Reportageserie från USA på DN Kultur 2004-01-04/07/11

1. Rädslans imperium

JAG LANDAR PÅ Newarks flygplats med nytt pass för 250 kronor med EU-specificerat foto (från sidan, ena örat synligt) och nytt journalistvisum för 900 kronor med USA-specificerat foto (framifrån, båda öronen synliga) men det hjälper inte. Efter sedvanlig frågestund (om var jag ska göra vad med vem) fogas jag till den lilla men stadiga ström av anländande som slussas åt sidan för fortsatt kontroll av immigrationsmyndigheten. 
Genom en diskret öppning i den höga ankomsthallens monotona fondvägg, bakom den ändlösa raden av passkontrollanter, förs jag in i en väntrumsmöblerad sal framför en mur av upphöjda pulpeter från vilka förstrött bläddrande tjänstemän blickar ut över ett tjugotal ännu icke-godkända besökare. En äldre dam som är på väg att missa sitt anslutningsflyg är en smula upprörd men de flesta sitter tillkämpat lugna och väntar, ungefär som hos tandläkaren. 
– Tar det lång tid? frågar jag en kvinnlig tjänsteman.
– Det beror på, svarar hon uttryckslöst.
Jag har läst skräckhistorierna om dem som det tagit mycket lång tid för, exempelvis chefen för IT-verksamheten vid den brittiska advokatfirman Willoughby & Partners, som i maj förra året slussades åt sidan vid flygplatsen i Los Angeles och inte slussades vidare förrän sexton timmar senare – i handbojor till Londonplanet. Den konfiskerade datorn slussades samma väg flera veckor senare, efter påstötning från advokatbyrån, med alla data raderade, utan förklaring eller ursäkt. Alltsammans föranledde självaste Mr Willoughby i Willoughby&Partners att skriva en insändare i The Times: ”Chefen för IT-verksamheten i vår firma är muslim. Han är också en brittisk gentleman ut i fingerspetsarna. Hans fanatism är förbehållen kricket.”
Fallet finns redovisat i David Coles bok Enemy Aliens: Double Standards and Constitutional Freedoms in the War on Terrorism, som utförligt kartlägger USA:s rättsliga särbehandling av icke-amerikanska medborgare efter den 11 september, såväl innanför landets gränser som utanför. 
Samt, naturligtvis, vid gränsposteringarna.

MEDBORGARSKAPET HAR länge varit en viktig skiljelinje i USA, inte i första hand mellan en gammal och ny nationalitet utan mellan en gammal och ny lojalitet. Det är lojaliteten som ger medborgarskapet, inte nationaliteten. Lojaliteten mot en idé, inte samhörigheten med ett folk eller ett förflutet. Nya medborgare svär en trohetsed, the pledge of allegiance, mot den amerikanska flaggan ”och republiken som den står för”. Vad slags republik flaggan ska anses stå för och därmed den exakta ordalydelsen av trohetseden är fortfarande föremål för strid – ska jämlikhet ingå? ska Gud nämnas? – men det råder ingen tvekan om att det är en idé man svär sig lojal mot. Det är i linje med den traditionen som Bush-administrationen skisserat på ett lagförslag (Domestic Security Enhancement Act) som skulle ge det amerikanska justitiedepartementet befogenhet att ensidigt häva medborgarskapet för amerikaner som befinns vara medlemmar eller anhängare av ”terroristorganisationer”. 
Medborgarskapet definierar ett ställningstagande. Icke-medborgarskapet likaså. 
Traditionen är lång och ekona djupa. Från 1798 års lag om fientliga främlingar (The Enemy Alien Act) till 2001 års patriotlag (The Patriot Act) har USA:s president haft långtgående befogenheter att i tider av krig och kriser fängsla, internera och deportera icke-amerikanska medborgare på blotta misstanken om framtida brott. Ett slags preventiv rättvisa helt enkelt, såsom USA:s justitieminister, John Ashcroft, formulerade saken i ett tal den 25 oktober 2001: 
” Må terroristerna mitt ibland oss ta varning: om ni överskrider ert visum – om så bara med en dag – kommer vi att arrestera er. Om ni bryter mot minsta lokala lag kommer vi att sätta er i fängelse och hålla er i förvar så länge som möjligt.” 
Bara icke-medborgare kan arresteras på obestämd tid för överskridna visum. Bara icke-medborgare kan fängslas och förhöras i månader för lokala småbrott utan rätt till advokat. Bara mot icke-medborgare har USA:s regering hittills kunnat bedriva förebyggande rättvisa utan opposition av betydelse. 
De två fall av förebyggande rättvisa mot amerikanska medborgare som likväl kommit till offentlighetens kännedom, Yaser Hamdi och José Padilla, den ene gripen i Afghanistan den andre i Chicago, har följaktligen och förutsägbart väckt en opposition som mycket väl kan få betydelse. Båda männen sitter sedan två år preventivt inspärrade på militärbaser inne i USA, ensidigt stämplade som ”fiendekämpar”, enemy combatants, och därmed ensidigt berövade rätten till advokat och rätten att få frihetsberövandet prövat i domstol (habeas corpus). Som ”fiendekämpar” har USA:s regering naturligtvis också stämplat de över sexhundra icke-medborgare som sitter inspärrade på Guantánamobasen utan att få veta vad de anklagas för och utan att få veta om och när de ska släppas fria, men mot detta har hittills få amerikaner opponerat sig. 
Vad de flesta amerikaner därmed ännu inte har förstått är att gränsen mellan medborgare och icke-medborgare i ”kriget mot terrorismen” är dragen i vatten. De grundläggande fri- och rättigheter som USA:s regering under ospecificerade hänvisningar till hemliga hot om terrorism kan beröva icke-medborgare kan den också beröva medborgare – och har så bevisligen gjort. 
Skillnaden är att lagligheten i lagar som gör amerikanska medborgare rättslösa för eller senare brukar prövas i amerikansk domstol, i sista hand i Högsta Domstolen, medan rättslösheten mot icke-medborgare i regel är utan appell. Så har Högsta Domstolen mycket riktigt beslutat att under våren pröva den konstitutionella lagligheten i behandlingen av amerikanske medborgaren Yaser Hamdi. Veckan före jul beslutade också en federal appellationsdomstol i New York att USA:s regering inte kan neka en amerikansk medborgare som frihetsberövats på amerikansk mark rätten till advokat och domstolsprövning (fallet José Padilla). 
Mera överraskande var beslutet samma dag i en federal appellationsdomstol i San Francisco att detta inte heller kan nekas de internerade icke-medborgarna på Guantànamo. ”Enligt vår mening”, skriver domstolen i San Francisco, ”är regeringens position oförenlig med grundläggande amerikanska rättviseprinciper och innebär ett allvarligt ifrågasättande av internationell lag.”
Högsta Domstolen i USA kommer att hålla några av presidentvalårets känsligaste beslut sin hand.

