Godmorgon världen, Sveriges Radio, P1, 20 november 2016.

Slutet som kom av sig

Det är svårt att tänka sig nu, men för inte så länge sedan, åren efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning och slutet på det kalla kriget, diskuterades på fullaste allvar om inte historien gick mot sitt slut. 
Ja, inte så att inget mer skulle hända i världen, tvärtom, men att de två centrala konflikter som hade drivit historien var på väg att lösas, kampen för överlevnad och kampen för erkänsla – eller människovärde om man så vill. Den första skulle lösas av globaliseringen som skulle skapa materiellt välstånd åt alla, den andra av demokratin som var det system som bäst kunde tillgodose människans behov av erkänsla. 
Naturligtvis hade han fel, Francis Fukuyama, den amerikanske tänkare som drog igång diskussionen. Fast fel, på ett intressant sätt, som man brukar säga.
Jag tror dessutom han hade rätt om konflikterna som driver historien. 
Inte minst om kampen för erkänsla, med vilket han menade människans strävan efter att få vara något och bli någon – såväl i andras ögon som i sina egna. 
Att bli sedd, som vi numera säger. 
Det var bara det att ingen av konflikterna var löst. 
Den globaliserade ekonomin och teknologin skapade inte bara förutsättningar för ett nytt välstånd utan också för nya klyftor och orättvisor. 
Demokratin, bortsett från att den inte segrade som det var tänkt, kunde inte heller särskilt väl hantera de nya klyftorna och orättvisorna, eftersom krafterna som påverkade dem var globala medan demokratin förblev nationell. Demokratin kunde därmed inte tillgodose behovet av erkänsla, av att betyda något och vara någon, hos de många människor som kände sig överkörda av globaliseringen och övergivna av politiken. 
Erkänsla är ett svårfångat begrepp, eftersom det handlar om just känsla, men jag tror brist på erkänsla och det som följer av det, sårad självkänsla, är vad som mer än brist på materiellt välstånd föder känslor av frustration och vrede och i värsta fall hat. 
Hat mot något som går att ta på, sätta namn på, lägga skulden på och ta itu med. 
Ungefär så vill jag förklara varför miljoner amerikaner röstade på Donald Trump. 
Det var till deras brist på erkänsla han talade. 
Till den sårade självkänsla som han med sin hets mot folk och folkgrupper, med sina utfall mot den ”riggade” demokratin och ”de ohederliga medierna”, omvandlade i aggression och hat.  
Hat mot något som kallades eliten och som befolkade det träsk som Donald Trump högst personligen skulle se till att dränera. 
Med valsegern normaliseras nu vad Donald Trump sa, att han bara sa vad ”vanligt folk” tyckte och tänkte, att han gav röst åt vad som redan fanns därute.
Men så var det ju inte.
Vad som än fanns därute, så var det inte givet att det skulle ta sig uttryck i Donald Trumps hatiska språk, hans grova lögner, hans auktoritära anspråk på att i kraft av sina unika egenskaper ”göra Amerika stort igen”. 
Det hade varit fullt möjligt för en amerikansk väljare att känna sig överkörd och sviken, utan att falla för Donald Trumps världsbild, och än mindre hans röst.
Nej, ”vanligt folk” tyckte och tänkte inte nödvändigtvis som Donald Trump, innan Donald Trump gjorde sin röst hörd.
Förgrovningens och förenklingens och hatets skrupelfria röst.
Den klassiska demagogens röst.
Antikens demokrater fruktade demagogen mer än något annat, eftersom de alltför väl visste vad en demagog kunde göra med demokratin – nämligen omintetgöra den.
Det finns naturligtvis förklaringar till varför demagogins politiker åter vinner gehör. 
I grunden tror jag, den nationella demokratins växande maktlöshet inför den globaliserade ekonomins och teknologins påfrestningar på våra samhällen. 
Och därmed det växande gapet mellan vad demokratins politiker säger och vad de gör, mellan demokratins procedurer och demokratins makt. 
Och därmed demokratins växande oförmåga att tillgodose just den strävan efter erkänsla och självkänsla och till sist människovärde, som för mig förblir det främsta argumentet för demokrati. 
Med valet av Donald Trump har vi än en gång sett hur en försvagad tilltro till demokratin kan skapa grogrund för demagogin – och därmed för något annat och värre än demokrati.  
Nej, historien har sannerligen inte tagit slut.