvecklade industriländer har visserligen ökat från femton till tjugo procent, men andelen människohanterare har ökat betydligt mer, från en tredjedel till hälften. I USA arbetar idag fler människor i tvättinrättningar än i stålverk, fler i vård och omsorg än i banker och försäkringsbolag, fler i stormarknadskedjan Wal-Mart än i hela den amerikanska bilindustrin.
Här ser vi också tydligast att de nya tjänstejobben inte fyller samma ekonomiska och sociala funktion som de försvinnande tillverkningsjobben. De är genomgående sämre betalda, mindre trygga, allt mindre kopplade till ekonomiskt och socialt avancemang. De fungerar allt mindre som ingång och allt oftare som återvändsgränd. 
Vad vi därmed kan observera, såväl i det lilla som i det stora, är ett nytt och ännu ej löst fördelningsproblem. Mellan en klass av globala symbolhanterare med direktandel i globaliseringens vinster och förmögenheter och en långt större klass av platsbundna ”människohanterare” utan någon sådan andel och därför beroende av att globala vinster och förmögenheter i tillräcklig omfattning spenderas på att efterfråga lokala tjänster och därmed ger upphov till lokala jobb och framförallt till lokala löner med ”global” köpkraft.
Inget samhälle har hittills lyckats väl med detta. Den ”amerikanska” modellen har lett till fler jobb med sänkt köpkraft, den ”europeiska” modellen har försökt bevara köpkraften till priset av färre jobb. Båda modellerna har lett till växande klyftor och ökat utanförskap. Ingendera har besvarat frågan hur vi under globaliseringens villkor ska åstadkomma den spridning av livschanser och köpkraft som är och förblir förutsättningen för det vi kallar välfärdssamhället.
I Södertälje som i världen.