RÄTTSOSÄKERHETEN för icke-medborgarna som varje dag fastnar i imperiets gränskontroller lär dock varken presidenten eller Högsta Domstolen heller i fortsättningen bekymra sig om. Jag ber att få ringa till Matthew från Goucher College som väntar i ankomsthallen och meddela att jag är försenad på obestämd tid, men blir bryskt beordrad att hålla mobilen avstängd. Jag antar under stor självövervinnelse en min av tillkämpat lugn. Tillkämpat lugn är en klok strategi. Dessutom den enda.
Likväl klättrar jag några varv på väntsalsväggarna och studerar dekorationerna. På långväggen bakom pulpeterna efterlysningar från FBI på misstänkta medlemmar i al Qaida. De ser alla likadana ut och ser med all sannolikhet inte ut så längre. På motsatta väggen, bakom församlingen av väntande icke-medborgare, en affisch från immigrationsmyndigheten till minne av den 11 september: ”We will never forget”, står det textat över ett stjärnbanerdraperat World Trade Center i flammor.
Jag kämpar mig lugn igen och tar fram reslektyren, ”I väntan på barbarerna” av J.M. Coetzee, och försöker värja mig mot symboliken. Boken utspelar sig i en sönderfallande gränspost i ett sönderfallande imperium, och vad man än kan säga om Newarks flygplats och imperiet som öppnar sig bortom dess gränskontroller så är sönderfall knappast det rätta ordet. 
Men det är onekligen barbarerna man väntar på. 
Efter en knapp timme är det min tur. Mannen bakom pulpeten tar blicken från dataskärmen och informerar mig om att jag senast angjorde imperiet vid flygplatsen i San Francisco. Det visste jag. Han informerar mig också om att jag även den gången blev kontrollerad. Det visste jag inte. 
Mitt brott är (som vanligt) att ha pratat för mycket. På frågan om vad jag skulle göra på Goucher College hade jag svarat att jag skulle föreläsa för studenterna. Jag borde också ha tillagt att jag skulle göra det gratis. Det tillade jag nu och därmed öppnades porten också för mig.
I bagagehallen står min resväska ensam kvar vid rullband nummer sju.

SANFORD J UNGAR är en gammal vän från korrespondentåren i Washington DC i mitten på åttiotalet. Sedan några år är han president för privata Goucher College i grannstaden Baltimore och min värd under mina fyra veckor som gästforskare i denna oas för postgymnasial skolning i de fria konsterna, eller ”the liberal arts” som det heter i den amerikanska collegevärlden.
” Liberal” med engelskt uttal är också den politiska etikett som de flesta amerikaner skulle sätta på Sanford, eller Sandy som alla kallar honom, det vill säga en med amerikanska mått vänstersinnad person som inte kan förväntas ha det minsta till övers för George W Bush och hans politik.
Det har han heller inte. Ändå hade ”liberalen” Sandy överraskat, ja faktiskt upprört, ett middagssällskap av gästande européer genom att under en diskussion om den växande klyftan mellan USA och Europa, hävda att européerna inte riktigt hade förstått djupet och vidden av det amerikanska traumat efter den 11 september och därmed inte heller djupet och vidden av det amerikanska stödet för Bushadministrationens krig mot terrorismen.
– De kunde inte förstå vad jag menade, säger Sandy, i hopp om att jag ska förstå bättre. 
– Vad är det vi inte har förstått? frågar jag.
– Att vi amerikaner för första gången på allvar har konfronterats med vår sårbarhet, svarar han.
Så diskuterar vi chocken inför mötet med den amerikanska sårbarheten, och jag försöker säga att européerna nog har förstått och att den inledande europeiska empatin med Amerika knappast kunde ha varit större, men att amerikanerna utvecklat ett osårbarhetskomplex som vi européer aldrig haft lyxen att utveckla eftersom vi aldrig haft lyxen att ens komma på tanken att vi skulle kunna vara osårbara. 
Så Sandy hade kanske rätt ändå. Vad vi européer inte riktigt har förstått är djupet och vidden av den amerikanska rädslan. 
Rädslan för att ”Guds gåva till mänskligheten” (George W Bush 2003) ska förgöras av ”ondskans axelmakter” (George W Bush 2002) och ”friheten själv dö ut” (amerikansk revolutionspamflett, 1774). 
I det perspektivet var den 11 september 2001 en tyngre dag för Amerika än den 7 december 1941. Den japanska attacken mot Pearl Harbor var förödande, men Pearl Harbor låg inte på Manhattan utan på Hawaii, och en amerikansk flottbas var inte Pentagon (som lika gärna kunde ha varit Vita Huset eller Capitolium). 
Effektivare än vad som skedde på morgonen den 1l september 2001, därtill bokstavligen inför världens ögon, kunde myten om den amerikanska osårbarheten knappast ha utmanats. Och slussarna till den stora amerikanska rädslan sprängas upp.

ETT AV DE mest handfasta uttrycken för den amerikanska rädslan efter den 11 september är det nya Departementet för hemlandets säkerhet, Department of Homeland Security, vars chef Tom Ridge jag anhåller om att få intervjua. Det får jag naturligtvis inte, men jag ska få träffa informationschefen. 
Departementet för hemlandets säkerhet är bara drygt ett år gammalt och det råder fortfarande oklarhet om dess befogenheter och uppgifter, i synnerhet som varken den federala polisen, FBI, eller den centrala underrättelsetjänsten, CIA, tillhör dess ansvarsområde. Det gör däremot tjugotvå andra federala myndigheter, däribland de som ansvarar för kontrollen av icke-medborgare vid gränsen. 
Jag har kort sagt redan haft mitt första möte Departementet för hemlandets säkerhet. 
Något andra möte blir det inte, trots avtalad tid och plats. Jag kör instruktionsenligt in på parkeringsplatsen framför det inhägnade komplex av militära byggnader i nordvästra Washington DC som snabbt gjorts om till departementshögkvarter och försöker lika instruktionsenligt hitta byggnad 88, som efter en längre irrfärd visar sig vara en vaktkur i den motsatta ändan av parkeringsplatsen. I byggnad 88 sitter en kvinnlig tjänsteman bakom skottsäkra glas. Jag letar efter en öppning i den skottsäkra väggen och upptäcker att öppningen är en bombsäker sluss.
Jag lägger mitt pass i slussen, stänger omsorgsfullt luckan på min sida och väntar. Efter en stund tar kvinnan på andra sidan den skottsäkra väggen och den bombsäkra slussen mycket sakta på sig ett par gröna plasthandskar och öppnar mycket sakta luckan på sin sida och tar mycket eftertänksamhet passet i sina nybeplastade händer och tittar först på passbilden och sedan på visumbilden och börjar sedan med överraskande energi att bläddra i en gigantisk bunt med papper. Efter en stund börjar hon bläddra om igen. Och sedan igen. Efter den tredje bläddringen frågar jag om vi istället kan ringa till informationschefen och meddela att jag har kommit. Men vi måste tydligen hitta något i bunten först. 
När det står klart att det som ska hittas i bunten inte finns där, tröttnar kvinnan i vaktkuren på mig. 
– Har Ni en anknytning kan Ni ringa själv, säger hon och pekar på en telefon i ett hörn. Det är gratis, tillägger hon. 
Jag har ingen anknytning men försöker slå nian till växeln och kommer till Pentagon. Jag ber Pentagon om numret till Departementet för hemlandets säkerhet och kopplas så småningom till informationschefens kontor som meddelar att informationschefen är i Dallas.
Just då går alarmet i byggnad 88. Jag rycker till och tror att det är jag som utlöst det eftersom jag är den ende besökaren i lokalen, men det visar sig vara en städerska som utan krus ryckt upp bakdörren och som utan att ta någon notis om vare sig mig eller vakten börjar svabba golvet. En stark doft av klor stiger mot det låga taket. Jag ropar genom larmet och den skottsäkra väggen att jag vill ha mitt pass tillbaka eftersom det inte tycks bli något möte, men den kvinnliga vakten är nu fullt upptagen med att rapportera falskt alarm. Efter fem minuter tystnar larmet och efter ytterligare fem minuter slussas mitt pass ut igen. När jag hastigt vänder mig om för att gå snavar jag över en halvmeter hög varningskon i gul plast. ”Fara! Vått golv”, står det. 
Jag tar bilen tillbaka till Baltimore och sätter mig i collegets utmärkta bibliotek varifrån jag utan problem kan besöka departementets hemsida (http://www.dhs.gov/). Där kan jag konstatera att gul hotnivå råder, ”betydande risk för terroristattack”. Värre hade varit orange hotnivå, hög risk. Ännu värre hade varit röd hotnivå, allvarlig risk. 
Rädslan i USA har fem färger.
På departementets hemsida kan jag också läsa att nästa gång jag som icke-medborgare vill beträda USA kommer sannolikt mina fingeravtryck att registreras digitalt, liksom mina ansiktsdrag, och alltsammans lagras i en gigantisk databas som ska kunna följa spåren av mina och miljontals andra USA-besökares fingeravtryck och ansiktsdrag genom all världens gränsposteringar. Det nya programmet för digital registrering av icke-medborgare vid gränsen har utan minsta ironi fått namnet US VISIT – BESÖK USA. 
På hemsidan finns också en länk till US HomeGuard, www.ushomeguard.org, där jag erbjuds möjligheten att personligen vara med och övervaka de sammanlagt 47 000 känsligaste terroristmålen i USA; kemiska fabriker, kraftverk, gastankar, vattenreservoarer, oljeledningar och tusentals kilometer kustremsa. Det enda jag behöver göra, förutom att bli en vuxen amerikansk medborgare, är att någotsånär regelbundet logga in mig för att granska en slumpvis utlagd bild tagen av en bevakningskamera ”någonstans i Amerika” och inom tjugo sekunder avgöra om något misstänkt syns. De bilder som läggs ut för granskning är bilder i vilka en dator spårat förändringar från en tagning till en annan. Miljoner amerikanska medborgare förväntas på detta sätt sitta framför datorerna i sina hem och granska datorutvalda bilder från otaliga obevakade kameror utplacerade på otaliga platser över hela USA och hålla ögonen öppna för att något misstänkt har skett – och därmed dagligen påminnas om att något misstänkt närsomhelst kan ske. 
Rädslans imperium, Fear’s Empire, är titeln på den amerikanske samhällsdebattören Benjamin Barbers bok om det nya USA som vuxit fram i chocken efter den 11 september. Det har blivit ett samhälle, skriver han, som ”löper risken att bli både lydrike och centralmakt i ett rädslans växande imperium”. President George W Bush reflekterar därvid i all sin ”cowboyaktiga självrättfärdighet” en vitt spritt och djupt känd amerikansk föreställning att ”rädsla måste övervinnas med skräckinjagning”.
– Justitieministern, John Ashcroft, framställs ofta som en religiös fanatiker, men framförallt är han en politisk populist som vet vad som går hem i stugorna, påpekar Jeffrey Rosen, en av USA:s mest respekterade skribenter i rättsfrågor, när vi en varm novemberkväll sitter i bara skjortärmarna och äter middag längs livliga Connecticut Avenue i nordvästra Washington. Det nya departementet och de nya lagarna till skydd för hemlandets säkerhet har ett brett politiskt stöd i USA. 
Jeffrey Rosen skriver på en bok om friheten och säkerheten i Amerika. 
Hans tes är att friheten behöver all hjälp den kan få.

TIDEN LÄKER alla sår, sägs det. Jag inspekterar det djupa såret på södra Manhattan, ground zero, och ser tiden göra sitt. Några förvridna balkar har satts samman till ett kors på en upphöjd kulle i den sanerade gropen. En särskild observationsplats för den strida strömmen av besökare har byggts upp utmed den sida av gropen som vetter mot Church Street. Ett myller av gatuförsäljare har undan för undan mutat in sina revir och säljer nu bilder och souvenirer och minnesböcker med titlar som ”Terror in America” och ”Attack on America” och portabla monitorer konkurrerar högljutt och i ändlös repris med olika DVD-varianter av terrorhelvetet. De nästan tretusen offren för attacken har fått sina namn på en provisorisk minnestavla längs övre kanten av observationsstängslet. ”The Heroes of IXXI” står det textat med stora transparenta bokstäver över dem alla. Jag är säker på att det finns de som läser in en högre mening i symmetrin hos de latinska siffrorna för Nine Eleven.
Inom kort öppnas den förstörda pendeltågstationen under World Trade Center för provisorisk trafik och om några år kommer den sanerade gropen att fyllas av nya spjut mot himlen och så småningom kommer även detta sår att kapslas in i den rastlösa amerikanska framåtrörelsens dynamiska glömska. 
Den amerikanska framåtrörelsen är en historisk motvikt till den amerikanska rädslan.
Den amerikanska religionen är en annan. 
Jag tror inte att religionens roll i USA kan förstås utan rädslan. 
Rädslans imperium är också trons imperium.

2. Trons imperium

SOUTHWEST AIRLINES är ett av de nya lågprisflygbolag som framgångsrikt slagit sig in på den terrorchockade amerikanska inrikesflygmarknaden. ”Support Our Troops”, står på det på bolagets reklamskyltar. ”A Symbol of Freedom” står det också. Ingen affärsklass, ingen mat, inga förhandsbokade platser. De som kommer först får stå i A-kön. Sedan B-kön. Sedan C-kön. Vis av erfarenheten kommer jag i god tid och hamnar i A-kön med huvudsakligen en tandborste och en fråga i bagaget. Frågan lyder: Hur kommer det sig att en av Washingtons mäktigaste lobbyister, en välbetald propagandist för de starka och rika, en nära vän till George W Bush, ser ut att bli vald till guvernör i en av USA:s fattigaste och mest Washingtonfientliga delstater? 
Tre timmar senare landar jag i Jackson, Mississippi, för att söka svaret. 
Det är mörkt och folktomt när jag kör in i de centrala affärskvarteren. Inga upplysta restauranger eller promenadstråk. Det är långt mellan husen och ibland svårt att se skillnad på stadsgata och landsväg.
– Varför så folktomt en fredagskväll? frågar jag den ende gästen i den folktomma baren i hotell Crowne Plaza där rumsvåningarna placerats ovanpå ett fyra våningars parkeringsgarage.
– Vänta tills i morgon, säger han och skrattar. 
Före läggdags går jag in i den ännu öppna souvenirshopen i hotellobbyn för att köpa en lokaltidning och botanisera bland turistböcker, men lokaltidningen är slut och de enda böcker som finns har titlar som ”Att be med framgång”, ”Testa dina bibelkunskaper” och ”Löften som män kan avge”. 
Min första upptäckt nästa morgon är att Jackson inte längre är folktomt och att Jackson är en svart stad. Jackson är också till vardags en svart stad (den svarta befolkningsandelen är sjuttio procent) men detta veckoslut är Jackson svartare än vanligt eftersom det är homecoming vid Jackson State University. Homecoming är den årliga återföreningen av de forna studenterna vid ett visst universitet eller college, och eftersom Jackson State är ett ”historiskt svart universitet” är de tusentals människor som återförenas i Jackson denna lördagsmorgon för att se den stora hemkomstparaden och gå på den stora hemkomstmatchen, undantagslöst av afro-amerikanskt ursprung.
Det är en färgsprakande parad som under två solvarma förmiddagstimmar energiskt och självmedvetet marscherar och dansar och piruetterar och vinkar och bleckblåser sig igenom Jacksons glest bebyggda centrumkvarter, förbi den lokala maktens överdimensionerade marmorbyggnader med den provokativa sydstatssymbolen väl synlig i de lojt vajande delstatsflaggorna.
Naturligtvis går jag också på hemkomstmatchen mellan Jackson State Tigers och Pine Bluff Golden Lions från grannstaten Arkansas. Hemmatigrarna är inte i slag men det spelar ingen roll. Huvudattraktionen är inte de tävlande lagen utan åskådarna som oupphörligen rör sig mellan raderna med sina väl synliga symboler för olika akademiska föreningar och sällskap. Hemkomstmatchen är inte i första hand ett idrottsevenemang utan en social begivenhet och en kulturell manifestation. Av de drygt 30 000 åskådarna i Veterans Memorial Stadium denna varma lördageftermiddag är jag den ende som är vit.
Jag och den ännu sittande guvernören i Mississippi, Ronnie Musgrove, som bytt politisk etikett från demokrat till ”oberoende konservativ” och som handskakar sig fram genom stadion i ett sista försök att vinna de svartas traditionellt demokratiska röster mot en ärkerepublikansk lobbyist från Washington DC som praktiskt taget struntat i de svartas röster, ja som öppet spelat på ”vita” känslor och fördomar, och som ändå leder klart i opinionsmätningarna. 
I det snabbt tätnande kvällsmörkret utanför stadion fortsätter kampen om de svartas röster. Under en bastung ljudmatta av rap och soul, i det aptitretande oset från fetsotiga barbequecylindrar, i det myllrande utbudet av politisk propaganda, kommersiell reklam och gratis mat, hittar jag Russell Labbe, min vän från hotellbaren kvällen innan. Han servererar gumbo och catfish för att locka kunder till den nyöppnade Jacksonfilialen av Liberty Bank, en New Orleansbaserad ”minoritetsbank” ägd av afro-amerikanskt kapital – för afro-amerikaners pengar.
Jag antecknar en tänkbar ledtråd till svaret på min fråga.

DEN FORMELLA rasdiskrimineringen hävdes sent och motvilligt i Mississippi och de informella gränserna mellan svart och vitt är fortfarande tydliga och skarpa. Vita och svarta bor huvudsakligen var för sig, går huvudsakligen i skola var för sig och ber huvudsakligen till Gud var för sig. I takt med att svarta flyttat in i Jackson har vita flyttat ut. Mer eller mindre förtäckt rasism spelar fortfarande en stor roll i Mississippis politik. Delstaten har en vit befolkningsmajoritet med en återkommande dragning till politiska mörkmän. Den republikanske lobbyisten från Washington DC har kallt kalkylerande vägrat att ta avstånd från sitt eget framträdande på en ökänd webbsida ”för konservativa medborgare” med texter till ”rasismens försvar”. Han har utifrån samma kalkyl uppmanat väljarna ”att rösta för byte av guvernör, inte för byte av [delstats]flagga”. Ännu har Mississippi aldrig valt en afro-amerikan till en delstatlig maktposition och kommer så inte heller att göra i det val som stundar.
Ä ndå inget påtagligt svart missnöje med sakernas tillstånd, snarare tecken på tillförsikt och självkänsla. Allt fler afroamerikaner väljs till lokala ämbeten (1997 fick Jackson sin förste svarte borgmästare) i takt med att allt fler afroamerikaner flyttar tillbaka till det Södern som deras förfäder en gång lämnade. Femtiofem procent av USA:s svarta befolkning lever idag i den amerikanska Södern och bidrar inte bara till dess växande ekonomiska betydelse utan också till dess växande kulturella och politiska inflytande i USA. 
Södern må ha ett traumatiskt förflutet men det är ett förflutet som både delar och förenar. Många av de värderingar som präglar den amerikanska Södern delas av både svarta och vita; den kulturella konservatismen, den ekonomiska individualismen, den religiösa trosvissheten. Inte minst den senare. Tvärs genom den fortsatt djupa rasklyftan och den allt djupare socioekonomiska klyftan skär en annan klyfta som inte bara tenderar att skilja Södern från andra delar av USA utan i allt högre grad ett Amerika från ett annat.
I presidentvalet 2000 var skillnaden i antalet kyrkobesök mera avgörande för hur man röstade än skillnaden i inkomst. Av väljare som sällan eller aldrig gick i kyrkan röstade femtiosex procent på Al Gore och trettionio procent på George W Bush. I de ”röda” delstater som röstade på Bush (rött är en smula förvirrande republikanernas färg) ställde sig sjuttio procent bakom trossatsen: ”På den yttersta dagen kommer vi alla att kallas inför Gud och ställas till svars för våra synder”, mot ”bara” femtio procent i de blå delstater som röstade på Gore. I det röda Amerika är man mot aborter och för dödsstraff och för allas rätt att bära vapen och har dekaler på bilarna med texter som ”Stjäl inte! Regeringen hatar konkurrens” och ”Riktiga lastbilschaufförer talar med Jesus på kanal 10”. Säljer hotellets souveniraffär religiösa handböcker istället för turistguider befinner man sig med stor sannolikhet i det röda Amerika. 
Under 1980- och 1990-talen har värderingarna i amerikansk politik stadigt förskjutits mot rött, Från Ronald Reagan över Bill Clinton till George W Bush. Clinton var visserligen demokrat men med starkare ”röda” inslag i sin politik än sina demokratiska föregångare och med återkommande anspelningar på sina rötter i en fattig bekännelsekristen sydstatsmiljö. Under Clintons tid i Vita Huset erövrade det röda Amerika dessutom majoriteten i kongressen för första gången i modern tid. Söderns politik och kultur har blivit hela Amerikas, hävdade ungefär samtidigt New York Times-journalisten Peter Applebome i en uppmärksammad bok, Dixie Rising. Allt som hänt sedan dess, i synnerhet allt som hänt sedan den 11 september 2001, tycks ha befäst det påståendet.
När den demokratiske presidentkandidaten Howard Dean under en TV-sänd debatt i höstas lovade att vinna tillbaka rösterna från ”grabbarna som kör omkring med sydstatsflaggan på sina pickuptruckar” körde han huvudet rakt in i den ”röda” vägg som allt tydligare skiljer ett Amerika från ett annat. Hans demokratiska medtävlare anklagade honom en smula absurt för att vädja till rasism, men de flesta kommentatorer insåg att hans verkliga tabbe var politisk naivitet.
Vi måste få fattiga vita i Södern att rösta efter klass istället för efter ras, religion och kultur, var vad Howard Dean försökte säga.
Det var naivt sagt eftersom det var politiskt dödsdömt, och dessutom dumt eftersom långt ifrån alla fattiga vita i Södern som röstar republikanskt kör omkring med sydstatsflaggan på sina pickuptruckar.
Dagens efter bad Howard Dean om ursäkt för vad han hade sagt.
Howard Dean är likväl den ende av de demokratiska presidentkandidaterna som på allvar har utmanat det ”röda” Amerika eftersom han är den ende kandidat som inte hart gjort ett nummer av sin religiösa tro, ja som närmast gjort ett nummer av att sin brist på religiös tro. ”Jag går inte i kyrkan särskilt ofta”, har han sagt. ”Min religion färgar inte min politik”, har han också sagt.
Det är mycket djärvt sagt, för att inte säga dödsföraktande. År 2000 ville sju av tio amerikaner ha en president med stark gudstro – och de har knappast blivit färre efter den 11 september 2001. 
Det finns ett historiskt samband mellan kollektiv rädsla och religiös trosvisshet i Amerika, hävdar den amerikanske historikern James A. Morone i en nyutkommen bok, Hellfire Nation, The Politics of Sin in American History, där han driver tesen att Amerikas historia bäst kan förstås som en berättelse om rädsla, synd och frälsning. Det av religiös trosvisshet genomsyrade kriget mot terrorismen passar inte bara väl in i den berättelsen utan har rimligen också bidragit till att förstärka den. Den första reaktionen på terrorattacken från två kända fundamentalistiska TV-predikanter, Jerry Falwell och Pat Robertson, var att lägga skulden på ondskans inhemska anhang, abortanhängarna, ty ”när vi dödar 40 miljoner små oskyldiga spädbarn gör vi Gud galen.” Även om de snart fick överge just den förklaringen fick de snart nog se stora delar av sin fundamentalistiska världsbild förvandlas från politisk retorik till praktisk politik. 
Terrorattackerna den 11 september 2001 födde inte en ny amerikansk världsbild. De satte bara en historiskt exempellös amerikansk makt i händerna på en mycket gammal.
Å andra sidan, vad är Howard Deans ”nya sociala kontrakt för Amerikas arbetande folk” , liksom Franklin D Roosevelts ”nya giv” en gång, om inte en i grunden trosbaserad vision av gott och ont i Amerika? En annan tro måhända, en mera ”civil” religion, men med samma förmåga att då och då moraliskt ruska om det amerikanska samhället. 
På promenadavstånd från den amerikanska revolutionens och konstitutionens nyrestaurerade tempel i centrala Philadelphia, äter jag lunch med Camille Paglia, en skarpögd och provokativ iakttagare av amerikanskt samhällsliv. I en infallsrik essä (tidskriften Arion, vintern 2003) har hon lyft fram de religiösa dragen i Amerikas progressiva reformrörelser i allmänhet och i sextiotalets vänsterrörelse i synnerhet.
– Dagens liberaler har glömt hur religiöst färgad sextiotalsvänstern var, utbrister hon. Och inte vill de bli påminda om det heller eftersom de är rädda att det ska kasta ett pinsamt ljus över deras politiska idéer. Progressiv politik erbjuder ju inte längre frälsning, bara ett sterilt manipulerande av federala välfärdsprogram, och har därmed förlorat sin moraliska kraft och lockelse. 
– Jag vill till och med hävda att den kristna fundamentalismens frammarsch på sjuttio- och åttiotalen var en direkt produkt av sextiotalsvänsterns moraliska nederlag.
Har Camille Paglia rätt går den djupnande klyftan mellan det ”röda” och det ”blå” Amerika efter den 11 september 2001 inte mellan ett religiöst Amerika och ett sekulärt, utan mellan två amerikanska religioner, den ena just nu starkare än den andra.

” MISSISSIPPI FIND yourself another country to be part of”, sjöng en gång Phil Ochs, men så skulle han inte kunna sjunga idag. Den ingrodda rasismen sätter förvisso sina dagliga spår i den lokala pressen och det går inte att förstå Mississippi utan den, men framförallt är Mississippi numera en omisskännligt ”röd” stat (57 procent för George W Bush och 40 procent för Al Gore i presidentvalet 2000) och är därmed en högst representativ del av det USA som växt sig starkt under nittiotalet. Mississippis svarta röstar visserligen överväldigande demokratiskt, i Södern har det demokratiska partiet i praktiken blivit ett intresseparti för svarta, men bortser man från rasismen (vilket man inte kan) är de sociala och kulturella värderingarna hos Mississippis svarta inte så mycket annorlunda än hos Mississippis vita. Invånarna i Mississippi är överlag kulturellt mer konservativa, moraliskt mer fördömande och religiöst mer fundamentalistiska än invånarna i det ”blå” Amerika. 
Den republikanske lobbyisten från Washington DC som vill bli vald till guvernör i Mississippi heter Haley Barbour och är född och uppväxt i Yazoo City som ligger i övergången från de mjuka kullarna nordväst om Jackson till Mississippiflodens horisontlösa delta där bomullsresterna efter skörden ligger som snö längs vägkanterna en tidig söndagsförmiddag i november. Om Mississippi är Söderns Södern så är deltat Mississippis Mississippi, extremt rassegregerat och extremt ojämlikt. Ruckliga svarta skjulstäder, undanskymda vita villaoaser och affärskantade stadskvarter i rött tegel gassar folktomt i novembersolen. 
Folktomt eftersom folket är i kyrkorna. De vita i de vita, de svarta i de svarta. 
” USA ut ur Förenta Nationerna”, står det bland plakaten till stöd för Haley Barbour i Yazoo City, oklart om ett officiellt budskap från Haley Barbours kampanj eller ett inofficiellt. Det är mycket som är inofficiellt i denna den mest påkostade valkampanjen i Mississippis historia, en inofficiellt ”vit” kampanj rikligt garnerad med det ”röda” Amerikas alla kodord för ekonomisk individualism, moralisk konservatism, lokal självtillräcklighet och religiös intolerans. Haley Barbour har högst officiellt utnyttjat den kommersiella TV-reklamens alla förförelseknep för att sälja den amerikanska drömmen om individuell framgång till väljare som sällan eller aldrig haft någon personlig kontakt med den, varvid det inofficiella budskapet har varit att Haley Barbour kommer att kunna utnyttja sina mäktiga kontakter i Washington DC för att hjälpa den amerikanska framgångsdrömmen en smula på traven i Mississippi.
Jag erinrar mig ett samtal jag hade haft med Richard Perle i Washington DC veckan innan. Perle tillhör den republikanska maktkrets där Haley Barbour har sina kontakter, försvarspolitisk rådgivare åt både Ronald Reagan och George W Bush, och en av ideologerna bakom det trosvissa kriget mot terrorismen. På min fråga om vad som varit den viktigaste ideologiska förändringen i Amerika under nittiotalet, hade han svarat:
– Slutet för rasfrågan som politisk faktor. Oavsett ras tror idag Amerikas fattiga på individuell framgång och rikedom. Demokraterna har med en laserstråles precision siktat in sig på de svarta, de spansktalande och de fattiga, men faktum är att de flesta amerikaner idag är icke-svarta, icke-spansktalande och icke-fattiga.
– Jag räknar med att få tio procent av de svarta rösterna, hade Haley Barbour sagt till mig när han morgonen före valet stod i bara skjortärmarna och skakade vita tjänstemannahänder i ett kontorskomplex i centrala Jackson.
Tisdagen den fjärde november valdes Haley Barbour till ny guvernör i Mississippi med femtiotre procent av rösterna. 
Han fick femton procent av de svarta rösterna.

SÅ VAD BLEV svaret på frågan i bagaget? 
Att allt kan säljas med obegränsade resurser och skrupelfri reklam. 
Och att amerikanernas trosvisshet inte bara närs av rädsla utan också av hopp. 
Vad som kanske till sist avgjorde detta val var den skickligt sålda förhoppningen om helt nya och givande förbindelser mellan Mississippi och det Washington DC som i den stora rädslan efter den 11 september och i den stora trosvissheten under George W Bush har blivit det ”röda” Amerikas sentida huvudstad.

3. Hoppets imperium

JAG FLYGER från Jackson, Mississippi, i den djupa amerikanska Södern till Baltimore, Maryland, fyrtiofem teoretiska bilminuter från Washington DC (i praktiken det dubbla), och blir omedelbart påmind om Mississippi igen. På en gigantisk nattupplyst skylt vid kanten av den trögflytande åttafiliga motorvägen mellan Washington och Baltimore läser jag: ”Charles Town, Racing & Slots, 3500 enarmade banditer, bara 48 miles bort, i West Virginia.” 
Minst så många enarmade banditer, ja säkert fler, jag tänkte aldrig på att räkna dem, hade jag just sett i Mississippi. Ja hela Mississippiflodens högt uppvallade östra strandbank var i själva verket kantad av dem, från Tunica i norr till Natchez i söder, och därefter vidare utmed den halvtropiska golfkusten, tätt uppställda på tre eller fyra däck i sammanlagt trettio flytande kasinon som aldrig stängde och som aldrig lossade sina förtöjningar och som när jag steg ombord på dem, också mitt på ljusa söndagen, var stimmiga av människor som under ett oavbrutet pipande och klankande och rasslande omsatte ungefär tvåhundrafemtio miljoner dollar eller nästan två miljarder kronor i månaden (!), av vilka en tiondel gick rakt in i delstatens kassa. Enarmade banditer hade inom loppet av tio år etablerat sig som en av delstaten Mississippis viktigaste industrier och främsta inkomstkällor. 
Legalisering av spel och dobbel har de senaste åren blivit en växande frestelse för de allt fler amerikanska delstater som allt sämre fått inkomster och utgifter att gå ihop. Det var länge sedan som man behövde åka till Las Vegas eller Reno för att spela högt. Det kan man numera göra lite varstans, också i delstater där enarmade banditer nyss var djävulens soldater. 
Snart också i delstaten Maryland, där reklamskylten vid utfarten från Baltimore är ett förebud. Kampen för att med hjälp av enarmade banditer få inkomster och utgifter att gå ihop i en av USA:s rikaste delstater räknat i inkomst per capita, säger något om hur villkoren för konkurrens och framgång har påverkats och förändrats i Amerika de senaste tio åren.

EN SAMHÄLLSBÄRANDE föreställning i Amerika har hittills varit att livet inte är ett lotteri. Att individen håller sin vinstlott i egna händer. Att hon i det amerikanska samhällets oupphörliga framåtrörelse erbjuds ständigt nya tillfällen, opportunities, till individuell lycka och framgång. En olycklig eller misslyckad amerikan är en amerikan som missat sitt opportunity eller ännu inte tagit vara på det. Den amerikanska drömmen är drömmen om individuell framgång och socialt avancemang genom hårt arbete. Inga genvägar, inga guldskedar, inga enarmade banditer.
I hjärtat av denna samhällsbärande föreställning bor den amerikanska medelklassen, som är den enda klass som Amerika erkänner och hyllar och som följaktligen alla amerikaner strävar efter att bli en del av och allt oftare säger sig vara en del av utan att vara det. En del av dem som säger det tillhör en alltmer förmögen ekonomisk överklass och långt fler en alltmer oförmögen ekonomisk underklass. En procent av befolkningen äger nära fyrtio procent av landets tillgångar medan fyrtio procent av befolkningen äger en procent. Däremellan en medelklass som tvingas springa allt snabbare för att behålla sin position.
Den i mina ögon helt avgörande fråga som tar form i Amerika dessa år är inte hur hemlandet ska göras säkert utan hur den amerikanska drömmen ska hållas vid liv. Det är en fråga som inte föddes med terrorattackerna den 11 september 2001 men som belystes på nytt av dem eftersom de med oöverträffad pedagogisk tydlighet illustrerade den nya kommunikationstekniska och ekonomisk-finansiella gränslöshetens oåterkalleliga villkor. Det är en gränslöshet som inte bara gjort Amerika fysiskt mera sårbart än tidigare utan också ekonomiskt mera beroende. Vägen till den amerikanska drömmen, med de hoppfulla vid starten och de hoppingivande i mitten och de mytbildande framgångarna på toppen, börjar inte längre i Amerika och slutar inte heller där. De hoppfulla trycker idag på från Mexiko eller Kina eller Indien, de hoppingivande har nog med att hålla sitt eget hopp vid liv och de mytbildande har lämnat myten i sticket eller förvandlat den till en dokusåpa. 
En amerikansk framgångsmyt som bokstavligen gjort det senare är Donald Trump, den amerikanska fastighetsmiljardären och kasinoentreprenören (!) som snart debuterar som värd i ”The Apprentice”, en dokusåpa där sexton tävlande ska förverkliga den amerikanska drömmen genom att starta korvkiosker och tobaksaffärer och eliminera konkurrenter och där vinnaren förutom ett par miljoner i prispengar får jobba ett år som president eller vicepresident för en division inom The Trump Organization.
Gör sig den amerikanska drömmen numera bäst som dokusåpa?

MATTHEW WARSHAW är personlig assistent till presidenten för Goucher College i Baltimore. Han är i trettiofemårsåldern och bor med sin fru Cynthia och deras fyraåriga dotter, Sydney, i Arlington, Virginia, utanför Washington DC. Både Matt och Cynthia är högutbildade och språkkunniga och tjänar sammanlagt 130 000 dollar om året och betraktar sig definitivt som medelklass och ändå återkommer Matt i våra samtal till saker de inte har råd med eller inte vågar satsa på. 
Jag noterar att Matt kör omkring i en inte helt ny, ja faktiskt rätt sliten, Toyota Camry, och att hans arbetsdag börjar sju på morgonen och slutar nio på kvällen och att han alltsomoftast tar min närvaro till intäkt för att byta sin flygande skrivbordslunch mot en något lugnare måltid i Gouchers utmärkta studentmatsal med särskild grilldisk och pizzadisk och pastadisk och sandwichdisk, vilket jag gärna medkonspirerar till eftersom jag tycker om att prata med Matt.
– Alltså, hur kan 130 000 dollar i årsinkomst, närmare en miljon kronor, som ni bara betalar trettio procent i skatt på, inte räcka till? frågar jag medan vi banar oss fram till ett ledigt bord.
– Därför att allting kostar så mycket och därför att vi måste lägga undan så mycket, svarar Matt. 
Och så räknar han upp kostnaderna för Sydneys daghem (13 000 dollar om året) och bostaden och sjukförsäkringen och hemförsäkringen och livförsäkringen och bilförsäkringarna och bilreparationerna och avsättningarna till pensioner och Sydneys studier och allt annat som en amerikansk medelklassfamilj bör anses ha råd med.
– Vi behöver en större bostad, säger Matt, men kostnaden för en större bostad där vi bor nu skulle kraftigt minska våra marginaler och öka vår sociala osäkerhet.

ÖKAD SOCIAL osäkerhet tycks vara det pris som alltfler medelklassamerikaner måste betala i takt med att allt fler och allt högre sociala kostnader vältras över på individen utan att hennes förmåga att möta dem ökar i motsvarande grad. Bushadministrationen har långtgående planer på att privatisera också det kollektiva sociala skyddsnät som USA har byggt upp under efterkrigstiden, samtidigt som en alltmer kortsiktig och ”illojal” arbetsmarknad blir alltmer obenägen att tillhandahålla dyrbara sociala försäkringar och förmåner.
– Våra kostnader har stigit utan att säkerheten har ökat, säger Matt. 
Eftersom dagens amerikaner dessutom lever med en kollektiv skuld till framtida generationer på ofattbara 44 000 miljarder dollar (fyra gånger USA:s nuvarande bruttonationalprodukt)*, är det högst sannolikt att de sociala kostnaderna för Matthew och Cynthia Warshaws amerikanska medelklassgeneration kommer att öka – och den sociala osäkerheten med dem. 
Jag följer Matt tillbaka över Gouchers campusområde med dess höstträdkantade promenadvägar, vidsträckta grönytor och arkitektritade auditorier och dormitorier och inser hur privilegierade de unga amerikaner som får studera här är – men att vad de här får ändå bara är den numera obligatoriska inträdesbiljetten till den amerikanska framgångstävlingen. 
En allt dyrare inträdesbiljett visar det sig, och med ett allt osäkrare värde, eftersom en collegeutbildning i sig allt mindre garanterar någonting. Den kraftigt ökade efterfrågan på collegeutbildningar som likväl säger sig garantera något har följaktligen skärpt konkurrensen och drivit upp kostnaderna och skapat en säregen blandning av kommersiell kaxighet och pedagogisk ängslighet i den amerikanska collegevärlden. 
Matt frågar om jag vill följa med till delstatshuvudstaden i Maryland, Annapolis, där han ska förnya sin licens som lobbyist för Goucher College och träffa direktören för det delstatliga universitets- och collegeförbundet.
– Lobbyist? utropar jag. 
– Ja, svarar han med ett roat leende, det är en del av mitt jobb.
Snart nog förstår jag hur viktig del eftersom delstaten Maryland har aviserat att den tänker dra in bidragen till sina icke-statliga universitet och college. Detta sedan man höjt studieavgifterna vid sina delstatliga universitet och college med över trettio procent på två år.
I delstaten Maryland finns några av USA:s rikaste kommuner med några av USA:s rikaste människor, men även små skattehöjningar är numera ett starkare politiskt tabu än höjda utbildningsavgifter – och enarmade banditer.
Mot de senare kämpar min lokaltidning Baltimore Sun energiskt men förmodligen förgäves. ”Låt oss inte inbilla oss något”, skriver tidningen på ledarplats. ”Detta är en tävling mot botten, a race to the bottom.” 
Idag enarmade banditer, i morgon nattöppna kasinon, i övermorgon…
A race to the bottom var inte det slags tävling som den amerikanska drömmen en gång inbjöd till. Inte konkurrens med sämre villkor utan konkurrens med bättre villkor. 
Nu är det i allt högre grad de sämre villkorens konkurrens som gäller.
Såväl för individer som för delstater.

WAL-MART ÄR USA:s största privata arbetsgivare med 1,4 miljoner anställda och en årsomsättning på 245 miljarder dollar (hela Sveriges BNP för 2002 motsvarade ungefär 370 miljarder dollar) och tretusen lågprismarknader över hela USA. Walmartiseringen av Amerika har blivit ett begrepp och betyder konkurrens genom lägre kostnader, lägre löner och sämre anställningsvillkor. Wal-Mart består av gigantiska stormarknader som säljer allting från bildäck och glasögon till underkläder och kyckling till oftast betydligt lägre priser än andra snabbköpskedjor. 
I ett tidningsreportage från en facklig strejk vid några av de livsmedelskedjor som med hänvisning till konkurrensen från Wal-Mart aviserat trettio procentiga lönesänkningar och försämrade sjukförsäkringsvillkor för sina anställda, läser jag att även de som strejkar handlar på Wal-Mart. 
Liksom alla de som inte har råd att handla någon annanstans. 
Liksom alla de som inte längre kan få jobb i något annat slags företag.
En del säger att detta bara är som det ska vara i Amerika. Att Wal-Mart bara är en ny tids början på den amerikanska drömmen för människor som måste börja från början. 
Andra säger att Wal-Mart är slutet på den amerikanska drömmen eftersom Wal-Mart inte erbjuder någon fortsättning. Att Wal-Mart har blivit symbolen för ett Amerika där det inte längre är möjligt att lönearbeta sig från botten till framgång – eller ens till en grundläggande social och ekonomisk trygghet.

INGEN ANNANSTANS har jag sett den amerikanska drömmens lämningar av framgång och förstörelse så tydligt blottade som i centrala Baltimore där framgångens kvarter bokstavligen ligger vägg i vägg med förstörelsens. Ofta skiljer bara en enda gata, lätt att passera av misstag, mellan kvarter där portarna och fönstren är igenmurade och trottoarerna fyllda av bråte och hopplöshet, och kvarter som är nyrenoverade och renstädade och befolkade av unga hoppfulla på väg uppåt.
– På ena sidan av Eutaw Street ligger paradiset, på andra sidan ligger helvetet, säger Seble Dawit som bor på rätt sida, i Bolton Hill, som är en av Baltimores nya framgångsenklaver och så hoppas kunna förbli eftersom den har en egen privat vaktstyrka som förstärker de oavbrutet patrullerande polisbilarna i hopplöshetens kvarter runt hörnet.
Baltimore är en gammal invandrar- och industristad som har expanderat stadsdel för stadsdel, och befolkats av folkgrupp efter folkgrupp, afro-amerikaner, irländare, polacker, italienare, judar, i takt med att nya vägar till framgång skapades av Baltimores strategiska roll som storhamn och järnvägsknut vilket i sin tur bildade grunden för en omfattande industrialisering och en växande industriarbetarklass.
Idag ligger stora delar av Baltimores stålindustrier och bilindustrier och varvsindustrier och hamnindustrier som rostande forntidslämningar kring de en gång välmående arbetarstadsdelarna Dundalk och Sparrows Point vid randen av Chesapeake Bay och sjövägen till världen. För några år sedan gick ståljätten Bethlehem Steel Corp omkull, och företaget som tog över konkursboet, International Steel Group, ISG, har inte oväntat erbjudit färre jobb till lägre löner och sämre villkor. Precis som de flesta av de nya företag som etablerat sig i ruinerna av de gamla.
I ett slitet köpcenter längs Dundalk Avenue finns numera i stort sett bara en lågprisaffär, Box’n Save, och en pantbelåningsaffär, ”Fast Cash Pawn. Most anything of value. Open 7 days a week”. Någon kilometer därifrån längs samma en gång pampiga aveny står en stor byggnad med en stor amerikansk flagga och texten United Steel Workers of America. På den stora parkeringsplatsen utanför är det nästan tomt.
Ä r det bara den kreativa förstörelsen som än en gång gjort sitt? Är samhällen som Dundalk och Sparrows Point ofrånkomliga och i grunden nödvändiga lämningar i den amerikanska ekonomins rastlösa produktion av nya tillfällen, opportunities, för ständigt nya människor med två tomma händer?
I så fall måste frågan ställas vad det betyder att de nya tillfällen som idag erbjuds dessa människor genomgående tycks bli sämre och osäkrare och porten till medelklassen därmed smalare. 
Seble Dawit som bor på rätt sida om Eutaw Street i Baltimore är biträdande professor i fredsstudier vid Goucher College och ett levande exempel på det amerikanska samhällets förmåga att producera framgång för en svart kvinna född i Etiopien av etiopiska föräldrar. Seble Dawit är naturligtvis exceptionellt begåvad och utbildad i både USA och England och har i flera år arbetat som människorättsadvokat i Afrika och har följaktligen sett en del i sitt ännu unga liv. Men när hennes Volvo passerar ännu en knivskarp gräns mellan två världar mitt i centrala Baltimore säger hon sig inte i något annat land ha sett en sådan hjärtskärande kontrast mellan fattigdom och överflöd.
– Vad vi håller på att skapa mitt ibland oss, säger Seble Dawit, är en underklass som inte längre är en del av samhället. 
I Baltimore ligger tredje världen numera runt hörnet.
Gjorde den det förut?

JAG HAR alltid förknippat amerikaner med hopp och energi. Också när det verkar gå åt helvete för dem rent individuellt är amerikaner i regel hoppfulla eller i varje fall inte uppgivna. Vad jag likväl har börjat fråga mig är om inte ett läge nu hotar att uppstå där hopp och erfarenhet glider isär tillräckligt mycket för tillräckligt många amerikaner för att den individuella hoppfullheten ska omvandlas i individuell uppgivenhet – eller i social vrede. 
– Nej, det kommer inte att ske, säger strategiexperten och samhällsdebattören Edward Luttwak, som för några år sedan skrev en provokativ bok om den globala turbokapitalismen och dess sociala konsekvenser, och med vilken jag över en sen kvällssushi i Washington DC diskuterar de just pågående strejkerna mot walmartiseringen av livsmedelshandeln.
– De som strejkar kommer att gå hem var och en till sig och absorbera smällen, klara sig på mindre pengar och utan sjukförsäkring och utan barnomsorg och hoppas att ett bättre opportunity snart ska uppenbara sig för dem eller deras barn. 
– Det här samhället är inte gjort för misslyckanden.
Jag tar en bit till av den utsökta sushin på den exklusiva restaurangen vid Wisconsin Avenue, omgiven av framgångens köpstarka män och kvinnor, och försöker begrunda innebörden av ett sådant påstående. 
– Egentligen borde vi deportera dem som inte har lyckats efter tre generationer, tillägger Luttwak sarkastiskt. 
Nej, Amerika är inte gjort för misslyckanden. Amerika är gjort för framgångar. 
Det är därför frågan om tillståndet för den amerikanska drömmen är så viktig.